rébellion des hormones

jag har haft ganska mycket kroppsliga besvär den senaste tiden. infektion i livmodern, antibiotika mot det som orsakat magproblem som orsakat svamp. in och ut på sjukhus, operation, värktabletter, magsmärtor.
det har gjort mig ledsen och vissa stunder har jag gråtit för att det känts hopplöst. men nu sitter jag och är glad. för även om det är tufft, även om jag känner att vafan ska mina problem aldrig få ta slut, så har andra saker blivit så bra. framförallt mitt sociala liv. det är lätt att inte se skogen för träden, att inte märka av de bra sakerna när det finns något dåligt, men även om min kropp krånglar nu så har det löst sig väldigt bra socialt. ibland kan jag få för mig att jag inte är bra och inte vågar prata med folk eller blir alldeles för nervös, men det stämmer ju inte, det är bara i mitt huvud. för jag är väldigt social, jag har en fantastisk social förmåga och andra tycker också att jag är social, rolig och klok.
det är fantastiskt att kunna engagera sig politiskt också. förut klarade jag inte av det, en lång period fanns inte politik på min karta. dels för att jag inte hade några åsikter, dels för att det var för komplicerat, jag klarade inte av att hänga med i diskussioner eller formulera mig. en vanlig konversation var ju svår nog att följa. Jag förstod inte svåra ord eller sammanhang.
nu kan jag göra det. jag klarar av att diskutera och leverera. träffar jag nya människor som jag gjort de senaste dagarna klarar jag av att vara social och ha saker att prata om (även om det känns lite hackit då och då och väldigt nervöst i början). men folk verkar tycka om mig! fastän jag haft så kort tid att visa vem jag är på.
däremot upptäcker jag att jag rannsakar mig själv så otroligt. mitt samvete är så bräckligt och vid varje litet misstag skäms jag förfärligt mycket. till exempel råkade jag kalla en person vid fel namn, och i en kvart efteråt kände jag mig så extremt dum, försökte vara extra snäll och hitta på bortförklaringar för att ursäkta mitt misstag. men varför? det är ju helt naturligt och normalt att göra sådana små misstag. SMÅ misstag. ändå blir det så stort, och jag känner mig dummast i världen.
att begå misstag är faktiskt mänskligt. men väldigt svårt för någon som hela tiden eftersträvar att vara perfekt, speciellt för att jag inte ens vet vad perfekt är. det finns liksom inget perfekt för mig. det jag trodde skulle göra mig perfekt gjorde mig totalt defekt. så varje gång jag får för mig att jag "avviker" eller "gör fel" - jämfört med vad? vad är det för jävla mall jag försöker passa in i? det finns väl inte en enda människa på jorden som inte gör fel och begår misstag flera gånger?