rébellion des hormones

det känns så utlämnande, naket att skriva ner min historia. jag vet inte riktigt var det börjar och jag vet inte hur det slutar. dessutom är det så oerhört privat. jag tror inte jag suttit ner med någon och faktiskt berättat om allt, bara små glimtar. det är så mycket.
och varje gång jag försöker förklara varför jag fick anorexi är det av en annan orsak. det finns så många orsaker, och att säga att det endast beror på ditten eller datten håller inte. det är oerhört komplext. jag har också fått för mig att någon läsare kanske vet vem jag är, och det känns väldigt läskigt.

jag ska dela upp det så blir det nog lättare. jag vet inte riktigt vad för syfte det här har, och kan hända att jag raderar det.

den första gången jag började se min kropp som ett hinder var när jag var åtta år. en ny tjej började i klassen och var slank och hade magtröja, och jag påverkades så mycket av det av någon anledning. jag kommer ihåg att jag slutade bre så mycket smör på brödet och när jag satt med min dunjacka trodde jag att folk skulle tro att jag var lika tjock som dunjackan.
åren flöt på. mina föräldrar bråkade mer och mer. ibland var det riktigt hetskt med både psykiskt och fysiskt våld. när jag började mellanstadiet trodde jag långa perioder att de skulle separera, vilket jag önskade mer än något annat, jag ville ha det lugnt hemma och känna mig trygg. jag brukade låsa min dörr för att jag kände mig så otrygg. i skolan kände jag mig utanför och mobbad, och hierarkin i klassen var fruktansvärd.
på sommarlovet från sexan till sjuan var jag på ett läger där en av mina bästa kompisar också var. hon hade ätstörningar och vägrade äta ordentligt, och jag försökte också att inte äta, jag ville också bli smal. och framförallt ville jag få uppmärksamhet. jag minns att vi åt kyckling och jag petade lite och då sa en kille som jag gillade att "du äter ju knappt något" och jag blev glad av det. så jag fortsatte. jag gick ner ganska mycket i vikt, från pubertetsmulligheten till lite väl smal. jag fick bristningar på ryggen och brösten för att jag samtidigt växte. folk har i efterhand sagt att de trodde jag kanske fått anorexi. vilket jag inte hade direkt, och jag återgick till att äta som jag brukade sen.
under tiden blev det bara värre hemma. jag ville inte vara hemma men jag hade ingenstans att ta vägen. jag kände mig utanför för jag var annorlunda. mina föräldrar var inte svenskar, vilket är ovanligt i det området, jag var konstig och hade konstiga intressen. jag kände ingen tillhörighet, mina vänner bodde långt bort och jag hade många identitetskriser. jag växlade stil från töntig till hiphop till hårdrock till punk. det är fan inte lätt när man inte hör hemma någonstans.
jag hade väldigt lätt för mig i skolan och fick alltid bäst betyg, men det hjälpte ju inte.
från nian har jag läst min dagbok i vilken jag varannan dag gråter över hur dåligt jag mår både i skolan och hemma. att jag vill ha hemstudier för att slippa gå till skolan, att folk kallar mig för en massa saker, att folk seriöst retas för att jag blivit vegetarian. jag var deprimerad och jag rev sår i armen vilket min mamma upptäckte och drog iväg mig till bup. där sa de att "du är inte deprimerad agnes, så du behöver inte komma tillbaka men du kan ringa om du vill". efter första mötet. senare sa folk att det är en "tonårsdepression". så ingen tog det på allvar. vissa tillfällen försökte jag spy men det var för jobbigt så jag struntade i de försöken.
jag engagerade mig i alla fall i djurrätt och politik och försökte visa mig säker och cool. jag hade rött tuperat hår, nitar och slitna strumpbyxor vilket var det direkt motsatta till alla på min skola som bara bar märkeskläder, typ JL.

jag och två kompisar brukade ibland försöka banta tillsammans. säga att vi inte ska äta något "onyttigt" eller så tipsade min kompis om att äta knäckebröd med gräddfil en hel vecka, eller äta banan istället för godis. jag klarade det aldrig och hatade mig själv för min svaghet, att jag alltid föll för chokladen och godiset. jag kände mig mycket större än alla andra, vilket jag alltid hade varit. jag hade kommit i puberteten först, jag var längst av alla mina vänner. störst, klumpigast, konstigast. dessa perioder värvades med perioder att jag låtsades skita i vad andra tyckte, åt vad jag ville, gjorde vad jag ville. för samtidigt som jag försökte banta och ville bli smal så tyckte jag det var så dåligt att andra gjorde så, att det var så onödigt. eftersom alla var smalare än mig.
men i min dagbok hade jag ändå satt upp mål att sluta äta godis och choklad.

jag minns inte exakt vad som hände under första året på gymnasiet. jag kommer ihåg delicatobollarna från skolautomaten men ibland fick jag för mig att banta och åt knappt mat. en tjej i min klass hade anorexi vilket jag inte hade förståelse för, för jag sa framför henne vid en lunch att "jag vill inte äta, jag vill gå ner i vikt". jag fick en utskällning av min kompis och gick iväg gråtandes för jag kände seriöst att jag ville gå ner i vikt och mådde skit. jag skäms för det där fortfarande, nu när jag vet hur det känns att få höra sådana kommentarer när man faktiskt har anorexi. om jag någon gång kunde få be om ursäkt... hon blev inlagd ett halvår senare och sen dess har jag inte hört av henne.
men överlag var det inget speciellt, mina deppsvackor blev dock värre och värre. jag försvann verkligen, drog mig undan och var helt isolerad. jag kommer ihåg en gång när jag hade suttit ensam i skolan i tre dagar så kom en kompis och undrade hur det var med mig för jag såg så fruktansvärt nedstämd ut och satt hela tiden för mig själv.
vid ett besök hos skolsystern kom det fram att jag inte pratar med min pappa mer än bråkar och att han antagligen har någon störning, och skolsystern ville ha ett möte med oss. till slut sa jag ja, men sen undvek jag henne resten av gymnasietiden för att slippa. jag klickade inte direkt med någon från gymnasiet och har idag ingen kontakt med någon, och jag kände mig väldigt ensam hela gymnasiet.

under andra året hade jag återigen gått ner i vikt. ganska mycket vilket en kompis påpekade 'att jag såg ut som ett barn från auschwitz'. det var inte alls så allvarligt, men jag var smal. jag kan dock inte minnas att jag gjorde det medvetet. den sommaren hade min kompis kommit hem från att ha bott utomlands och blivit allvarlig anorektisk, och även om hon inte påverkade mig lika aktivt denna gång (eftersom jag inte behövde uppmärksamhet pga maten kände jag) så kan det ha påverkat mig genom att jag ändå drog in på maten.
i övrigt var den sommaren 2006 min bästa sommar, jag mådde jättebra, jag gjorde en massa saker, upplevde så mycket. jag blev tillsammans med en kille för första gången också. jag hade inte så mycket problem med mig själv under den perioden, jag var ganska smal men mådde bra. under en lång period hände inget särskilt vad jag kan minnas.
i slutet av tvåan blev jag tillsammans med en annan kille och åt vad jag ville i princip, lyxiga pannkaksfrukostar och en massa chips, eftersom han gjorde det. jag gick upp i vikt igen, men var fullständigt normalviktig, och när trean började började problemen.

sen kommer den jobbiga biten någon annan gång.
om någon känner sig påverkad på minsta sätt så säg till och jag tar genast bort inlägget.