lyckligt slut
det skulle ju sluta lyckligt. att man mår bra och älskar sig själv.
men som kanske alla som haft anorexi har jag för länge sedan lämnat den där euforiska perioden när allt var fint och bra, precis när man blivit sådär frisk, långt bakom mig.
för det mesta funkar det bra. för det mesa fungerar jag bra.
men sen kommer de här perioderna, främst under vinterhalvåret. mörkret bokstavligen kryper in och plötsligt har jag knappt några skyddsväggar kvar.
ibland blir jag rädd för mina tankar.
det är inte så att jag fallit tillbaka, men det finns absolut där. lockande, skrämmande. jag tänker alldeles för mycket. jag ser på min kropp, jag äcklas av mig själv, jag äcklas av mitt utseende och av mitt beteende. varje sak jag gör känns fel och jag förebrår mig själv för allt som går snett. ibland står jag verkligen inte ut med mig själv. när jag känner det där absoluta föraktet bara gråter jag för jag blir så ledsen att jag inte kan vara starkare.
att hata sig själv måste vara bland det absolut värsta sakerna man kan göra. ändå gör så många det. ändå gör jag det.
och så kommer isoleringen. jag har ingen som helst lust till något. jag är inte bra på att låtsas, så istället är jag för mig själv. sitter och gråter eller kollar på serier. filmer är för långa för min koncentration.
vissa dagar väger jag mig när jag är hos mamma. vissa dagar väljer jag bort saker. vissa dagar får jag panik över att jag bara blivit en stor degklump och inte rör på mig. förlamande panik. det är knappt att jag kan njuta av godsaker längre, för det känns bara dåligt.
alltså vart fan försvann allt det där bra? allt pepp? den där starka agnes? istället finns jag kvar som bara bölar och inte orkar göra något och ibland vill dö. vart tog mitt lyckliga slut vägen?
men som kanske alla som haft anorexi har jag för länge sedan lämnat den där euforiska perioden när allt var fint och bra, precis när man blivit sådär frisk, långt bakom mig.
för det mesta funkar det bra. för det mesa fungerar jag bra.
men sen kommer de här perioderna, främst under vinterhalvåret. mörkret bokstavligen kryper in och plötsligt har jag knappt några skyddsväggar kvar.
ibland blir jag rädd för mina tankar.
det är inte så att jag fallit tillbaka, men det finns absolut där. lockande, skrämmande. jag tänker alldeles för mycket. jag ser på min kropp, jag äcklas av mig själv, jag äcklas av mitt utseende och av mitt beteende. varje sak jag gör känns fel och jag förebrår mig själv för allt som går snett. ibland står jag verkligen inte ut med mig själv. när jag känner det där absoluta föraktet bara gråter jag för jag blir så ledsen att jag inte kan vara starkare.
att hata sig själv måste vara bland det absolut värsta sakerna man kan göra. ändå gör så många det. ändå gör jag det.
och så kommer isoleringen. jag har ingen som helst lust till något. jag är inte bra på att låtsas, så istället är jag för mig själv. sitter och gråter eller kollar på serier. filmer är för långa för min koncentration.
vissa dagar väger jag mig när jag är hos mamma. vissa dagar väljer jag bort saker. vissa dagar får jag panik över att jag bara blivit en stor degklump och inte rör på mig. förlamande panik. det är knappt att jag kan njuta av godsaker längre, för det känns bara dåligt.
alltså vart fan försvann allt det där bra? allt pepp? den där starka agnes? istället finns jag kvar som bara bölar och inte orkar göra något och ibland vill dö. vart tog mitt lyckliga slut vägen?
det som håller hoppet uppe
det som håller hoppet uppe är nog vetskapen om att det går över. att vilken period man än har så går det över förr eller senare. det är jag helt säker på efter att ha kämpat så länge och faktiskt blivit frisk från anorexin. det var ju inte så att allt plötsligt blev bra och jag blev lycklig. det är mer att kanske grundstämningen blev mycket bättre – men de jobbiga dagarna var lika jobbiga för det. och gick alltid över.
jag bevisar det för mig själv gång på gång, och det är en trygghet. just nu känns det helt okej. när jag tänker efter har jag inte funderat på att dö de senaste två veckorna, och helt ärligt är det ett väldigt uppsving.
