rébellion des hormones

det är en sak att jag faktiskt vet vad som är bäst för mig. och vet ungefär vad som är bäst för andra (i matväg).
och när mina tankar sätter igång vet jag att det går över och att jag bara ska fortsätta.
men när en bekant inte längre vet?
en släkting till och med?
mamma kom just hem från vår släktträff dit jag inte kunde gå och på bilderna ser min syssling precis ut som jag gjorde för ett år sedan. inget leende, sorgsna ögon och en mager undernärd kropp.
mamma berättade att ingen direkt pratade med henne om det och eftersom mamma varit med om det värsta drog hon henne åt sidan och frågade hur det var. då berättade hon hur bra det kändes att någon pratade med henne om det, att hon hört att jag också varit sjuk, att när hon låg på sjukhuset (där hon var inlagd i början av sommaren) var det helt fruktansvärt och att det blivit dåligt igen.
och jag fick en sån jävla klump i magen. jag vet inte exakt varför. kanske för att jag vet hur förjävligt hon mår. hur svårt hon har det. hur de två sidorna drar och sliter i henne just nu. äta? inte äta? plågas? leva? dö?
kanske för att det nu är hon som mår sämst. hon är magrast i släkten, hon är på botten. kan det vara därför? jag har egentligen inte träffat henne på några år, så det är ingen tävling eller så. men det känns fel. det känns fel att någon annan ska vara sjuk.
och jag har taktiskt valt att umgås med människor som inte är sjuka. de som har tendenser till ätstörningar umgås jag faktiskt inte lika mycket med längre. själviskt kanske, med livsnödvändigt. för ett tag sedan var det helt omöjligt. nu är jag starkare, men jag vet att jag inte skulle klara av att umgås med någon som problematiserar alltför mycket med mat.
jag ska maila henne. mamma frågade om hon skulle fråga mig om jag ville skriva till henne. det ska jag. jag ska berätta hur jobbigt det varit men hur jag fortsatt och hur bra jag mår nu. hur underbart livet kan vara igen. ingen i min närhet ska behöva må så dåligt.

jag är så glad. jag har fått tillbaka mitt liv, och dessutom ett tusen gånger bättre liv än jag någonsin haft.
det handlar inte bara om att gå upp i vikt. det handlar om att gå upp i vikt på rätt sätt, på ett hållbart sätt att äta som man kan gå efter resten av sitt liv. det handlar inte bara om att nå normalvikt utan det handlar om att tillföra den energi och näringen som gör att kroppen mår bra.
och det handlar inte bara om att gå upp i vikt och äta rätt (regelbundet, varierat och tillräckligt mycket). det handlar om att jobba med psyket. men psyket kan man bara börja jobba med när maten börjar fungera någorlunda och om man inte har en extrem undervikt. fram till i våras var det mest fokus på maten, sen när det började fungera på riktigt kunde det där andra som sitter i huvudet få uppmärksamheten.
och fyfan vad svårt det är.
men man måste rida ut stormen. man kan inte bli "halvfrisk". man kan inte ge upp när man är så nära.

jag önskar att jag kunde övertala alla som är sjuka att det verkligen är värt det. jag önskar att jag kunde visa hur otroligt bra jag mår och hur mycket jag uppskattar livet nu. hur balanserad jag blivit. hur jag klarar av att vara både ledsen och glad och arg och besviken, utan att det blir destruktivt. jag önskar jag kunde bevisa och garantera alla att bara man ger sig fan på att fortsätta tills man nått målet så är all smärta, ångest och gråt värt det. det är värt allt.

jag har aldrig varit en glad tjej. har aldrig varit särskilt positiv och har alltid haft en släng av depression. jag har haft häftigt humör, blivit sur och sårad av allt, gråtit och gjort destruktiva saker. men nu är jag inte så längre. nu har jag gjort allt jag kunnat för att förändra min situation. jag accepterar att jag inte alltid kan vara positiv och stark, och det är okej. ibland är jag deppig, ledsen, arg. men det tar inte över längre, för jag kan uppskatta livet på ett helt annat sätt. jag har blivit så mycket starkare.
och även om jag inte är friskförklarad än så är jag banne mig nära, och jag njuter av livet. inte alltid, det gör ingen. men oftast. och alltmer. det är inte svartvitt.

har de senaste dagarna träffat på folk som också stärkt min övertygelse att det fan går att bli frisk, eller jävligt nära. frisk är så diffust, men jag ser att man kan bli glad igen efter en ätstörning, man kan komma tillbaka till livet med 110%, man kan le och skratta. det är så oerhört rörande att se personer som varit så otroligt sjuka, och se dem le och njuta av livet. det är fantastiskt. träffade också på cimo igår, och vad glad jag blev av att se dig! du är fantastisk!
och eftersom jag inte skäms längre kanske jag ändå ska våga säga att jag inte heter vanja.

