lyckligt slut
men som kanske alla som haft anorexi har jag för länge sedan lämnat den där euforiska perioden när allt var fint och bra, precis när man blivit sådär frisk, långt bakom mig.
för det mesta funkar det bra. för det mesa fungerar jag bra.
men sen kommer de här perioderna, främst under vinterhalvåret. mörkret bokstavligen kryper in och plötsligt har jag knappt några skyddsväggar kvar.
ibland blir jag rädd för mina tankar.
det är inte så att jag fallit tillbaka, men det finns absolut där. lockande, skrämmande. jag tänker alldeles för mycket. jag ser på min kropp, jag äcklas av mig själv, jag äcklas av mitt utseende och av mitt beteende. varje sak jag gör känns fel och jag förebrår mig själv för allt som går snett. ibland står jag verkligen inte ut med mig själv. när jag känner det där absoluta föraktet bara gråter jag för jag blir så ledsen att jag inte kan vara starkare.
att hata sig själv måste vara bland det absolut värsta sakerna man kan göra. ändå gör så många det. ändå gör jag det.
och så kommer isoleringen. jag har ingen som helst lust till något. jag är inte bra på att låtsas, så istället är jag för mig själv. sitter och gråter eller kollar på serier. filmer är för långa för min koncentration.
vissa dagar väger jag mig när jag är hos mamma. vissa dagar väljer jag bort saker. vissa dagar får jag panik över att jag bara blivit en stor degklump och inte rör på mig. förlamande panik. det är knappt att jag kan njuta av godsaker längre, för det känns bara dåligt.
alltså vart fan försvann allt det där bra? allt pepp? den där starka agnes? istället finns jag kvar som bara bölar och inte orkar göra något och ibland vill dö. vart tog mitt lyckliga slut vägen?
Ledsamt att höra men inget ovanligt. Om du är hjälp av det skriv. Någonstans måste man börja, i någon ände, ibland är ordet den änden.
För övrigt, låt det inte gå för långt det olyckliga. Av erfarenhet vet jag att man kan falla nästan lika avgrundsdjupt igen för att man tror att det inte kan hända, så man blockerar signalerna.
Uppmärksamma dem! Det är steg ett. Steg två, be om hjälp även om det är ett hårt slag för stoltheten.
Världen är så hård, det är svårt att må bra i en så skev värld, därför tror jag man inte kan släppa att jobba aktivt med det. Speciellt inte om man är vis och uppmärksam som du och ser alla världens onda och sneda företeelser.
Jag älskade din blogg, den var så mångdimensionell, någonting helt annat än de vanliga "ätstörningsbloggarna". Ordets gåva, texten helande kraft.
Flummigt blev det här nu. Stavfel och skit säkert. För att jag skriver mitt i pluggdimma, men om du lider nu, vilket du verkar göra, så är det inte för att det ska vara så. Bli inte för bekväm i lidandet.
Det är så kort, livet, för kort för att må så som jag inbillar mig att jag vet hur du mår.
/En syster
