rébellion des hormones

jag hade börjat ta p-piller i slutet av 2006. när jag under 2007 började må snäppet sämre och hade häftigare humörsvängningar och kände som att jag gick upp i vikt skyllde jag på p-pillren. varje gång jag misslyckades med att banta skyllde jag på p-pillrena, att jag inte kan gå ner i vikt pga. dem. ibland ville jag sluta bara för att kunna tappa vikt, men jag hade pojkvän och fortsatte.
i början av året började jag få utslag. först på armarna. sen på kroppen. sist i ansiktet. det kliade och gjorde ont, och ibland var jag helt röd och det sved som fan. det blev värre och värre och vissa perioder kunde jag varken ha linser eller smink och jag såg hemsk ut med rödfrasigt ansikte. jag gick till vårdcentralen, jag gick till hudspecialisten, jag testade krämer, kortison, tabletter, tog atarax och levde som i en dimma, fick testa mjällschampo på huden, farliga krämer man inte fick vistas i sol med. det blev inte bättre. mina ögon var helt röda och sved och kliade. gick till ögonspecialisten efter 4 månaders väntan. hjälpte inte. inget blev bättre. jag hade ingen allergi, inget konstigt alls. ändå var jag helt utslagen, röd, och rödögd.
till slut i samband med en ny kräm i december (efter 9 månader) och utlandsresa i februari med skolan blev det bättre. det var atropisk eksem, inget konstigt, ändå hade det tagit 9 månader innan jag fick bra hjälp.
jag och min pojkvän gjorde slut den vintern. jag tog det hårdare än vad jag velat erkänna, och allt gick nedåt. jag började känna mig extremt ensam. jag har alltid känt mig ensam och utanför i viss mån, men det blev mycket värre nu. jag hade ingen grund att stå på, inga riktigt nära vänner som fanns tillgängliga, allt var så flyktigt.

på våren tog jag studenten. jag tackade ja till att vara hårmodell tre veckor innan, och de klippte av allt hår och gav mig nån sorts grekisk/svamp frisyr. jag såg hemsk ut och mådde så dåligt av att se ut så. hela sommaren var fruktansvärd. jag mådde så otroligt dåligt med mig själv, jag kände mig fel, allt var fel. jag var så utanför, jag hade ingen självrespekt. jag skämdes så otroligt över mig själv. och jag betedde mig jättekonstigt, jag sket i andra och var så självisk. min bästa killkompis hade blivit kär i mig, och jag utnyttjade det i min ensamhet, jag klarade mig inte utan honom så vi fortsatte att umgås, fastän vi antagligen inte borde ha gjort det. men jag var så ensam, och jag var självisk. det kändes som att allt gick fel.
under sommaren började jag på kbt-behandling för min ångest och nedstämdhet. jag minns att psykologen ritade upp en bulle och sa att längst in är man svårt deprimerad, och gjorde en prick längst ut att där var jag. jag var lite deppig men inte deprimerad. jag var liksom inte tillräckligt dålig. den behandlingen gav mig ingenting.
jag försökte banta, men det var alltid misslyckanden. alla dessa misslyckanden började rada upp sig allt mer och mer, och jag förlorade mig själv någonstans där. jag kände inte igen mig själv. jag blev någon jag inte ville vara.
jag jobbade på hösten, och flyttade till min brors lägenhet när han åkte utomlands, i fyra månader. ensamheten började tära på mig. jag vantrivdes på jobbet, det är det ytligaste stället jag varit på, med ytliga själviska människor. jag höll mig för mig själv, lyssnade på musik. sen var jag så trött och utmattad hemma. jag försökte alltid bjuda över folk för att inte vara så ensam. men jag minns min inflyttningsfest - jag hade gått runt och knackat på hos grannarna för att säga att jag skulle ha fest. så kom lördagen, och fyra personer kom. det gjorde så ont, alla sms som sa "jag kan förresten inte". det var som att det avspeglade mitt liv. det fanns inte riktigt någon där.