jag har alltid skämts över min sjukdom. i början tror jag det var för att jag egentligen tycker det är så fånigt att banta och vara fixerad av sitt utseende. jag försökte dölja att jag ville gå ner i vikt, och aldrig direkt säga att jag tycker jag är för stor eller försöker gå ner. sen när det var ett faktum att jag trillat dit och blivit allvarligt sjuk var det en sån jävla skam. jag försökte alltid förfina sanningen, åt inte med andra för att de inte skulle tycka något om mig eller se hur jag beter mig, jag berättade inte om hur jag åt eller mådde egentligen.
för de flesta sa jag att jag var deprimerad och tappat aptiten.
jag skämdes över allt.
och fram tills nu har jag skämts över min sjukdom. skämts så perhört mycket över att vara anorektisk, över att vara till besvär fastän jag bara vill sluta existera eller vara alla till lags, över att bete mig och tänka som jag gör. över att gå behandling. över att bråka om maten. över mina mattider.
men jag skäms inte längre.
nu ser folk att jag faktiskt kämpat och kämpar. att jag menar allvar, att jag inte lurar någon utan faktiskt gör något åt min situation.
jag skäms inte längre för alla människor råkar ut för jobbiga saker och i mitt fall var det anorexi.
jag skäms inte för jag kan stå för den jag är nu och jag kan stå för vad jag äter och hur jag tänker.
jag skäms inte för även om andra kanske aldrig fattar vet JAG vilket helvete jag gått igenom, hur fruktansvärda de senaste 2 åren varit och jag vet att jag tagit mig ur.
jag skäms inte för jag har fan inget att skämmas för. istället tänker jag vara så otroligt stolt över mig själv. jag har klarat något och är snart i hamn, något som många aldrig kommer utsättas för, jag har gått igenom saker som andra inte ens kan föreställa sig och jag är en vinnare, jag kan uppskatta livet på ett annat sätt och jag kommer kunna hantera problem på ett annat sätt i framtiden.
så hejdå skam. nu vågar jag berätta för folk. ja, jag går i behandling, ja jag är snart klar. ja, jag mår fantastiskt! inte alltid, men för det mesta. och ja, jag älskar livet!

det är inte antingen eller.
det är inte svart eller vitt.
hur trist det än låter är allting grått. en gråskala som sträcker sig från jättemörk grå till alldeles ljus grå.
däremellan finns allt.
det är så många som mår fruktansvärt dåligt av ett litet misstag. ett litet snesteg. råkar man hetsäta/spy/hoppa över en måltid faller man genast tillbaka, känner sig skit, ger upp, känner sig värdelös och det friska känns helt hopplöst att nå.
men då tänker man svartvitt. det är inte så att man är antingen sjuk eller frisk. som ni vet har även helvetet sina grader.
jag är absolut inte anorektisk längre. jag ser inte och beter mig inte sjukt. men jag är inte heller frisk. jag är friskare än jag någonsin varit men inte frisk. skulle någon fråga skulle jag svara att jag håller på att tillfriskna från anorexi och depression. men jag är inte anorektisk och deprimerad längre.
och fastän jag mår så bra så har jag mina dippar. jag har under sommaren överätit och spytt. av ensamhet, för att jag kände mig så ledsen, så övergiven, så fel, så hopplös. men har jag gett upp för det? ser jag mig själv som mindre frisk för det? verkligen inte.
det har också hänt att jag bara tagit en frukt till mellanmål. eller petat bort panering. har jag gett upp för det? nej. ibland behöver man avvikelser för att bekräfta regeln.
jag kan förklara det som såhär: ibland faller jag tillbaka, gör något destruktiv, utsätter mig själv för ätstörningen - för att säkerställa vad det är jag lämnar bakom mig. för att inse att nej fyfan sådär vill jag faktiskt inte leva. genom att spy inser jag att herregud aldrig mer, det är inte värt det. genom att gå lite hungrigare kan jag inse att nej fyfan hellre äter jag ordentligt och mår bra.
friskprocessen är inte en rak linje. man faller tillbaka, man gör fel, man stöter på hinder. och när det börjar klarna upp återvänder man lite då och då för att se vad det är man lämnat bakom sig. för att se hur otroligt mycket bättre det nya, friska livet är.
har man gjort det klart för sig att ätstörningen inte är ett alternativ och man tänker bli frisk så gör det inget att man ibland gör fel.

