lyckligt slut
det skulle ju sluta lyckligt. att man mår bra och älskar sig själv.
men som kanske alla som haft anorexi har jag för länge sedan lämnat den där euforiska perioden när allt var fint och bra, precis när man blivit sådär frisk, långt bakom mig.
för det mesta funkar det bra. för det mesa fungerar jag bra.
men sen kommer de här perioderna, främst under vinterhalvåret. mörkret bokstavligen kryper in och plötsligt har jag knappt några skyddsväggar kvar.
ibland blir jag rädd för mina tankar.
det är inte så att jag fallit tillbaka, men det finns absolut där. lockande, skrämmande. jag tänker alldeles för mycket. jag ser på min kropp, jag äcklas av mig själv, jag äcklas av mitt utseende och av mitt beteende. varje sak jag gör känns fel och jag förebrår mig själv för allt som går snett. ibland står jag verkligen inte ut med mig själv. när jag känner det där absoluta föraktet bara gråter jag för jag blir så ledsen att jag inte kan vara starkare.
att hata sig själv måste vara bland det absolut värsta sakerna man kan göra. ändå gör så många det. ändå gör jag det.
och så kommer isoleringen. jag har ingen som helst lust till något. jag är inte bra på att låtsas, så istället är jag för mig själv. sitter och gråter eller kollar på serier. filmer är för långa för min koncentration.
vissa dagar väger jag mig när jag är hos mamma. vissa dagar väljer jag bort saker. vissa dagar får jag panik över att jag bara blivit en stor degklump och inte rör på mig. förlamande panik. det är knappt att jag kan njuta av godsaker längre, för det känns bara dåligt.
alltså vart fan försvann allt det där bra? allt pepp? den där starka agnes? istället finns jag kvar som bara bölar och inte orkar göra något och ibland vill dö. vart tog mitt lyckliga slut vägen?
men som kanske alla som haft anorexi har jag för länge sedan lämnat den där euforiska perioden när allt var fint och bra, precis när man blivit sådär frisk, långt bakom mig.
för det mesta funkar det bra. för det mesa fungerar jag bra.
men sen kommer de här perioderna, främst under vinterhalvåret. mörkret bokstavligen kryper in och plötsligt har jag knappt några skyddsväggar kvar.
ibland blir jag rädd för mina tankar.
det är inte så att jag fallit tillbaka, men det finns absolut där. lockande, skrämmande. jag tänker alldeles för mycket. jag ser på min kropp, jag äcklas av mig själv, jag äcklas av mitt utseende och av mitt beteende. varje sak jag gör känns fel och jag förebrår mig själv för allt som går snett. ibland står jag verkligen inte ut med mig själv. när jag känner det där absoluta föraktet bara gråter jag för jag blir så ledsen att jag inte kan vara starkare.
att hata sig själv måste vara bland det absolut värsta sakerna man kan göra. ändå gör så många det. ändå gör jag det.
och så kommer isoleringen. jag har ingen som helst lust till något. jag är inte bra på att låtsas, så istället är jag för mig själv. sitter och gråter eller kollar på serier. filmer är för långa för min koncentration.
vissa dagar väger jag mig när jag är hos mamma. vissa dagar väljer jag bort saker. vissa dagar får jag panik över att jag bara blivit en stor degklump och inte rör på mig. förlamande panik. det är knappt att jag kan njuta av godsaker längre, för det känns bara dåligt.
alltså vart fan försvann allt det där bra? allt pepp? den där starka agnes? istället finns jag kvar som bara bölar och inte orkar göra något och ibland vill dö. vart tog mitt lyckliga slut vägen?