i oktober sa jag och min killkompis (som jag umgicks med varje dag) upp kontakten. tills vidare. han hade den senaste tiden börjat uppmärksamma att jag kunde bli förbannad om han hade för mycket smör i stekpannan och jämt ville veta vad som fanns i maten.
jag tänkte att jag inte bryr mig, men det var som ett startskott. det kändes som att jag inte hade någon, och allt var mitt eget fel. jag började umgås med kompisar som festade mycket istället. det var en kille som började visa väldigt mycket intresse för mig den här tiden, och jag blev väl antagligen lite kär. då dissade han mig på elakaste sättet och sa en massa saker att jag hade varit så på och fått för mig saker. han hade spelat ut mig, och jag klarade inte av det. det blev totalt kaos. jag började försöka äta mindre, och började träna mer. samtidigt blev jag mer isolerad, jag slutade umgås så mycket med folk, förutom på helgerna då jag gick ut och festade till 6 på morgonen. det var första riktiga festen jag var på som jag först försökte spy. jag hade ätit dåligt och det fanns mat där, bara sallad och knäckebröd, men jag ville bevisa att jag tog mitt bantande på allvar. med min kompis stod jag inne på toan och försökte spy och försökte berätta för henne att jag hade problem med maten. nästa dag hade hon glömt vårat samtal. och jag fortsatte, nästa dag gjorde jag samma sak.
det var väldigt dramatiskt. jag fick ta piller och starka sömntabletter mot den enorma ångest av spyandet. jag hade redan börjat ta för mycket sömntabletter och kunde inte sova utan dem. jag skämdes så över att inte ha tillräckligt med kontroll och behöva spy, så jag drog åt snaran ännu mer. jag tog bantningspiller som såklart inte gjorde någon skillnad. misslyckat.
jag började vara aktiv på en pro-ana sida. det var förödande. i min ensamhet blev det som en falsk gemenskap där jag fick så många destruktiva tips.
jag köpte en våg. jag kände mig så smart den dagen, där jag gick med vågen i tygpåsen och kollade på människorna på fridhemsplan. de fattade ju inte att man behövde ha fullständig kontroll om man ville lyckas! nu skulle jag bevisa alla att jag kunde gå ner i vikt. vågen blev min bästa vän och min värsta fiende.

det gick trögt, därför planerade jag en speciell diet jag hittat på internet. det var veckan efter min födelsedag, min 19-årsdag. det var sista dagen jag skulle få äta mycket och av vad jag ville. den kvällen mådde jag så illa av alla goda saker jag stoppat i mig att jag var tvungen att spy, och det var inte frivilligt. veckan efter började allvaret.
jag minns en kompis som kommit hem till mig och jag hade glömt mitt matschema på kylen. hon frågade bestört "är det där det du ska äta?" och jag fräste något åt henne och tog bort lappen. jag var förbannad så fort någon ifrågasatte min genialitet. min hemlighet som skulle bevisa att jag också klarade av att göra någonting.
jag gick ner i vikt, men inte lika mycket som "man skulle". misslyckande. misslyckad. det går inte, och jag vill inte ens, förklara hur misslyckad jag var. inget dög, och jag var tvungen att köra hårdare. i en panikattack beställde jag illegala piller från internet som skulle få mig mer aktiv och mindre hungrig. mindre hungrig blev jag inte - jag var ju ständigt hungrig! varför var just jag så misslyckad när alla andra verkade lyckas tappa aptiten av pillret? men jag var bara hungrig, ville bara ha mer och mer. jag använde pillren för att orka träna men fick ökad ångest av dem.

ingen sa något. det märktes väl inte. jag umgicks ju inte regelbundet med någon. jag behövde gå ner mer. jag räknade inte kalorier då, utan gick efter vad jag trodde var det nyttigaste. ibland kunde jag smsa kompisar och fråga vilket av två alternativ var nyttigast, något de förståss inte visste. jag var väldigt besatt av nyttigheter. och jag slog mig själv så mycket, vad jag än gjorde var det inte tillräckligt bra, och den enda glädjen jag kände under den här perioden var den korta glädjen när vågen visade mindre.

i december hade jag börjat få lite lätta kommentarer, men det räckte inte. jag skulle ut och resa i tre veckor och slutade på mitt jobb, fick en kokbok i avskedspresent.
på resan bestämde jag att inte förstöra allt med att svälta. jag åt, försökte ta det "nyttigaste" men jag åt ändå och hade en underbar tid. den bästa i mitt liv just då. jag gick också upp i vikt, men det gjorde inte så mycket, för jag visste vad jag skulle göra när jag kom hem. jag var smal, men inte mager. vid den här tiden hade jag gått ner hälften av alla kilon jag gick ner totalt. jag hade egentligen nått mitt första mål, min målvikt. min s.k. idealvikt.
ändå räckte det inte. för tänk om jag skulle tappa kontrollen och gå upp, då skulle jag ju vara tjock? jag behövde ha marginal.

när jag kom hem till sverige flyttade jag hem. min familj hade uppmärksammat min viktnedgång men tog det inte på sånt allvar än. jag tog det på allvar, nu skulle jag verkligen göra allt för att gå ner i vikt, det var faktiskt mitt enda mål. jag hade drömmar, men framtiden blev diffus och mindre viktig. jag hade köpt bantningspiller i usa också och jag hade en plan. jag hade en hemsk nyårsnatt och det året, 2009, blev hemskt.


andra delen var svårare än första. fortsätter med tredje en annan gång.
(och som sagt, om någon känner sig påverkad så tar jag genast bort inlägget)