ångest till exempel
Bra att du skriver! Tycker du är så inspirerande och motiverande att du gott och väl har råd med några deppinlägg. Det är okej liksom, det är okej att inte vara pepp.
Tycker också det låter förjävligt, det du beskriver. För jävligt men inte onaturligt. Dels det här med din mamma, vilken kris det antagligen måste vara för hela familjen (på ett eller annat sätt). Och dels rent existentiellt, när du mår såhär fast du kanske känner att du "borde" vara frisk en gång för alla.
Man har så många faser i sitt tillfrisknande. Den första kicken när kroppen börjar fungera, och man kan skratta och föra ett samtal. Sen, när man börjar få ett liv igen, när man har vänner utanför sin anorektiska bubbla. Kanske är du bara mellan två kickar, eller vad man ska säga? Nu står du där och är sådär nästan-helt-frisk, men inte fan är livet ångestfritt för det.
Hm, nu tappade jag tråden lite. Vad jag menar är att det för mig inte verkar särskilt konstigt att gå in i en depression i samband med att man börjar tillfriskna från sin ätstörning. Det är liksom en ny verklighet man ska förhålla sig till, och på många sätt en mycket mer brutal verklighet än den man gömmer sig i när man är ätstörd.
Hoppas nånting av det jag just skrev verkade någorlunda vettigt och att jag inte sa nåt jättedumt. Kram!
Är väldigt glad över att du skriver här! Hoppas att det gav dig en glimt av tillfredsställelse att få det på pränt.
Du beskriver dels en sorg över att du inte längre är samma levnadsglada person som när du precis släppt ätstörningen (mycket förståeligt att man upplever lidande då) och du konstaterar att när du mår dåligt så smyger sig vissa symtom av den forna sjukdomen tillbaka. Eftersom du enligt dig själv mår jävligt dåligt så antar jag att maten inte är tipptopp? Dessutom har du drabbats av det värsta som många kan tänka sig - din mamma har blivit allvarligt sjuk. Jag tycker själv inte att du har någon anledning till att klanka ner på dig själv. Jag känner själv igen den där tröttheten som överbemannar en när man är så där deppig. Man orkar inte duscha, inte göra något.
Saker du kan göra för att dina grundförutsättningar att må bättre ska öka är ju dels att äta och sova tillräckligt, tvinga sig själv om det behövs. Att göra saker varje dag - ha ett litet schema till och med. Motion i form av små små promenader nu när det blir litet ljusare. Göra saker som du -brukade- bli glad av att göra. Och så vänta och vänta. Det är främst tid som behövs - det är för jävligt men de alternativ som finns idag är ju medicinsk behandling, psykolog, umgänge med de man älskar och att tiden ska lösa. Vi kan aldrig veta -om- det kommer att lösa det. Men tänk, vad skulle du sagt till mig om jag var i din situation? Kramar
det ÄR synd att du inte skriver. dina inlägg är lite saknade serru.
jag tänkte skriva ungefär samma sak som båda de kloka damerna ovan redan har skrivit - för det är ju så sant! man blir liksom inte bara frisk och så är allt fine and dandy efter det, ibland är det nästan tvärtom. det är ju en ständig kick att veta att man förändrar sina kassa mönster, gör saker som är bra för en och utmanar sig själv med nya upplevelser och smaker men till slut blir det till vanor och de där kickarna uteblir. det är då livet börjar, det vanliga som innebär tristess och osäkerheter och inte alls är sådär superenkelt jämt. och det enda man kan göra är att fortsätta och alltid komma ihåg att det är inte bättre om man vänder om. det är inte ens ett alternativ när man har tagit sig så långt. det du har gjort är fantastiskt, jag har följt dig och imponerats så många gånger över din självinsikt och envishet, och nu är du faktiskt inne i LIVET. nu kan du jobba utefter din fulla potential om du bara ger dig chansen att öva på självkänsla, egenvärde och acceptans. det är du värd och skyldig dig själv, ta hand om dig för bövelen. du behöver all kärlek och kraft du kan få från dig själv, särskilt om du ska klara av att stötta din mamma i sin sjukdom.
gud vad jag svamlar, förlåt. jag har en sån där kväll då fingrarna bara smattrar av sig själva. bottom line: du är grym, jag blev glad över ett nytt inlägg från din sida och jag hoppas hoppas hoppas att du suger i dig allt stöd du kan få nu när allt känns tufft. kramar och sånt
Roligt att du skriver, även om inte du har det roligt. Du måste inte vara positiv och peppande hela tiden. Har man läst dina inlägg tidigare vet man att du är en smart, bra och stark tjej, du behöver inte bevisa någonting!
jag vill bara att du ska veta att jag fortfarande tittar in här och läser. det gör mig så ledsen att du mår dåligt och jag beklagar det här med din mamma, håller alla tummar och tår för att hon ska klara sig.
vet inte vad jag ska säga förutom att det går upp och ner i allas liv, det som skiljer dig från andra är att du måste vara försiktig så du inte hanterar det på samma sätt som förr. ta hand om dig.
