träna
problem kommer sällan ensam. och jag har haft en massa problem. småsaker mest, men har man det redan lite kämpigt spelar varje sak väldigt stor roll. det kan vara en massa olika saker som tär på en. för mig är det jobbigt att jag är sjuk onormalt ofta, att jag har eksem, att jag sover dåligt, att mina närmaste vänner har flyttat. det blir stora saker, som känns så himla tunga.
och egentligen tänkte jag på det för att jag på förmiddagen var ute på en promenad. jag försöker röra på mig för att förbättra min hälsa. att det kanske hjälper mot ångesten och sjukdomarna. men det är svårt, det är väldigt svårt att börja motionera igen, eller träna. det har alltid varit något väldigt destruktivt för mig, och att nu göra det för att må bra är en svår balansgång. mestadels får jag ångest innan. jag vill inte. och därför tar jag bara promenader, då är jag i alla fall ute och ser saker.
det konstiga är hur lite jag orkar. jag har aldrig haft särskilt bra kondition och inga muskler, men när jag var anorektisk orkade jag allt. och är det inte helt sjukt att när jag var som sjukast orkade jag som mest?
egentligen helt logiskt, förstås. jag orkade inte för att jag på något sätt var starkare eller hade mer muskler. jag orkade för att jag tvingade mig själv. i början var det jättesvårt, men ju sjukare och smalare jag blev desto lättare blev det att träna. träningen, och att räkna kalorier, var ju det enda jag la min energi på efter ett tag. en kort period var det studierna också, men när jag la av med dem fanns inte så mycket mer i min värld.
målet var ju att gå ner i vikt. och det finns ingen starkare drivkraft än att må sitt mål och få värsta ruset varje gång man känner att man klarat av något och gjort rätt. i början är anorexin en sån rusgivare. man vill bara mer och mer, klara mer och mer. sen försvinner det, och kvar står det inlärda mönstret. upp, träna, gå, äta så lite som möjligt.
nu är det kroppen som styr, inte hjärnan. och nu känner jag av hur trötta benen blir efter bara en halvtimme. förr kände jag faktiskt inte smärtan. jag hade ju blåmärken överallt, och på rumpan, men jag kände det inte för det var hjärnan som styrde. det kroppen sa sket jag i, eller jag tvingade mig att skita i det, ingen hunger ingen smärta.
nu säger kroppen stopp och då är det stopp. då kan jag bara lägga mig ner och slappna av.
KOMMENTARER
Skrivet av: Fredrika
Ja. Och sen är det väl också så att när man svälter är kroppen i ett stresstillstånd och man har höga nivåer av diverse stresshormoner (kortisol, adrenalin, noradrenalin osv). Man är inriktad på "fodersök", det har ju varit gynnsamt förr under evolutionen. Man kanske var tvungen att gå långt för att komma till ett ställe med mat. På det sättet är det positivt att man blir lite tröttare när man äter bättre. Kroppen vågar varva ner och reparera sig.
Skrivet av: Agnes
fredrika du har helt rätt. man är som alltid på spänn när man är i svält, man kan aldrig slappna av. och det blir bättre när man börjat äta ordentligt.
Kärlek
