ångest till exempel
det är egentligen så synd att jag inte skriver. den här bloggen har gett mig så mycket. men det har blivit så svårt. jag mår inte bra, orkar ingenting.
när jag först tänkte att jag behöver bryta upp med ätstörningen var jag fruktansvärt rädd för att bli precis som jag var innan jag blev anorektisk. sådär deppig, nedstämd, sur, irriterad, äcklig, dum.
men när jag började tillfriskna och mådde bättre kände jag verkligen att allt kämpande var värt varenda liten tårdroppe. det var så fantastiskt att leva! även om varje stund inte var bra och jag behövde kämpa hela tiden så njöt jag av alla saker jag åter kunde göra, allt jag kunde glädjas åt.
det höll i ett tag. sedan kom det där mörka tillbaka.
det är inte så att jag äter dåligt. ibland när jag mår riktigt dåligt äter jag sämre. ibland när tankarna är mörka smyger den forna anorexin in i huvudet och börjar mala. det går sakta, tar några dagar. först börjar jag analysera vad jag äter. börjar tycka att det är för mycket. att jag är för hungrig, för ivrig, för glupsk. sedan går det över till att jag börjar knna mig tjock. ser tjock ut. ful också. sen kan det slippa in småsaker, som att jag väljer bort något.
men jag är väl medveten om det, och det är inte detta som är problemet. det är också därför jag inte uppdaterat denna blogg. jag mår bara så jävla dåligt.
inte hela tiden. självklart kan jag skratta, tycka saker är roliga. men inte som förut, den där perioden när jag började klä av mig ätstörningen. nu kräver allt så mycket energi. det kräver energi att le. det kräver så mycket kraft att träffa människor. jag orkar inte. jag vill bara hem. jag kan inte koncentrera mig på saker, kan inte se filmer eller läsa. orkar inte lyssna. hade möte idag, och allt flöt ihop, jag klarade inte av att urskilja vad exakt hon sa även fast jag egentligen förstod. jag är så trött. så sjukligt trött. det sveper över mig, det känns som att jag skulle kunna somna vilken tid som helst på dagen.
min nya psykolog, eftersom jag för en vecka sen slutligen blev utslussad från min ätstörningsklinik, säger att det är ångest och det är depression. jaha. vem har inte det? inte är det något nytt heller. men nu ska vi utreda varför jag har så svårt att koncentrera mig, varför jag beter mig så konstigt. kanske hittar dem något som är fel på mig, så jag förstår.
och mamma är allvarligt sjuk. sen hon fick sin första behandling har jag tappat matlusten. är inte ens sugen på något. blir ledsen så fort jag kommer hem.
ja och den här bloggen var ju till för såntdär positivt pepp. men jag orkar inte riktigt nu. kanske är det bra att ändå skriva, ibland.
