rébellion des hormones

en ny vän sa "man kan leva som frukterian".
jag sa "nej, man kan inte leva på bara frukt och grönsaker".
hon sa "det kan man visst det".
jag ville skrika, slå, sparka, vråla, gråta, springa, fly.
jag vet att man inte kan leva på frukt och grönsaker.
jag är ett levande bevis.
levande fast utan liv.
jag levde inte, jag bara existerade.

det är fullkomligt omöjligt att leva på endast lite vitaminer, vatten och snabba kolhydrater.
det fattas ganska mycket.

skräpet bultar i magen, den skrapar mot väggarna.
allt det där som bubblar omkring.
åker runt på tallriken.
flyter ovanpå.
blänker till, skimrar på maten.
finns gömt i allting, gömt så man måste leta ibland.
eller fullt synligt.
det sätter sig på läpparna och kramar ur hjärtat.
det sätter igång de svarta kugghjulen i huvudet.

jag har ätit lunch på mcdonalds. uträknat av min pedantiska klaustrofobiska tvångsmässiga hjärna så att det skulle motsvara kalorier för en riktig lunch. jag åt upp allt.
jag har ätit middag på ett kebabställe. falafel. friterad. hummus. pitabröd.
det bubblar i mig. det var inte för mycket, det var bara en massa av Det.
det där blänkande skräckinjagade som får omgivningen att snurra och ansiktet dra ihop sig.
men jag fick ner det. jag åt skräpmat som andra normala dödliga människor.
jag åt långsammare än normala dödliga människor, tog varje tugga för sig.
men jag åt upp allt.

jag vs. fett.

jag vill inte dö. jag vill bara försvinna, slippa allt ett tag, ta en paus från det som kallas livet.
det är ju bara det att jag inte lever, jag existerar bara. jag lever mer än vad jag gjorde för några månader sen, än vad jag gjorde när jag var inlagd.
men jag lever per automatik. jag gör saker jag ska göra. eller så sitter jag i min säng, med ryggen böjd över min laptop, min vän här hemma. får ont i ryggen, känner mig lika övergiven.
jag hade det ju bra för några veckor sen, jag gick varje dag och kände mig glad över att jag fått tillbaka liv, fått tillbaka känslor, kan le.
men nu har det bara blivit grått. jag är ledsen. väldigt ledsen, och jag gråter varje dag.
det beror inte bara på vikten och maten.
"en tillhörande del av depressionen".
jag tänker på för och nackdelar. jag kan inte lämna min mamma nu. hon behöver mig, idag grät hon. det var tredje gången jag såg henne gråta. kanske fjärde.
min mage gör ont. min kropp gör ont, inuti. mitt hjärta gör ont, det trycker i bröstkorgen. jag är så jävla ledsen, ledsen över allt och ingenting. ledsen över livet. jag passar inte in i livet för jag kan inte leva det. jag vill inte bara existera - andas, äta, sova, umgås, dricka, gå i skolan, vara social. för det är bara automatiska reaktioner.
igår var jag på fest. jag fejklog igenom hela fram till att jag låste in mig på toan och klarade inte av mer.
åkte hem.
det är inte såhär det ska vara. jag ska peppa mig själv. men ärligt talat kan jag inte förstå varför jag ska fortsätta. inte att fortsätta kämpa, utan att fortsätta finnas till.

snurra runt i en karusell
sittandes i en jävla tekopp
istället för en häst

vad är grejen med snö i mitten av oktober?
kylan vill tränga sig in överallt, den motiverar till att gå upp i vikt, skaffa sig ett skyddande lager runt sina sköra darrande ben.

som sälar. alla tycker nog att sälar är söta djur.

låt tankarna härja, gör det. känn dig äcklig och klumpig visst. känn på din uppsvullna mage och känn dig ful, visst. känn hur ont det gör.
jag vet inte ens om smärtan är fysisk eller psykisk längre, men stör dig på dig gör det för i helvete. låt den ta över, förlama dig. känn hur uppblåst hela kroppen är. tung.
om du vill gå i dvala och ligga i sängen och gråta ut sorgen så gör det.
om du låter tankarna härja fritt och isolera dig från livet så gör det.
men det är ett sånt jävla slöseri med tid.

alla människor äter (nästan). livet fortsätter - även efter en normalportion mat.

