här sitter jag och bölar. tack för de så fantastiskt fina kommentarerna på förra inlägget. herregud vad bra det känns och tror kanske att jag behöver höra allt det där, för tårarna kom direkt.
det är så sant att i början av tillfrisknandet, när man mår bättre både fysiskt och psykiskt, blir det som en sorts eufori, överlag. man kämpar fortfarande, och det är verkligen en daglig kamp, men man har lagt ner så mycket tid och kraft på det och känner att man är i rätt riktning. man gör rätt. och varje dag, eller åtminstone varje vecka, kan man på ett eller annat sätt skörda frukten av sitt arbete. till exempel äntligen äta glass, eller njuta av sex mål om dagen.
jag minns den sommaren, 2010, när jag satt på en bänk med en vän och åt en glass. det var helt magiskt, det var så gott, jag slickade i mig den långsamt, långsamt för att ha kvar den så länge som möjligt och njöt av varje sekund, ordagrant. min kompis kollade på mig och sa något i stil med "agnes, det är så härligt att se dig äta glass, du njuter så".
den känslan har helt försvunnit. jag njuter givetvis fortfarande av glass, men jag tar det för givet. som det mesta. det är inte längre något speciellt med att äta glass, ibland gör jag det varje dag. att äta glass är inte längre "ett steg i rätt riktning" på samma sätt. det känns inte spännande eller nytt längre.
och jag tror att det är lite så med allt. allt var så nytt, allt jag kunde, orkade och vågade göra var en seger. men nu jobbar jag inte längre på min självkänsla. jag går inte och pratar med min behandlare en gång i veckan. jag lägger inte ner lika mycket tid på att bli stark i mig själv. det var det här jag blev varnad för, folk sa "att bygga upp självkänslan är ett livslångt projekt, och du måste fortsätta det jobbet varje dag".
och jag vet inte riktigt var det gick snett. det är som att jag bit för bit gav upp, varje gång något jobbigt hände. när mina bästa vänner flyttade till exempel. ensamheten. all stress. nu mamma. och det blir ju för tungt.
jag fattar inte att man kan ramla så långt ner så fort man slutar att träna upp självkänslan. vissa stunder fullkomligt hatar jag mig själv. igår försökte jag tänka: vad fan, jag är ju asgrym, jag är så jävla stark som faktiskt klarat mig helt ut ur anorexin, som inte gett upp. jag borde ge mig själv belöningar varje vecka. jag borde se mig själv i spegeln okritiskt. jag borde tycka att det är en självklarhet att han jag är kär i är kär i mig. istället är jag rädd. rädd att han ska lämna mig, rädd att folk egentligen inte tycker om mig, rädd för att göra fel. jag blir helt ärligt paranoid. eftersom jag inte tror på mig själv och misstänker andra för att luras.
svammel kanske. men det hjälper att skriva ner det, jag måste skriva mer. det hjälper att se dessa ord, meningar som förklarar det jag har i huvudet. jag förstår bättre själv hur felaktiga mina tankar och känslor är. jag måste bara lyckas bemästra dem. den där trösten som funkade förut är verkligen ingen tröst längre: att man alltid kan gå tillbaka och börja svälta sig igen.
nu känner jag snarare att det skulle vara helt korkat, för då skulle jag aldrig kunna lösa några av problemen.
men jag måste bli stark. jag orkar inte det här längre. något måste hända, jag måste arbeta aktivt med det här. nu har jag börjat komma nära botten fast tagit en annan väg än anorexin, och det är ta mig fan god tid att börja simma uppåt. nu kommer solen också, så kanske i takt med celsiusgraderna.
