resa
jag är faktiskt jätterädd. rädd för att det ska bli som för två somrar sen när jag inte direkt var sjuk ännu men mådde så fruktansvärt dåligt, kände mig otroligt dålig och äcklig och betedde mig utefter det. sommaren då allt gick snett och slutade med att jag började svälta mig själv.
det är läskigt.
det är läskigt att vara normalviktig igen och åka till ställen där det finns en liten risk att minnen hinner ifatt en. det är som platser som jag har undvikit eller låtar jag inte lyssnat på för de påminner för mycket.
dit jag åker nu har jag varit på men då väldigt underviktig och liksom "andra förutsättningar".
nu är jag mig själv. jag är jag. jag måste stå för vad jag gör, säger, tycker. jag måste stå för mig själv och stå upp för mig själv. gör jag fel så måste jag acceptera det och gå vidare utan att kunna skylla på sjukdomen och utan att låta det påverka mig och känna mig usel.
jag måste använda nya verktyg.
varken sätten jag hanterade saker på förut (att känna mig helt vidrig och bara förvärra allt) eller sätten jag hanterade saker på nyligen (att svälta mig, alternativt straffa mig på andra sätt) fungerar.
den här gången ska jag vara konstruktiv. resonera. aldrig aldrig ge upp. aldrig straffa mig själv. aldrig låta destruktiva impulser ta över. jag måste stå upp för mig själv, våga, inte vara rädd och vägra tro på den där rädslan som säger "det kommer bli dåligt". för jag bestämmer själv. och jag bestämmer att jag är så jävla bra, jag är så stark som har kämpat mig igenom det här helvetet, som inte stannade kvar i min undervikt och miserabla sjukdom, som vägrade ge upp fastän det var det svåraste jag varit med om. jag är så bra som vågar åka iväg och vara själv, som har lagat mat nu när mamma varit bortrest, som vågar träffa folk och vågar se folk i ögonen och vågar prata. ingen kan ta ifrån mig hur mycket jag kämpat. och även om andra kanske inte kommer förstå finns det så många som är i samma situation och vet vilket jäkla arbete det här är.
och jag tänker aldrig mer låta mig själv trycka ner mig själv. jag bestämmer mina egna förutsättningar och jag och min normalviktiga kropp och all mat vi två behöver ska följa mig resten av mitt liv och jag ska älska livet och jag ska ha en underbar vistelse.
ibland kommer ett tvivel, en tanke att "hur har jag kunnat låta mig själv gå upp i vikt såhär, hur kan jag äta allt det där när jag skulle kunna ha stannat i under vikten, hur kan jag vilja se ut såhär?".
men. jag vill faktiskt. jag vill vara frisk. och då vill jag allt som förutsätter ett friskt liv. då vill jag ha en normal kropp, då vill jag äta sex gånger om dagen. och jag "lät" det inte hända, jag KÄMPADE för det.
glöm aldrig aldrig det. att jag kämpat. att vi alla kämpat och kämpar. att vi har gjort ett aktivt val. ett val för att få ett riktigt liv, ett liv vi förtjänar.
off we go. (och började gråta nu)
Go girl! tycker du är super stark och inspirerande detta kommer gå hur bra som helst! :)
Det här är första gången jag läser din blogg, och jag vill bara säga TACK! Det går inte att beskriva hur stärkande det känns att läsa när någon exakt sätter ord på mina känslor så bra som du gör. Jag känner mig peppad, stöttad, inspirerad. Så än en gång - tack! - och en massa styrkekramar till dig <3
Jag vill bara berätta för dig hur otroligt fantastisk din blogg är. De senaste dagarna har jag läst igenom hela ditt arkiv och ALLT får mig att må bättre, att vilja kämpa och att vilja motivera andra. Jag rycks med av ditt sätt att förklara allt så klockrent och kommer på mig själv med att önska att du tog den där bakelsen som du skrivit att du planerade, innan jag kommer ihåg att det var ett halvår gammalt inlägg, haha!
Hoppas att du har det riktigt bra, var du nu är (om du har hunnit åka vill säga) Du är fantastisk. Tack!
Upptäckte din blogg nyss via supersizemebloggerskan, och jag gillar ditt språk, ditt sätt att formulera dig, som fan ;)
Ätstörning suger, men det går över, haha nej men allvar, det gör det. Jag vet det, been there, done that.
Big up så länge kvinnan!
Hej, jag hoppas på att kunna få ett bra svar av dig för jag vet verkligen inte vad jag ska tro,tycka eller någonting helt enkelt, det är såhär.. jag har haft min ätstörning i sisådär ett år, men aldrig svultit(heter det så) mig själv utan hela tiden ätit men väldigt små portioner och bara sallad och frukt i princip, nu har jag börjat "vänja" min kropp vid mat igen och har kommit så pass långt att jag äter frukost,lunch,middag och ett mellanmål, och middagen lade jag till för några dagar sedan eftersom att jag innan bara åt frukt till middag.. nu är det så att jag har inte gått upp ens ett hg , men endå KÄNNER jag mig stor klumpig tjock, är det hjärnspöken som dummar sig eller kan det vara så att kroppen ställer om sig och kanske "svullnar" upp något? jag tycker verkligen den känslan är jättejobbig och jag tänkte bara om du visste hur kroppen brukar reagera när man börjar äta bättre igen :)
tack på förhand!
Hjálp:
Tack för din kommentar, och sjalvklart ska jag försöka svara. Hoppas det ar okej att jag skriver utan prickar, ar ju utomlands.
