tre
i början av 2009 umgicks jag väldigt mycket med min barndomskompis. hon hade själv haft både anorexi och bulimi, det var något jag hade vetat om från början, men inte förrän nu började jag förstå. hon uppmärksammade min viktnedgång, först sarkastiskt, sen med mer allvar. hon nämnde ätstörning uns. och hon pratade om en jättebra bok, mattillåtet som hon skulle låna ut till mig.
jag sov över där en gång, och trodde hon hade glömt det om boken. jag letade upp den i hennes bokhylla och bläddrade igenom. det var en ärta på en tom tallrik på omslaget, sån var inte jag, jag åt ju betydligt mer än en ärta. jag hörde henne komma och la snabbt tillbaka boken. när jag skulle åka kom ropade hon till, att juste, jag skulle ju låna boken!
vägen hem, och de följande dagarna, smygläste jag den. jag visste att det började bli allvar. jag märkte att jag aldrig skulle kunna följa van der sters råd. jag ville ju inte gå upp i vikt, jag hade ju precis börjat.
jag började plugga på universitetet, tillsammans med min barndomskompis. jag hade oerhört svårt att koncentrera mig, jag behövde ha det knäpptyst runt omkring för att förstå de engelska orden i kurslitteraturen. det var alldeles för tungt. jag satt bara hemma efter kurstarten och pluggade och försökte läsa. bar med mig de tunga böckerna i en tygpåse vart jag än gick, tillsammans med frukter och andra absolut nödvändigheter, tvångsmässig som jag blev.
i slutet av januari började mamma oroa sig. en dag sa hon åt mig att vi skulle gå och väga mig inne i badrummet. jag försökte slingra mig ur, men ville inte visa för stort motstånd för att inte bli ertappad. vågen visade en alldeles för låg siffra, men högre än vad den hade varit imorse, tur för stackars mamma. hon blev ändå väldigt ledsen och jag fick lova henne att försöka äta bättre och äta ett ägg per dag. (hon tycker ägg är så bra för allt).
jag kunde inte få in ett ynket litet ägg i mitt strikta matschema och istället tappade jag mer och mer vikt.
under tiden började jag också få alltfler panikattacker. det hade redan börjat någon gång innan nyår när jag kommit hem från resan. det var fruktansvärt, jag kunde slita i saker, skrika ut min hopplöshet, falla ihop och känna mig fylld av en sorts obarmhärtig känsla att allt var förgäves.
en kväll i februari kom mamma in på mitt rum. jag satt på golvet av någon anledning. hon sa att hon misstänkte att jag hade en ätstörning. att hon hade sökt lite på internet och kollat upp mitt bmi på en hemsida, jämfört vikten vi tagit och sett att jag var väldigt underviktig. sen dess hade jag gått ner tre kilo till men det visste hon inte. jag erkände gråtandes allting, hur dåligt jag mådde, att jag kände mig äcklig och tjock och helt enkelt inte längre kunde äta mer än vad jag gjorde.
11:e februari ringde jag SCÄ. jag skämdes ihjäl mig. jag behövde säga vikt och längd, och jag skämdes att jag gett upp fastän jag var så stor. jag fick skicka in papper. nästa vecka drog mamma med mig till en läkare för hälsokontroll. samma läkare jag varit hos två veckor innan för att få sömntabletter utskrivna lite hursomhelst.
bra värden, självklart, låg ämnesomsättning. hon skickade också in en remiss till SCÄ, kanske skulle det gå snabbare då. jag var i panik. väntetid? jag behövde ju hjälp nu?
läkaren föreslog en kurator på vårdcentralen under tiden. hon skulle fråga runt vem som skulle tänkas ta hand om mig. jag fick träffa en snäll tant som var ganska bra på att lyssna på mig och min ångest.
i mitten av mars fick jag komma till ett bedömningssamtal på SCÄ. och gud så jag skämdes. hittade först inte dit. dessutom var det vid min invanda mellistid, min frukttid, och jag skämdes så otroligt över att äta ett päron på vägen dit och hoppades att ingen därifrån skulle råka se mig. ätandes.
jag kom in med gråten i halsen. satte mig i väntrummet och ville dö av skam. där satt jag. ätstörd. jag hade blivit ätstörd. en såndär idiot som inte fattade när det var dags att sluta. en idiot som inte klarade av att vara smal utan att må dåligt. så kom tanten med glasögonen. när vi gick i korridoren började jag gråta. hon verkade inte förstå vilken stor grej det var för mig, jag som alltid varit så intelligent och duktig skulle nu be om hjälp på en ätstörningsklinik.
jag fick berätta om mina föräldrar. om mina syskon. om var jag hade gått i grundskolan. gymnasiet. var jag pluggade nu. hur det var hemma. vad jag gjorde på min fritid. allt som för mig var helt irrelevant. jag ville inte sitta och tjattra, jag ville få hjälp, jag ville få bort ångesten och ätstörningen.
