träna
problem kommer sällan ensam. och jag har haft en massa problem. småsaker mest, men har man det redan lite kämpigt spelar varje sak väldigt stor roll. det kan vara en massa olika saker som tär på en. för mig är det jobbigt att jag är sjuk onormalt ofta, att jag har eksem, att jag sover dåligt, att mina närmaste vänner har flyttat. det blir stora saker, som känns så himla tunga.
och egentligen tänkte jag på det för att jag på förmiddagen var ute på en promenad. jag försöker röra på mig för att förbättra min hälsa. att det kanske hjälper mot ångesten och sjukdomarna. men det är svårt, det är väldigt svårt att börja motionera igen, eller träna. det har alltid varit något väldigt destruktivt för mig, och att nu göra det för att må bra är en svår balansgång. mestadels får jag ångest innan. jag vill inte. och därför tar jag bara promenader, då är jag i alla fall ute och ser saker.
det konstiga är hur lite jag orkar. jag har aldrig haft särskilt bra kondition och inga muskler, men när jag var anorektisk orkade jag allt. och är det inte helt sjukt att när jag var som sjukast orkade jag som mest?
egentligen helt logiskt, förstås. jag orkade inte för att jag på något sätt var starkare eller hade mer muskler. jag orkade för att jag tvingade mig själv. i början var det jättesvårt, men ju sjukare och smalare jag blev desto lättare blev det att träna. träningen, och att räkna kalorier, var ju det enda jag la min energi på efter ett tag. en kort period var det studierna också, men när jag la av med dem fanns inte så mycket mer i min värld.
målet var ju att gå ner i vikt. och det finns ingen starkare drivkraft än att må sitt mål och få värsta ruset varje gång man känner att man klarat av något och gjort rätt. i början är anorexin en sån rusgivare. man vill bara mer och mer, klara mer och mer. sen försvinner det, och kvar står det inlärda mönstret. upp, träna, gå, äta så lite som möjligt.
nu är det kroppen som styr, inte hjärnan. och nu känner jag av hur trötta benen blir efter bara en halvtimme. förr kände jag faktiskt inte smärtan. jag hade ju blåmärken överallt, och på rumpan, men jag kände det inte för det var hjärnan som styrde. det kroppen sa sket jag i, eller jag tvingade mig att skita i det, ingen hunger ingen smärta.
nu säger kroppen stopp och då är det stopp. då kan jag bara lägga mig ner och slappna av.
ett nytt kapitel, typ
har funderat lite på vad jag ska göra med den här bloggen. den är ganska död nu, jag har liksom inte riktigt något att skriva eftersom jag mer eller mindre lämnat ätstörningen bakom mig. jag är frisk i den mån att jag inte hanterar min ångest eller olika problem genom svält eller kompensation. det är snarare att jag hellre äter riktigt bra så jag har ork att överleva ångesten.
det är väl det problem jag har kvar. den där ångesten, ensamheten. jag tror det är så jävla vanligt bland ätstörda att de har en massa bakomliggande orsaker, en massa andra symtom som orsakar eller orsakas av ätstörningen. en sjukdom kommer sällan ensam...
och jag vet inte, kanske borde jag fortsätta skriva om det. det är en helt annan sak, men jag känner mig fortfarande ensam i min ångest. det går att prata om det, men det går aldrig att beskriva exakt så man blir nöjd, så andra förstår precis hur det är. precis som med ätstörningen. man kan känna igen sig i så många personers berättelser, men det finns så mycket att det är helt omöjligt att få med allt. skulle jag skriva ner min historia skulle jag inte kunna få med allt.
det jag vet nu är att det är dags för mig att avsluta samtalen med min behandlare. jag platsar inte längre på en ätstörningsklinik. jag har inte längre behov av deras kompetens och jag tar bara upp deras resurs i onödan. men om jag klarar mig helt själv det vet jag inte. jag klarade i alla fall inte av att sluta med mina antidepressiva (och kände väl lite att varför ska jag sluta nu redan när jag inte har några biverkningar och kanske inte mår så jävla super i huvudet). så nu återstår en liten väntan för att se vad som händer. men nog ska det ordna upp sig.