ensamhet är bland det svåraste som finns. att känna sig ensam. och det är så starkt sammankopplat med ledsamhet.
är det på grund av ledsamheten man känner sig så fruktansvärt ensam?
eller är det när man känner sig ensam som man blir ledsen?
det har absolut en direkt koppling. det spelar ingen roll om jag är med vänner, ibland kommer ensamheten och ledsamheten hand i hand inkrypande via en kanal i hjärnan och bosätter sig där, sprider sig som ett virus ut i hela kroppen.
och då börjar tankarna.
när min hjärna känner igen ett beteende eller en känsla som associeras till anorexin börjar tankarna genast frodas.
när jag är väldigt ledsen och ensam - spelar ingen roll av vilken anledning, behöver inte vara mat/kropprelaterat - blir jag genast mer ätstörd. jag börjar genast tänka som jag gjorde när jag var sjuk. senast för två veckor sedan var det så starkt att jag verkligen trodde att jag skulle börja svälta igen. jag bestämde mig att inte äta mer, att plåga mig resten av livet, att inget var värt det. i en timme höll jag på, eller tankarna höll på. sen släppte det och jag ställde mig upp och fortsatte.
för även om tankarna spelar ett spratt och känslorna fångar en i spindelväven av stål så måste man helt enkelt fortsätta med det som man faktiskt vet är det enda rätta. det är oerhört svårt, men jag ser inte att jag har något alls att förlora längre genom att bli frisk. jag vill inte ha anorexin som min kompis längre. hon sög, hon var fan den sämsta vännen, det sämsta som hänt mig. så hur tankarna än kryper in, hur anorexin än lockar när jag känner mig ensam och ledsen så är det inte, och kommer aldrig bli, en lösning.

förresten är det en kul grej att alla som börjar tillfriskna från anorexi börjar nynna spontant till låtar och till och med sjunga med. jag gör det numera utan att reflektera över det. så underbart!

är det inte sjukt jävla typiskt när jag sitter med en kille och så har min mage fått för sig att ha disco och låter och skruvar och fyller ut tarmarna och brummar och det känns som att flera veckors gas ansamlats i magen och blåst upp den till 7månaders graviditet. och även fast jag går in på toan och sätter på kranen (jättediskret) och försöker trycka ut den där jävla luften medan jag kam så är det kanske en tiondel som går med på att komma ut i det fria så får jag gå tillbaka och känna hur gaserna dansar runt bland tiofingertarm, tjocktarm och magsäck. jag ska aldrig mer äta vegbuffé till lunch innan jag ska träffa nån.

våga. vägra ge vika. fortsätt.

precis som förra gången jag var utomlands har det varit jävligt jobbigt i början och kanske gått lite sisådär med maten först. men, precis som första gången, har jag efter ett tag övervunnit den där ångesten och kommit över ännu ett hinder.
det är otroligt vilket framsteg det känns som - när jag tröttnade på min jävla panik över maten bestämde jag för några dagar sedan att försöka inte tänka så mycket på matschemat och försöka lyssna på kroppen och vad jag vill ha. om jag vill äta två stora måltider efter varandra, eller två mellanmål i rad så har jag gjort det. självklart utgår jag från matschemat ändå, men jag har försökt inte tänka på klockan och känna efter om jag behöver en stor måltid eller ett mindre mellanmål.
och det gick!
ännu en frihet vunnen!
självklart blir det skönt att komma hem imorgon och sedan komma igång med rutinerna - det är ju det som är bäst för kroppen och tankarna. men att kunna vara flexibel, kunna vara hungrig ett tag utan att falla ihop och sedan äta lagom mycket, att kunna smaka av andras mat, att kunna äta "mer än vad man ska" om jag är hungrig. det är en sådan seger! jag känner mig som en vinnare!
och jag är tillfreds. jag var rädd i början, väldigt rädd, men nu har jag kommit överrens med mig själv igen och jag ser att jag inte gått upp i vikt, jag har inte blivit fet och jag har mått bra. jag har ätit saker jag velat ha, jag har levt, jag har kunnat vara flexibel, varit på festival och varit så vanlig.
UNDERBART.