det enda jag fick var en ny tid och ett matschema. "det kan du försöka följa".
den närmsta månaden gick jag ner ytterligare tre kilo. jag kallar dem för anorexikilon. jag blev anorektisk. innan hade jag bara varit agnes som bantade och blev deprimerad, men efter att jag erkänt för mamma gick jag in i rollen som anorektiker. när sedan ingenting hände fastän jag börjat behandling (jag trodde ju att man kom dit och fick hjälp direkt på något sätt) var jag helt utom mig. jag fick gå dit en gång i veckan, blev vägd och tillsagd att jag skulle äta risifrutti till mellis, vilket min laktosmage ändå inte klarade, och absolut inte anorexin. kilona verkade rulla av mig, fastän jag inte längre ansträngde mig för att gå ner i vikt. det gick av sig själv. anorexikilona som jag sen fick kämpa tillbaka.
jag fick träffa läkaren på SCÄ. vi hade samtal i en timme, och när timmen led mot sitt slut sa hon "agnes, du har en allvarlig depression". jag började gråta. det var oerhört att få höra det, att någon äntligen tog mig på allvar utan att jag behövde bevisa något, att någon trodde på att jag mådde dåligt. hon sa att det syndes så fort jag kom in, på mitt ansikte. hon föreslog antidepressiva och sa åt mig att jag inte skulle få börja i terapi förrän min hjärna var mottaglig - och min kropp hade ett högre bmi. jag ville inte ha några piller.
efter några veckors vånda slutade jag på min kurs. jag hade suttit en föreläsning, bredvid min kompis, och räknat frukostens kalorier när jag fick en panikattack. jag trodde jag skulle dö och försökte säga till min kompis. hon tog det inte på allvar först, men när hon såg på mig sa hon att jag kan få en atarax. jag blev orolig och sa att då skulle jag bli trött och inte klara av att ta in vad föreläsaren sa.
i och med att jag slutade kunde jag fokusera ännu mer på ätstörningen. efter ett tag gick jag med på att börja ta antidepressiva ändå. det hade bara blivit värre. jag hade svårt att tänka tillräckligt logiskt för att knyta skon. när jag satt på bussen var det motoriskt svårt att lägga min väska på sätet bredvid. jag klarade inte av att göra saker utan att ha planerat dagen innan liggandes i mammas säng, hon hjälpte mig att samla mina tankar så jag kunde skriva upp vilken tid jag skulle vakna, äta, promenera, ringa ett samtal, läsa något, lägga mig.
och tar resten en annan gång. 2009 är jobbigast men ändå var det ett räddningsår.
ett
två
jag sov över där en gång, och trodde hon hade glömt det om boken. jag letade upp den i hennes bokhylla och bläddrade igenom. det var en ärta på en tom tallrik på omslaget, sån var inte jag, jag åt ju betydligt mer än en ärta. jag hörde henne komma och la snabbt tillbaka boken. när jag skulle åka kom ropade hon till, att juste, jag skulle ju låna boken!
vägen hem, och de följande dagarna, smygläste jag den. jag visste att det började bli allvar. jag märkte att jag aldrig skulle kunna följa van der sters råd. jag ville ju inte gå upp i vikt, jag hade ju precis börjat.
jag började plugga på universitetet, tillsammans med min barndomskompis. jag hade oerhört svårt att koncentrera mig, jag behövde ha det knäpptyst runt omkring för att förstå de engelska orden i kurslitteraturen. det var alldeles för tungt. jag satt bara hemma efter kurstarten och pluggade och försökte läsa. bar med mig de tunga böckerna i en tygpåse vart jag än gick, tillsammans med frukter och andra absolut nödvändigheter, tvångsmässig som jag blev.
i slutet av januari började mamma oroa sig. en dag sa hon åt mig att vi skulle gå och väga mig inne i badrummet. jag försökte slingra mig ur, men ville inte visa för stort motstånd för att inte bli ertappad. vågen visade en alldeles för låg siffra, men högre än vad den hade varit imorse, tur för stackars mamma. hon blev ändå väldigt ledsen och jag fick lova henne att försöka äta bättre och äta ett ägg per dag. (hon tycker ägg är så bra för allt).
jag kunde inte få in ett ynket litet ägg i mitt strikta matschema och istället tappade jag mer och mer vikt.
under tiden började jag också få alltfler panikattacker. det hade redan börjat någon gång innan nyår när jag kommit hem från resan. det var fruktansvärt, jag kunde slita i saker, skrika ut min hopplöshet, falla ihop och känna mig fylld av en sorts obarmhärtig känsla att allt var förgäves.
en kväll i februari kom mamma in på mitt rum. jag satt på golvet av någon anledning. hon sa att hon misstänkte att jag hade en ätstörning. att hon hade sökt lite på internet och kollat upp mitt bmi på en hemsida, jämfört vikten vi tagit och sett att jag var väldigt underviktig. sen dess hade jag gått ner tre kilo till men det visste hon inte. jag erkände gråtandes allting, hur dåligt jag mådde, att jag kände mig äcklig och tjock och helt enkelt inte längre kunde äta mer än vad jag gjorde.
