rébellion des hormones

tack for de fina kommentarerna, blev sa glad. inte latt med kommunikation fran den har isolerade on, men nu har jag blivit frisk och atit massvis med kakor, det ar verkligen det enda man kan kopa i affarerna, och glass.
och jag har testat en speciell efterratt som ar lite som pannacotta, det heter "flan". och andra roliga grejer, min regel ar att atminstone smaka allt.
det ar jobbigt att kubaner alskar att fritera. de friterar allt. i mycket, mycket olja. allt ar oljigt. men det finns inga valmojligheter och jag ater pa. jag ater det oljiga. egentligen ar det kanske inte sa mycket olja, men i min olje-fria varld kanns det som ett intrang.
kolhydrater och olja overallt. vitt brod, socker, fritering.
men jag ar hellre med om en underbar upplevelse an att halla pa och grama mig over vad jag ater.
det ar underbart att vara pa resa och ata pizza och dricka juicer (vilket jag absolut inte kan gora nar jag ar i sverige!).
skit i resten. skit i rosten, skit i angesten. upplev och njut!

jag blir lite radd av att vara sahar magsjuk. jag kan inte ata nagot och mar illa vilket leder till att tankarna liksom haller pa. hade som tur med mig en naringsdryck pa resan som jag druckit, fick ligga en halvtimme i sangen sen for att inte spy upp.
har fatt medicin fran kubaner, italienare och mexikaner, alla forsoker hjalpa.
vet inte vad man kan gora, kan knappt dricka vatten och jag lar ju vara uttorkad av att allt kommer ut one way or another. vore ju bra om jag atminstone kunde fa i mig frukt, men inte ens det.
annars ar ju kubansk mat inte den godaste ska gud veta.
men jag star ut.
smakar och testar saker.
(forutom nuda nar jag inte kan ata nanting).
hej jag vill bli frisk och kunna njuta av resan, typ nu.

ibland är det mycket lättare att bryta gamla mönster när man åker iväg. särskilt utomlands. där har man helt enkelt inte möjlighet att göra som man alltid gör för det finns inte samma utbud av mat, det finns inte samma lightprodukter, samma grönsaker, samma müsli, samma havregryn.
jag har ätit havregrynsgröt till frukost så länge länge. gröt är fint och gröt räddade väl mitt liv.
men det är också ett sorts tvång - ibland väljer jag att sova hemma istället för hos en vän för jag vill verkligen ha min havregrynsgröt på morgonen, med de tillbehören jag tycker om. det ska vara rätt.
men utomlands äts det inte så mycket gröt.
och jag har ätit annan frukost.
och jag har brutit mönster.
och det är svårt, jag känner mig tung både fysiskt och psykiskt, det är kaos, det är förvirring.
men det behövs.
och jag kommer vara bortrest 3 veckor till och inte kunna äta de saker jag brukar. jag måste vädra, släppa in nytt, dansa bort från tvångsbeteendet och inlärda tankemönster. hejdå ätstörningen, hej resabortochfåinnyttochfriskt.

jag hittade en bok idag. jätten i spegeln. skönt att läsa att jag inte var den enda som faktiskt snodde mat.

mikaela skrev ett öppet brev förut som jag hittade när jag var som sjukast. jag läste det på internet och satt och grät hela natten. (eller ja, jag övedriver, men länge). boken handlar om henne.
hon skrev en dikt som är med i boken och jag höll andan medan jag läste den. den beskriver exakt hur jag tänkte när jag var som mest sjuk. men samtidigt blir jag rädd, för det är skrämmande, det är en skrämmande dikt. det visar hur sjukt det är att vara sjuk. och jag har kommit till den insikten, vilket är en framgång.

Min dröm

Jag vill kunna gå i snö utan att lämna några fotspår...
...vara helt fri
Fri från alla äckliga kroppsliga behov
Jag vill inte behöva något
Eller någon
Inte mat
      Inte gå på toaletten
            Inte känna hur tarmarna rör sig
                    Inga äckliga gaser
                             Ingen äcklig mens
                                     Inget blod
                                              Inget snor eller slem
Inga äckliga fettvalkar
Bara slät hud som sitter hårt åt
Inga stora muskler, bara slätt
Inga synliga blodådror
Inget hår
Ingenting som väller ut
Perfektion
Aldrig behöva känna sig fet och ful
och äcklig
Ha full kontroll
Kunna använda kroppen till
det jag vill att den ska
Göra volter, dansa, spela fotboll, springa
utan att det är jobbigt
och inte svettas
Vara mer som ett väsen
En fjäril, en ängel
Nej, en älva
Sväva fram
Utan fotspår
Fragil, graciös
Inte ful, fet & klumpig & äcklig & kladdig
Ren
Helt ren
Fri

exakt så kände jag. jag grät i mammas famn och sa de här orden. jag vill bara slippa alla kroppsliga behov, jag vill inte ha alla kroppsodörer och kroppsvätskor. allt som kommer ut, som sticker ut, som hänger.
men nu vet jag att det är fullkomligt omöjligt. det är inte min kropp jag behöver förändra utan mina känslor gentemot min kropp. alla har mens, alla kissar, alla svettas, alla äter, alla pruttar. det är naturligt.

blåbärspaj igår. rabarberpaj idag.
synd att den sistnämnda inte var laktosfri och jag har fortfarande ont i magen och är illamående.
men nu kan jag konstatera att blåbärspaj är min favoritpaj.
den äger alla andra pajer.

fan vad jag är bra.

det vita guldet va?
enkel fysisk, kemi, matematik. kolhydrater som blir till energi som är bränsle som förbränns.
blåbärspaj, pannkakor, sylt, vaniljsås, bröd, potatis, bulle, naturgodis.
kolhydrater, mineraler, arsenaler, pokaler.  vitt vitt vitt.
vart försvinner allt det där jag ätit? hur kan det bara försvinna in i min kropp och inte sätta sig synligt? jag förväntar mig att en bulle ska växa ut ovanför magen med en snirklig snigelskalsbula.
eller att vaniljsås ska rinna ur öronen. möjligtvis sylt som bubblar ut ur munnen och glider nerför mungiporna.
men det har bara försvunnit?
(tack och lov, vore ju jobbigt annars)

är det bara jag som blivit traumatiserad av de där reklamerna på 90-talet, "du blir vad du äter". minns att de fanns såna affischer på naturhistoriska riksmuséet. jag blir inte alls vad jag äter. jag är ingen jävla pannkaka.