rébellion des hormones

jag bevisar det för mig själv gång på gång, och det är en trygghet. just nu känns det helt okej. när jag tänker efter har jag inte funderat på att dö de senaste två veckorna, och helt ärligt är det ett väldigt uppsving.

nu vill jag inte att det låter värre än vad det är. jag tänker på att dö. jag vill ibland dö. jag funderar på hur jag ska dö. men jag har mina spärrar som håller mig tillbaka. det är väldigt få tillfällen då jag verkligen känner att jag borde ta livet av mig. och även de tillfällen har jag mina spärrar som alltid håller mig tillbaka.

det kanske inte är så normalt att vilja då några gånger i månaden. men jag skadar inte mig själv mer än psykiskt.

och det ska jag sluta med. jag har verkligen lagt ner tankekraft på att vända negativa tankar. det där med att när jag har glömt något (vilket jag tyvärr gör alldeles för ofta, det råder förvirring i huvudet och jag har svårt att planera och hålla reda på allt) så tänker jag istället för att hata mig själv och hur dum jag är, på att det var bra att jag kom ihåg det. och att det inte gör något, att jag hade med mig andra viktiga saker i alla fall.

det känns töntigt ibland. som att jag måste försvara mig själv, ett hopplöst fall. som att jag försöker intala mig själv att jag är bra när det är världens lögn.

men om jag tänker efter, och försöker att inte lyssna på det där svarta inne i hjärnan, så vet jag egentligen att jag är bra. jag har någon som är kär i mig, som kommer och pussar mig genom tågfönstret när tåget passerar och stannar till i hans stad i 2 minuter. jag har vänner, även om det är få nära och jag har svårt att släppa in andra. men jag vet att jag har dem, och att de är bra och tycker om mig. att de faktiskt bryr sig, och att OM jag skulle våga ringa dem när jag är ledsen skulle de trösta. jag vet att jag har fått och får kommentarer på att jag är vacker, fin, söt. att jag gör bra saker, fotar fint, skriver bra. jag får bekräftelse, men jag kan bara inte suga i mig det tillräckligt länge för att det ska fastna i mig. men jag vet ju.

jag måste lära mig att känna allt det där också. känna att jag är bra, vacker, begåvad, omtyckt, fin.

jag är bara så rädd att någon ska avslöja att jag egentligen är en dålig person. jävla rädsla.

det är så sant att i början av tillfrisknandet, när man mår bättre både fysiskt och psykiskt, blir det som en sorts eufori, överlag. man kämpar fortfarande, och det är verkligen en daglig kamp, men man har lagt ner så mycket tid och kraft på det och känner att man är i rätt riktning. man gör rätt. och varje dag, eller åtminstone varje vecka, kan man på ett eller annat sätt skörda frukten av sitt arbete. till exempel äntligen äta glass, eller njuta av sex mål om dagen.

jag minns den sommaren, 2010, när jag satt på en bänk med en vän och åt en glass. det var helt magiskt, det var så gott, jag slickade i mig den långsamt, långsamt för att ha kvar den så länge som möjligt och njöt av varje sekund, ordagrant. min kompis kollade på mig och sa något i stil med "agnes, det är så härligt att se dig äta glass, du njuter så".

den känslan har helt försvunnit. jag njuter givetvis fortfarande av glass, men jag tar det för givet. som det mesta. det är inte längre något speciellt med att äta glass, ibland gör jag det varje dag. att äta glass är inte längre "ett steg i rätt riktning" på samma sätt. det känns inte spännande eller nytt längre.

och jag tror att det är lite så med allt. allt var så nytt, allt jag kunde, orkade och vågade göra var en seger. men nu jobbar jag inte längre på min självkänsla. jag går inte och pratar med min behandlare en gång i veckan. jag lägger inte ner lika mycket tid på att bli stark i mig själv. det var det här jag blev varnad för, folk sa "att bygga upp självkänslan är ett livslångt projekt, och du måste fortsätta det jobbet varje dag".

och jag vet inte riktigt var det gick snett. det är som att jag bit för bit gav upp, varje gång något jobbigt hände. när mina bästa vänner flyttade till exempel. ensamheten. all stress. nu mamma. och det blir ju för tungt.

jag fattar inte att man kan ramla så långt ner så fort man slutar att träna upp självkänslan. vissa stunder fullkomligt hatar jag mig själv. igår försökte jag tänka: vad fan, jag är ju asgrym, jag är så jävla stark som faktiskt klarat mig helt ut ur anorexin, som inte gett upp. jag borde ge mig själv belöningar varje vecka. jag borde se mig själv i spegeln okritiskt. jag borde tycka att det är en självklarhet att han jag är kär i är kär i mig. istället är jag rädd. rädd att han ska lämna mig, rädd att folk egentligen inte tycker om mig, rädd för att göra fel. jag blir helt ärligt paranoid. eftersom jag inte tror på mig själv och misstänker andra för att luras.

svammel kanske. men det hjälper att skriva ner det, jag måste skriva mer. det hjälper att se dessa ord, meningar som förklarar det jag har i huvudet. jag förstår bättre själv hur felaktiga mina tankar och känslor är. jag måste bara lyckas bemästra dem. den där trösten som funkade förut är verkligen ingen tröst längre: att man alltid kan gå tillbaka och börja svälta sig igen.

nu känner jag snarare att det skulle vara helt korkat, för då skulle jag aldrig kunna lösa några av problemen.

men jag måste bli stark. jag orkar inte det här längre. något måste hända, jag måste arbeta aktivt med det här. nu har jag börjat komma nära botten fast tagit en annan väg än anorexin, och det är ta mig fan god tid att börja simma uppåt. nu kommer solen också, så kanske i takt med celsiusgraderna.