11:e februari ringde jag SCÄ. jag skämdes ihjäl mig. jag behövde säga vikt och längd, och jag skämdes att jag gett upp fastän jag var så stor. jag fick skicka in papper. nästa vecka drog mamma med mig till en läkare för hälsokontroll. samma läkare jag varit hos två veckor innan för att få sömntabletter utskrivna lite hursomhelst.
bra värden, självklart, låg ämnesomsättning. hon skickade också in en remiss till SCÄ, kanske skulle det gå snabbare då. jag var i panik. väntetid? jag behövde ju hjälp nu?
läkaren föreslog en kurator på vårdcentralen under tiden. hon skulle fråga runt vem som skulle tänkas ta hand om mig. jag fick träffa en snäll tant som var ganska bra på att lyssna på mig och min ångest.
i mitten av mars fick jag komma till ett bedömningssamtal på SCÄ. och gud så jag skämdes. hittade först inte dit. dessutom var det vid min invanda mellistid, min frukttid, och jag skämdes så otroligt över att äta ett päron på vägen dit och hoppades att ingen därifrån skulle råka se mig. ätandes.
jag kom in med gråten i halsen. satte mig i väntrummet och ville dö av skam. där satt jag. ätstörd. jag hade blivit ätstörd. en såndär idiot som inte fattade när det var dags att sluta. en idiot som inte klarade av att vara smal utan att må dåligt. så kom tanten med glasögonen. när vi gick i korridoren började jag gråta. hon verkade inte förstå vilken stor grej det var för mig, jag som alltid varit så intelligent och duktig skulle nu be om hjälp på en ätstörningsklinik.
jag fick berätta om mina föräldrar. om mina syskon. om var jag hade gått i grundskolan. gymnasiet. var jag pluggade nu. hur det var hemma. vad jag gjorde på min fritid. allt som för mig var helt irrelevant. jag ville inte sitta och tjattra, jag ville få hjälp, jag ville få bort ångesten och ätstörningen.
det enda jag fick var en ny tid och ett matschema. "det kan du försöka följa".
den närmsta månaden gick jag ner ytterligare tre kilo. jag kallar dem för anorexikilon. jag blev anorektisk. innan hade jag bara varit agnes som bantade och blev deprimerad, men efter att jag erkänt för mamma gick jag in i rollen som anorektiker. när sedan ingenting hände fastän jag börjat behandling (jag trodde ju att man kom dit och fick hjälp direkt på något sätt) var jag helt utom mig. jag fick gå dit en gång i veckan, blev vägd och tillsagd att jag skulle äta risifrutti till mellis, vilket min laktosmage ändå inte klarade, och absolut inte anorexin. kilona verkade rulla av mig, fastän jag inte längre ansträngde mig för att gå ner i vikt. det gick av sig själv. anorexikilona som jag sen fick kämpa tillbaka.
jag fick träffa läkaren på SCÄ. vi hade samtal i en timme, och när timmen led mot sitt slut sa hon "agnes, du har en allvarlig depression". jag började gråta. det var oerhört att få höra det, att någon äntligen tog mig på allvar utan att jag behövde bevisa något, att någon trodde på att jag mådde dåligt. hon sa att det syndes så fort jag kom in, på mitt ansikte. hon föreslog antidepressiva och sa åt mig att jag inte skulle få börja i terapi förrän min hjärna var mottaglig - och min kropp hade ett högre bmi. jag ville inte ha några piller.
efter några veckors vånda slutade jag på min kurs. jag hade suttit en föreläsning, bredvid min kompis, och räknat frukostens kalorier när jag fick en panikattack. jag trodde jag skulle dö och försökte säga till min kompis. hon tog det inte på allvar först, men när hon såg på mig sa hon att jag kan få en atarax. jag blev orolig och sa att då skulle jag bli trött och inte klara av att ta in vad föreläsaren sa.
i och med att jag slutade kunde jag fokusera ännu mer på ätstörningen. efter ett tag gick jag med på att börja ta antidepressiva ändå. det hade bara blivit värre. jag hade svårt att tänka tillräckligt logiskt för att knyta skon. när jag satt på bussen var det motoriskt svårt att lägga min väska på sätet bredvid. jag klarade inte av att göra saker utan att ha planerat dagen innan liggandes i mammas säng, hon hjälpte mig att samla mina tankar så jag kunde skriva upp vilken tid jag skulle vakna, äta, promenera, ringa ett samtal, läsa något, lägga mig.
och tar resten en annan gång. 2009 är jobbigast men ändå var det ett räddningsår.
ett
två
KOMMENTARER
Skrivet av: johanna
starkt av dig att formulera dessa år i ord, både för dig själv men också för oss andra.
kram
Kärlek