(förresten. jag har ju haft en sjuk relation till äpplen, ätit massa äpplen varje dag, typ till alla måltider, och nu för några dagar sen bara försvann det... är liksom inte ens sugen. det är som att det där nyttighets-sugen inte spelar så stor roll längre.)

det här med alkohol kan vara så svårt ibland. först tänkte jag att jag inte ska bry mig om alkohol, jag får dricka så  mycket jag vill bara jag äter så lite som möjligt. sen blev det helt förbjudet, eller om jag skulle dricka skulle jag kompensera som fan för det.
efter avdelningen när jag ändå åt mycket bättre åt jag helt enkelt inget kvällsmål om jag drack. men så orkade jag ju inte heller vara ute så länge, hade ju ingen energi i kroppen.
sen började jag äta kvällsmål, alternativt fyllekäka, och vilken skillnad det gjorde! plötsligt orkar jag ju verkligen vara ute.
nu när jag är utomlands och dricker typ varje kväll kommer oron smygande. dricker man eller äter extra kan kroppen hantera det, dvs. det leder inte till viktuppgång. som min behandlare säger kan man "överäta" tre gånger i veckan utan att det påverkar vikten. kropper får mer och förbränner mer, och den kan anpassa sig rätt bra.
men när jag nu dricker varje kväll blir jag genast orolig att min kropp inte kommer kunna hantera det. samtidigt känns det ibland så dåligt att jag "inte klarar av" att inte äta längre. alltså jag förstår fan inte hur jag kunde överleva på så lite mat som jag gjorde förut, för jag behöver helt enkelt mat. jag kan inte längre hoppa över måltider bara för att kompensera för alkohol. hur orkade jag festa förra sommaren egentligen?
men: om jag vill ha kul, dricka, festa, dansa, vara på festival, så varför inte? varför ska just jag sitta där och känna mig dålig över att jag dricker en liter vin och äter enorma varmkorvar? så länge jag har kul, vad spelar en liten viktuppgång för roll? såklart att jag är rädd för att jag blir fet, herregud jag har ju en ätstörning, men är det logiskt? är det normalt? är det sunt? jag vill att min kropp och mitt huvud ska vara i balans och då ska ett kilo hit eller dit inte spela någon roll. jag vill kunna lyssna på min kropp utan att känna mig dålig för att jag "måste ha mat hela tiden". och helt ärligt tar det ju väldigt lång tid för att bli fet. kanske om jag drack alkohol varje dag i två år utöver min vanliga mat så skulle jag bli överviktig. men nu? fyfan vilka korkade jävla idéer och tankar man har. vad mycket man får för sig. nu ska jag fan ta en öl, tja.

det är väldigt svårt när rutiner rubbas.
först var det svårt att stå emot kroppens naturliga invanda rutiner, att säga nej till mat, att ignorera hunger och smärta. det gällde att stå ut, stå emot. vilket ledde till ett fruktansvärt humör, isolering och depression.
sen gällde det att rubba de nya invanda rutinerna - börja våga, börja lägga till, välja nya saker, ta mer, ta nytt.
de rutinerna måste hållas ett bra tag märker jag nu.
nu på min semester sover jag självklart längre och äter inte alltid i samma ordning och absolut inte samma tider som jag vanligtvis gör. det är inte så att jag går runt hungrig, men det påverkar definitivt mitt blodsocker, och det påverkar tankarna. jag har inte samma koll - och fastän det är sjukt att behöva ha den kollen har jag blivit så orolig och får för mig att jag äter otroligt mycket och ständigt är hungrig. jag får för mig att jag gått upp väldigt mycket i vikt just för att jag inte vet riktigt hur mycket jag äter. det är sjukt, ja. men jag verkar behöva mina rutiner väldigt mycket. jag är helt enkelt inte redo, inte tillräckligt klar i huvudet för att inte få för mig en massa saker. jag vet inte sanningen men antagligen äter jag inte alls mer än vanligt och antagligen har jag inte gått upp i vikt.
vad gör man då för att försäkra sig om att man inte blivit överviktig?
för jag tänker inte väga mig.
det jag försöker göra är att resonera. så vad gör det om jag ätit "för mycket"? vad spelar det för roll för mig just nu? jag har uppenbarligen inte blivit tjock, så ska jag verkligen lita på de här tankarna? för det kan faktiskt vara så när man går ner i vikt att man känner sig tjockare, det har ju hänt förut, så vad säger att det inte kan vara fallet?
det är bara känslor och tankar.
som på något sätt bosatt sig i huvudet.
vad gör det om jag gått upp i vikt under dehär veckorna? när jag fortsätter med mina vanliga rutiner hittar ju min kropp den vikt den behöver, så jag ska inte behöva oroa mig. jag kommer aldrig bli överviktig. men för att övervinna den här sjukdomen behöver jag nog mina rutiner ett tag till.

egentligen är det så självklart att man ska välja livet.
vad har blivit värre sen jag började äta?
inget.
jag kan få panik över att jag blir dallrig, tjock, klumpig. men det är en rädsla, som jag själv skapat i mitt huvud.
vad har blivit värre egentligent?
verkligen inget. jag kan leva. det är värt allt, all ångest, all smärta, all panik, allt tvivel.
det är värt att kämpa för att bli frisk.