rébellion des hormones

nu är jag hemma igen.
det har varit så skönt att åka iväg, som alltid. även om det ger lite magont och nervösa ryckningar och kanske t.o.m. ångest och oro så är det så skönt att komma iväg. det är kanske en sorts flykt det med, fly från vardagen och verkligheten på något sätt.
men så kommer ju den svåra biten - att inte ha kontroll. att inte bestämma vad det blir för mat, att inte kunna ta det tryggaste hela tiden. nu var visserligen familjen jag bodde hos otroligt snälla och ordnade små "fikastunder" då vi åt mackor tillsammans och frågade mig om maten (fick komma med förslag och gud vad gott det blev, åt så mycket gott!). och jag klarade det med några små undantag, några ångeststunder, men det är sånt man får ta.
och på något sätt samlades det på lördagnatten och det gick väl överstyr, men jag tänker inte längre se små brister som misstag eller snesteg, för det hör till. alla gör fel, ALLA. alla misslyckas, gör bort sig, känner sig hopplösa.
ibland.
inte hela tiden, men ibland. och det är det man måste acceptera, att bara för att maten funkar och man har normalvikt kommer allt inte bli tiptop. och om man dessutom har problem, har en ätstörning eller depression så är det såklart svårare att ta itu med små problem.
men även om det går fel ibland eller man hoppar över ett mellanmål eller spyr eller går och springer kan ,sm alltid vända på det igen. man ska bara aldrig ge upp och aldrig se det som ett steg bakåt. istället får man ta två steg framåt. kompensera för att man kompenserat. tog man ett äpple till mellis får man fan ta extra mycket godis senare.
kompensera rätt.