rébellion des hormones

jag ser inte ätstörning som en del av min identitet. jag hade nog inte den problematiken "vem är jag utan min ätstörning" på samma sätt som många andra. det var väl kanske att jag tyckte jag var sämst och ätstörningen kunde dölja det/förändra det och om jag skulle släppa ätstörningen skulle jag bli samma sämstmänniska jag var innan.
det är inget jag identifierat mig med under en längre period, bara under en kortare tid när jag var som sjukast. jag antar att jag varit smygsjuk största delen av mitt liv – en sån som bantat till och från, aldrig varit nöjd med mig själv eller min kropp och hela tiden velat bättra mig på olika sätt. men det har inte varit en del av mig som person. det har inte varit "agnes, hon anorektiska".

 

jag blev så förvånad häromdan när jag var på krogen med min klass. en äldre elev som jag mailat med när jag sökte till min skola kom fram till mig och sa "det är ju du som är agnes! X sa att jag skulle leta efter en lång och smal tjej!".

det var så konstigt. att någon identifierar mig som smal. att någon sagt åt en annan att leta efter en smal tjej, och att det är mig man menat. det känns jättekonstigt. att "smal" är ett kännetecken för mig, något utmärkande.
och jag tänker att jag är helt normal, att det verkligen inte skulle vara något folk sa om mig. ibland känner jag mig ju som en val. tycker folk att jag är smal? är jag smal? eller är jag normal? (jag vet att jag inte är tjock även om jag ibland känner så). 

allt är så skevt.