nu vill jag inte att det låter värre än vad det är. jag tänker på att dö. jag vill ibland dö. jag funderar på hur jag ska dö. men jag har mina spärrar som håller mig tillbaka. det är väldigt få tillfällen då jag verkligen känner att jag borde ta livet av mig. och även de tillfällen har jag mina spärrar som alltid håller mig tillbaka.
det kanske inte är så normalt att vilja då några gånger i månaden. men jag skadar inte mig själv mer än psykiskt.
och det ska jag sluta med. jag har verkligen lagt ner tankekraft på att vända negativa tankar. det där med att när jag har glömt något (vilket jag tyvärr gör alldeles för ofta, det råder förvirring i huvudet och jag har svårt att planera och hålla reda på allt) så tänker jag istället för att hata mig själv och hur dum jag är, på att det var bra att jag kom ihåg det. och att det inte gör något, att jag hade med mig andra viktiga saker i alla fall.
det känns töntigt ibland. som att jag måste försvara mig själv, ett hopplöst fall. som att jag försöker intala mig själv att jag är bra när det är världens lögn.
men om jag tänker efter, och försöker att inte lyssna på det där svarta inne i hjärnan, så vet jag egentligen att jag är bra. jag har någon som är kär i mig, som kommer och pussar mig genom tågfönstret när tåget passerar och stannar till i hans stad i 2 minuter. jag har vänner, även om det är få nära och jag har svårt att släppa in andra. men jag vet att jag har dem, och att de är bra och tycker om mig. att de faktiskt bryr sig, och att OM jag skulle våga ringa dem när jag är ledsen skulle de trösta. jag vet att jag har fått och får kommentarer på att jag är vacker, fin, söt. att jag gör bra saker, fotar fint, skriver bra. jag får bekräftelse, men jag kan bara inte suga i mig det tillräckligt länge för att det ska fastna i mig. men jag vet ju.
jag måste lära mig att känna allt det där också. känna att jag är bra, vacker, begåvad, omtyckt, fin.
jag är bara så rädd att någon ska avslöja att jag egentligen är en dålig person. jävla rädsla.
det måste vända
här sitter jag och bölar. tack för de så fantastiskt fina kommentarerna på förra inlägget. herregud vad bra det känns och tror kanske att jag behöver höra allt det där, för tårarna kom direkt.
det är så sant att i början av tillfrisknandet, när man mår bättre både fysiskt och psykiskt, blir det som en sorts eufori, överlag. man kämpar fortfarande, och det är verkligen en daglig kamp, men man har lagt ner så mycket tid och kraft på det och känner att man är i rätt riktning. man gör rätt. och varje dag, eller åtminstone varje vecka, kan man på ett eller annat sätt skörda frukten av sitt arbete. till exempel äntligen äta glass, eller njuta av sex mål om dagen.
jag minns den sommaren, 2010, när jag satt på en bänk med en vän och åt en glass. det var helt magiskt, det var så gott, jag slickade i mig den långsamt, långsamt för att ha kvar den så länge som möjligt och njöt av varje sekund, ordagrant. min kompis kollade på mig och sa något i stil med "agnes, det är så härligt att se dig äta glass, du njuter så".
den känslan har helt försvunnit. jag njuter givetvis fortfarande av glass, men jag tar det för givet. som det mesta. det är inte längre något speciellt med att äta glass, ibland gör jag det varje dag. att äta glass är inte längre "ett steg i rätt riktning" på samma sätt. det känns inte spännande eller nytt längre.
och jag tror att det är lite så med allt. allt var så nytt, allt jag kunde, orkade och vågade göra var en seger. men nu jobbar jag inte längre på min självkänsla. jag går inte och pratar med min behandlare en gång i veckan. jag lägger inte ner lika mycket tid på att bli stark i mig själv. det var det här jag blev varnad för, folk sa "att bygga upp självkänslan är ett livslångt projekt, och du måste fortsätta det jobbet varje dag".
och jag vet inte riktigt var det gick snett. det är som att jag bit för bit gav upp, varje gång något jobbigt hände. när mina bästa vänner flyttade till exempel. ensamheten. all stress. nu mamma. och det blir ju för tungt.