Saken ar den att nar man börjar ata och far i sig mer mat satter kroppen förbranning ocksa igang. Det innebar att aven om jag at 5 ganger sa mycket som nar jag var i svált sa gick jag liksom inte upp i vikt, för kroppen förbránde genast det jag at. Och man tanker sig att det ska ga mycket snabbare, men för mig tog det 1 ár innan jag nádde normalvikt, fastán jag át helt okej (dock inte tillráckligt mycket under hela 1-ársperioden).
Du behöver ju gá upp i vikt, och som du ságer áter du antagligen alldeles för lite portioner. Jag áter 6 mál om dagen, 3 likastora mellanmál och frukost, lunch och middag. Och jag har statt stilla i vikt jattelánge nu, dock nátt normalvikt antligen :)
Det stammer att man kan samla pa sig vatska i början och gá upp i vikt av det, men det kissar man senare ut. Nár man börjar áta ordentligt hánder mycket i kroppen - till exempel vátskeansamlingar som man sedan kissar och svettas ut. Det gör jag nu, men beror ocksa pá hormonerna om börjat komma igáng, svettas játtemycket och ár hela tiden kissnödig. Sá vatskan försvinner!
Jag slutade inte heller att áta helt, át bara váldigt lite och kompenserade för mycket. Men det var aldrig sa att jag fastade eller sá.
Nár jag blev inlagd gick jag upp 1 kg/vecka sen typ 0.3 hg i veckan nár jag kom ut, sá det ár olika. Och ibland 2 kg/vecka, man vet aldrig! Och oftast handlar det om vatska, sá det kan skilja sig váldigt mycket.
Bra att du lagt in middagen! Försök ha med 3 mellanmál nu, en pá férmiddagen mellan frukost och lunch, en pá eftermiddagen och ett kvállsmál som du áter innan du gár och lágger dig. Du kommer sova mycket báttre och kroppen behéver ju náring för att kunna ta hand om vára organ med vi sover - hjártat fortsátter ju pumpa, organen arbetar under natten ocksá!
Kámpa pá vánnen, tánk pá hur stark du ár och att vi kan klara det hár. Andra kan och vi kan!
Hej, började läsa din blogg för ett par dagar sedan men du skulle bara veta hur många gånger jag redan hunnit klicka mig in här! Dina inlägg får mig verkligen att inse att det bara är att fortsätta kämpa, att inte låta de där jäkla demonerna ta över och putta in en i de gamla spåren igen... utan istället vilja kämpa ännu hårdare för att bli frisk!
jag har också börjat införa de dära njutningsmellanmålen du skrev om, blev inspirerad av dig och bloggen "vagenfran37kg". Men det jag har svårt för är att äta kvälls-mellanmålet när jag ätit njutningsmellanmål på eftermiddagen... har du något tips som får mig att känna mig bättre och våga ta de där två mackorna på kvällen som jag faktiskt är sugen/hungrig på även fast jag ätit kakor till eftermiddagsmellis som känns som om de innehåller hela dagens kaloriintag? (även fast de absolut inte gör det såklart...)
:)
Louise, vad glad jag blir! Det känns helt fantastiskt att få höra att du läser min blogg och kan känna dig inspirerad, blir så stolt över både mig själv och dig också som kämpar på! BRA FÖRFAN!!!
Alltså gud jag hade så jävla svårt för kvällsmålet, speciellt om jag ätit ordentligt hela dagen och ätit något extra gott (och det betyder inte att det var extra mycket, bara liksom en glass eller så). Men egentligen.. vad var det som gjorde att du började äta de andra måltiderna? Det var ju inte heller lätt. I början var varje måltid en fruktansvärd kamp, en ångestdusch. Det var riktigt svårt. Men nu är det som en naturlig del i vardagen att jag äter regelbundet, och det krävs TRÄNING. Det vill säga: ät dina kakor. Ät middagen. Sen har du helt enkelt bestämt dig för dina två mackor som du fan ska äta. För du SKA det. Och du kommer få ångest. För du har en sjukdom, och den visar sig genom hemsk ångest. Men det här vet du, och du är beredd. Det du behöver göra är att ändå äta de där mackorna, och sen bara stå ut. Sen nästa dag göra exakt samma sak. Att upprepa nya mönster är bara bra, det är bra så länge det inte är destruktivt. Du måste träna på att äta mackorna och ångesten kommer avta när du efter några dagar inser att inget hemskt händer, att vikten antagligen inte ändrar sig ett skit.
Och tänk på att jag äter 6 måltider om dagen varav en oftast är ett njutningsmål, nu på sommaren kan det ibland vara 2 glassar och nåt annat sött varje dag. Men jag äter de här 6 måltiderna och man kan, utöver dessa, äta lite extra 3 gånger i veckan utan att det påverkar vikten. Dvs äter du ordentligt kan du äta pizza 3 gånger utan att något händer. Eller dubbelt så många kakor 3 gånger i veckan. Och jag har testat!!! Och jag har inte gått upp på ett bra tag :)
Så mitt tips är helt enkelt: våga testa. Våga göra förändringar. Och märk själv, känn efter själv och bevisa själv att det inte händer något hemskt. Du är ditt bästa bevis, så bevisa genom att våga!
Kram på dig tjejen!
Så jävla fint skrivet. Jag började gråta lite jag med. För typ 17 gången sen jag började läsa din blogg, för den är så klockren. Och jag är så glad att jag hittade den.
