rébellion des hormones

jag rannsakar mig själv. och den som läser det här kommer antagligen tycka att detta är lika efterblivet som jag tycker.
men alldeles nyss slängde jag resten av det efedrin jag haft kvar. 
alltså jag har haft kvar en påse full med efedrin sen tiden då jag började rasa i vikt och hängde på proana forum. och sen när jag blev för vek och orkeslös för att träna tränade jag ändå och tog de där pillrena och fick hjärtklappning och ångest men gjorde det ändå. för jag läste om folk som hade anorexi men ändå orkade träna, och jag orkade inte och kände mig sämst.
jag vet inte varför jag sparat. kanske för att jag ofta är trött och orkar inte så mycket och tänkt att de kan vara bra att ha ibland. men varje gång jag tagit har jag mått skitdåligt. så nu slänger jag bort det där. fyfan.

det är otroligt vilka drastiska åtgärder man kan ta till för att vad man tror är perfektion ska uppnås. alla tabletter jag tagit. skräpat ner min kropp, min lever. saker som bara är en enda stor bluff. som till och med kan vara farligt. jag lämnade in en burk med piller som jag köpt i usa för länge sen till min dåvarande dietist och jag såg hur hennes ögon spärrades upp. det är sjukt vad man stoppar i sig.

och har också bestämt mig för att sluta med mina antidepp. så småningom. förra året gjorde jag ett försök och det gick inte, men i år ska jag testa igen, när det börjar bli ljusare och varmare. jag känner det på mig, att det är dags nu. ska ta vara på den känslan och går det inte så är det inget mer med det.

jag ser inte ätstörning som en del av min identitet. jag hade nog inte den problematiken "vem är jag utan min ätstörning" på samma sätt som många andra. det var väl kanske att jag tyckte jag var sämst och ätstörningen kunde dölja det/förändra det och om jag skulle släppa ätstörningen skulle jag bli samma sämstmänniska jag var innan.
det är inget jag identifierat mig med under en längre period, bara under en kortare tid när jag var som sjukast. jag antar att jag varit smygsjuk största delen av mitt liv – en sån som bantat till och från, aldrig varit nöjd med mig själv eller min kropp och hela tiden velat bättra mig på olika sätt. men det har inte varit en del av mig som person. det har inte varit "agnes, hon anorektiska".

 

jag blev så förvånad häromdan när jag var på krogen med min klass. en äldre elev som jag mailat med när jag sökte till min skola kom fram till mig och sa "det är ju du som är agnes! X sa att jag skulle leta efter en lång och smal tjej!".

det var så konstigt. att någon identifierar mig som smal. att någon sagt åt en annan att leta efter en smal tjej, och att det är mig man menat. det känns jättekonstigt. att "smal" är ett kännetecken för mig, något utmärkande.
och jag tänker att jag är helt normal, att det verkligen inte skulle vara något folk sa om mig. ibland känner jag mig ju som en val. tycker folk att jag är smal? är jag smal? eller är jag normal? (jag vet att jag inte är tjock även om jag ibland känner så). 

allt är så skevt. 

hur ska man förklara. det är som en blandning av det fysiska och det psykiska. när magen snörper ihop sig och man ändå blir glad för att man inte kan äta lika mycket som man borde.
att man liksom vet att det är farligt och dumt men ändå blir lite glad att man gått ner i vikt. och försöker att undvika att berätta för mamma hur mycket man gått ner för man vet att det inte är bra, egentligen.

 

jag vet inte vad det är som styr när jag släpper taget (om kampen). inte när mamma fick sitt cancerbesked. inte när min kompis tog livet av sig. då fortsatte jag att äta bra. "kämpa". det är ju ingen kamp hela tiden längre såklart, det går per automatik oftast.

 

men när det är något sånt som kärlek och bråk och oro och svartsjuka, då snörper magen ihop sig. då kommer tankarna direkt. då tänker jag, absurt eller inte, att jag ska visa dem hur dåligt jag mår, hur ledsen jag är, inte genom ord utan genom min kropp.
det finns en logik såklart. man vill göra sin röst hörd men inte genom ord utan genom att inte äta. genom att få andra att SE och börja oroa sig, börja bry sig. eftersom man inbillar att de inte skulle bry sig annars.

 

självklart bryr de sig. men ibland känner man sig så svag och så liten utan att kunna förklara eller visa det. och då kommer det där invanda gamla sättet att hantera känslorna på: ät mindre. svält. föd dig inte.

 

(jag kommer aldrig ge upp, det är bara en liten svacka nu.)