jag fattar inte att man kan ramla så långt ner så fort man slutar att träna upp självkänslan. vissa stunder fullkomligt hatar jag mig själv. igår försökte jag tänka: vad fan, jag är ju asgrym, jag är så jävla stark som faktiskt klarat mig helt ut ur anorexin, som inte gett upp. jag borde ge mig själv belöningar varje vecka. jag borde se mig själv i spegeln okritiskt. jag borde tycka att det är en självklarhet att han jag är kär i är kär i mig. istället är jag rädd. rädd att han ska lämna mig, rädd att folk egentligen inte tycker om mig, rädd för att göra fel. jag blir helt ärligt paranoid. eftersom jag inte tror på mig själv och misstänker andra för att luras.
svammel kanske. men det hjälper att skriva ner det, jag måste skriva mer. det hjälper att se dessa ord, meningar som förklarar det jag har i huvudet. jag förstår bättre själv hur felaktiga mina tankar och känslor är. jag måste bara lyckas bemästra dem. den där trösten som funkade förut är verkligen ingen tröst längre: att man alltid kan gå tillbaka och börja svälta sig igen.
nu känner jag snarare att det skulle vara helt korkat, för då skulle jag aldrig kunna lösa några av problemen.
men jag måste bli stark. jag orkar inte det här längre. något måste hända, jag måste arbeta aktivt med det här. nu har jag börjat komma nära botten fast tagit en annan väg än anorexin, och det är ta mig fan god tid att börja simma uppåt. nu kommer solen också, så kanske i takt med celsiusgraderna.
ångest till exempel
det är egentligen så synd att jag inte skriver. den här bloggen har gett mig så mycket. men det har blivit så svårt. jag mår inte bra, orkar ingenting.
när jag först tänkte att jag behöver bryta upp med ätstörningen var jag fruktansvärt rädd för att bli precis som jag var innan jag blev anorektisk. sådär deppig, nedstämd, sur, irriterad, äcklig, dum.
men när jag började tillfriskna och mådde bättre kände jag verkligen att allt kämpande var värt varenda liten tårdroppe. det var så fantastiskt att leva! även om varje stund inte var bra och jag behövde kämpa hela tiden så njöt jag av alla saker jag åter kunde göra, allt jag kunde glädjas åt.
det höll i ett tag. sedan kom det där mörka tillbaka.
det är inte så att jag äter dåligt. ibland när jag mår riktigt dåligt äter jag sämre. ibland när tankarna är mörka smyger den forna anorexin in i huvudet och börjar mala. det går sakta, tar några dagar. först börjar jag analysera vad jag äter. börjar tycka att det är för mycket. att jag är för hungrig, för ivrig, för glupsk. sedan går det över till att jag börjar knna mig tjock. ser tjock ut. ful också. sen kan det slippa in småsaker, som att jag väljer bort något.
men jag är väl medveten om det, och det är inte detta som är problemet. det är också därför jag inte uppdaterat denna blogg. jag mår bara så jävla dåligt.
inte hela tiden. självklart kan jag skratta, tycka saker är roliga. men inte som förut, den där perioden när jag började klä av mig ätstörningen. nu kräver allt så mycket energi. det kräver energi att le. det kräver så mycket kraft att träffa människor. jag orkar inte. jag vill bara hem. jag kan inte koncentrera mig på saker, kan inte se filmer eller läsa. orkar inte lyssna. hade möte idag, och allt flöt ihop, jag klarade inte av att urskilja vad exakt hon sa även fast jag egentligen förstod. jag är så trött. så sjukligt trött. det sveper över mig, det känns som att jag skulle kunna somna vilken tid som helst på dagen.
min nya psykolog, eftersom jag för en vecka sen slutligen blev utslussad från min ätstörningsklinik, säger att det är ångest och det är depression. jaha. vem har inte det? inte är det något nytt heller. men nu ska vi utreda varför jag har så svårt att koncentrera mig, varför jag beter mig så konstigt. kanske hittar dem något som är fel på mig, så jag förstår.
och mamma är allvarligt sjuk. sen hon fick sin första behandling har jag tappat matlusten. är inte ens sugen på något. blir ledsen så fort jag kommer hem.
ja och den här bloggen var ju till för såntdär positivt pepp. men jag orkar inte riktigt nu. kanske är det bra att ändå skriva, ibland.