pro ana sidor borde läggas ner.
fyfan jävla idioter som inte fattar vad de håller på med.
när jag ser tillbaka på vad jag höll på med, drev mig själv mot döden och fick hjälp och stöd och "gemenskap" på den där hemska jävla fittiga sidan där man tävlar om vem som kommer närmast döden.
vem som mår sämst.
1 + 1 = 2, man kan inte svälta sig och må bra samtidigt. det är OMÖJLIGT. jag har mig själv som bevis. det är inget värdigt liv och det har jag insett nu. jag vet inte vad jag tänkte på när jag gav mig in i det där. jag vet inte, jag var för nere och dum och korkad för att fatta vart det skulle leda.
de borde stängas ner. de där sidorna som uppmanar en att dö.

fatta att det inte är ett liv och att det aldrig kommer hålla. man får ge upp livet. och det är det aldrig värt.

jävla idioter. jag tycker så jävla synd om er som kämpar varje dag med att inte stoppa i er något näringsrikt. jag tycker synd om er som inte har någon serotoninproduktion längre, inte kan få barn, vars hjärtan har krympt. likaså hjärnan. ja, man blir dummare om man svälter sig. det är vad ni är. era jävla stackare.
tyvärr måste man ju komma till insikt innan man kan påbörja kampen mot livet.
jag önskar ni alla kunde fatta det. stötta varandra i att må bra istället.

fyfan.

man måste aktivt göra något åt att slippa det där mörka svältande helvetet. det kommer inte att gå av sig själv, plötsligt någon dag vakna i sin säng och vara frisk, glad, lycklig. det kommer inte att hända, även om jag önskar det varje dag, att tankarna ska försvinna.
virrvarr. i ultrarapid. som ett band som ibland spolas bakåt, snabbt, snabbt.

min mamma sa "killarna kanske inte fattar att du har anorexi, men de märker att något inte stämmer, att du inte mår bra. och på de grunderna går det inte att skapa ett förhållande".
hon har rätt.
jag känner: jag vill ha ömhet, kärlek, bekräftelse, någon att älska, någon som älskar, någon som tar hand om mig.
jag vet: jag vill kunna ta men också ge. det jag kan ge nu räcker inte, jag måste kunna ge mig själv och uppskatta det jag ger. jag måste vara säker och oberoende av andras bekräftelse. jag måste vara stark och klara mig själv och inte låta min självkänsla bygga på någon annans åsikter och känslor.

jag känner mig så otroligt ensam. övergiven, bortglömd. i gränslandet där ingen finns.
anorexin höll mig i handen, det var min bästa vän, som sa vad jag skulle göra och tycka, hur jag skulle gå mer och mer mot "perfektionen", hur jag skulle få kontroll. den fanns där och tog hand om mig, en trygghet som jag skapade i mitt huvud. tvångsbeteenden som behövdes för överlevnaden.

hon var min bästa vän. den sämsta bästa vän jag någonsin haft. och egentligen var jag så otroligt ensam då också. allt jag hade var henne, mina utstickande ben och allt det svarta.
nu jag kan åtminstone umgås, göra saker, skapa. även om nackdelen är att tankarna går på högvarv och jag känner mig äckligare och större än någonsin förut.
men ärligt talat - låter de tankarna en att vara någonsin? hur benig man än blir räcker det aldrig. man mår aldrig bra.
då väljer jag hellre att känna mig äcklig men kunna fungera än att sitta ensam hemma och aldrig få ta det lugnt och skrika för att få bort ensamheten och det svarta kladdet som kramar om hjärtat.

flåsande, tung andning, stickande smärta i ryggen, i rumpan, i musklerna.
man tvingar kroppen till saker den egentligen inte vill göra.
som den egentligen inte klarar av när man är i undervikt.

är jag inte värd mer?
är jag inte värd mer än att plåga mig själv, plåga min kropp, mata odjuren i huvudet genom att inte mata mig själv?
är jag inte värd att tyckas om, att få leva, att få må bra, att få njuta?
jag kan inte känna att jag är värd något.
exakt varför vet jag däremot inte.
det finns egentligen några logiska skäl till varför jag ska vara så hatad av mig själv.
skälen sitter bara i mitt huvud. att jag är äcklig, ful, en dålig människa, taskig, oförskämd, pinsam, töntig, felplacerad. det sitter i mitt huvud. det är ju egentligen ingen som någonsin sagt rakt i mitt ansikte att jag är ful. eller äcklig. det är bara jag som tolkat andras ageranden, andras blickar, andras kroppsspråk.
mina tolkningar.
vad är då egentligen sanningen? om jag inte kan lite på mitt eget omdöme vem ska jag då lita på?
det var lätt att lita på hon den andra som bosatt sig i mitt huvud. hon sa alltid: det räcker inte, du är fortfarande äcklig och ful, kämpa vidare, träna, svält, träna, rör på dig, spy, isolera dig, det räcker inte, kompensera, ansträng dig mer.

och hon hade alltid rätt, det kunde jag lita på.
hon finns kvar. jag önskar att jag kunde vara säker på att det hon säger är fel. men när jag inte vet vågar jag inte tro något jag inte tycker.
alla är värda lika mycket. alla är värda ett värdigt liv.

inte fan kan jag vara ett undantag av alla 6 miljarder människor.
jag är för i helvete värd lika mycket som alla andra.
jag är värd att äta, att gå upp till min normalvikt, att må bra med den vikten, att må bra av den maten jag äter, att inte hata mig själv, att kunna leva.
jag är värd det.

en naturlig rytm som inte varit någon rytm utan snarare som ett tomt streck på en hjärtmonitor har börjat sin sakta mak inuti min kropp. inte en riktig rytm, utan en konstig obalanserad återkommande rytm.
från att inte ha funnits på så länge har det där kletiga röda kommit tillbaka i annan form och alldeles för ofta.
för att påminna mig varannan vecka om att jag gått upp i vikt, skaffat underhudsfett, producerar östrogen, inte längre faller inom kriterierna för anorexia nervosa.
för att visa att jag blivit tjockare.
eller kanske för att visa att min kropp lyckats återhämta sig någorlunda, att mitt fysiska mår bättre, att jag inte sumpat min framtid och förmågan att skapa liv, att jag kommer kunna få barn, att jag faktiskt inte är 9 år utan 20, att jag börjat fungera fysiskt.
rött är färgen för blod och skräck och död men också för kärlek.

jag vill ha det rent.
allt smuts ska bort, allt ska rensas ut, rensas bort. bli rent.
dammet som har agt sig som en tjock hinna över alltin ska bort.
tankarna ska rensas. bort.
den kletiga geggan som fyller ut tomrummen där inuti måste sugas ut, spottas ut. försvinna.
sugas tills dt bara finns ett bräckligt kal kvar. tills allt är helt tomt, torrt. tills jag skrumpnar ihop som en torkad aprikos. som ett svart russin. torrt, utan innehåll, utan innebörd. ibland är det festande att gå dit igen.
torrt. och fruktansvärt tråkigt.
rent. men helt tomt.


förvirring ska finnas. känslor ska svälla.
fyll mig med näring, med liv.
överväldiga mig med kärlek, hat, äckel, glädje, gråt, skratt, ångest, vilja, styrka, osäkerhet, ensamhet, trygghet, lust, oro, mod.


jag finns. jag finns inte. jag finns nånstans mittemellan. jag finns under allt.
fyller ut.
tar plats.
som jag ska.

små tröttsamma virvlar skrider över ögat.
det är effekten av en kemisk reaktion, eller någon sorts reaktion i alla fall.
mediciner sväljs, åker ner i baken, förbrukas, åker upp i hjärnan, lugnar ner, trycker på slow-motion knappen.
tröttar ut, knuffar en tills man står på gränslandet mellan medvetande och drömmandet.

tabletter som hjälp för att tränga bort allt det mörka virvlandet. allt vad verkligheten innebär.
det är enkelt att se perioder i framtiden.
NÄR jag är nöjd med mig själv.
NÄR jag äter allt.
NÄR jag fyller 25 ska jag äta tårta.
NÄR jag får barn ska jag vara lycklig och ha normalkost.

men det är alltid i framtiden. förändringarna skjuts upp.
men det är också ett hopp. att det går att nå tid, det går att få till ekvationen rätt.
mat + sömn = välmående. däremellan och rörelse + mediciner. egentligen inom parantes.
rörelse för de som är friska.
tabletter för de som är sjuka.
glädje åt alla.