rébellion des hormones

jag sitter på en liten flygplats och ser fram emot 3 timmars väntan innan mitt plan går. var orolig att bussen skulle fastna eller så, så jag åkte i god tid. (såklart kom bussen fram tidigare än den normalt brukar göra). jag sitter och mumsar på min matsäck och har suttit här kanske 10 minuter.
framför mig är en stor skärm uppsatt som speglar sig i en glasvägg, så det ser ut som två tvskärmar bredvid varandra. det visas bara reklam. redan det är ju lite äckligt, jag tycker inte om reklam, all denna press på att konsumera, ha mer, ha bättre. det visas lite klockreklam, väder i olika städer, ett meddelande från polisen. så jag har suttit här lite drygt 10 minuter och precis nu visades för fjärde gången en reklam från Life. med tagline "bli smalare med fat burn!" fat burn är en dryck på flaska och innehåller l-karoten. jag vet inte vad l-karoten är, men karoten finns i morötter. jag har inte hört att man blir smal av att äta morötter.
(kanske BARA morötter?).
det stör mig förbannat mycket att jag sitter här och bombarderas av Lifes jävla reklam med nån dryck som ska kunna göra mig smal. jag har inget att säga förutom att jag blir jävligt irriterad.

förra året var det en extrainsatt dietistgrupp den här dagen. inför julen. inför julmaten.
jag gick mest för att jag inte hade något annat för mig. jag var inte så orolig för själva julmaten för min familj äter inte särskilt mycket julmat, mest bara lite finare mat än vanligt. dvs. inget stort julbord. jag var bara orolig över att det skulle bli oregelbundet.
men jag vet att det var flera som hade panik. några som knappt kunde stå emot att svälta sig för att "få äta" på julen. eller några som oroade sig för att ångesten skulle ta över och de skulle behöva göra toalettbesök under dagen.
den här julen vet jag hur jag ska hantera julmaten. i år blir det annorlunda, jag ska resa iväg och kommer fira jul med en annan familj, med andra traditioner och tonvis av mat. men jag är faktiskt inte orolig. jag vet hur mycket mat jag behöver och hur mycket jag kan äta, och då går jag efter det. jag har lärt mig rätt bra. och jag vet att blir det mer än vanligt kommer jag inte gå upp av det.

men julen är också mer än mat. oron över mat. det är socialt. man behöver umgås, kanske med fler än bara den närmaste familjen. och det ÄR ansträngande. det är jobbigt att vara i sociala sammanhang hela dagen och dessutom behöva äta annorlunda, kanske på annorlunda tider och med så otroligt mycket valmöjligheter.

ett tips som min dietist hade förra året:
tänk tre tallrikar. en med kall mat, en med varm mat och en för dessert.
på de två första lägger man en potatis var och sedan lite av varje varm respektive kall grej. som en tallriksmodell, allt ska ha sin plats.
och därefter en dessert på den tredje tallriken. småkakor, knäck, eller vad det nu kan vara.
och allt är verkligen helt okej. det är okej att äta allt, att få smaka av allt, och att få njuta av julen.

har ingen koll på bloggsaker egentligen, men vore kul att se hur många som prenumererar. det går att göra här: prenumerera?

tänk. vad är livsnödvändigt för en människa? finns MINST tre saker. tänk sedan på dig själv. du ÄR en människa.

enligt wikipedia: är ett tillstånd som är följden av uteblivet intag av energigivande och livsnödvändiga näringsämnen under längre tid. /.../ kolhydratförrådet och glykogenet i lever och muskler räcker bara några få timmar.

enligt NE: otillräckligt eller obefintligt intag av alla eller flertalet näringsämnen.

alltså innebär svält även svält av näringsämnen. att bara äta godis är också svält. att svälta sig behövr inte innebära att man fastar, det är inte nödvändigtvis samma sak. jag slutade alrdig att äta, det har inte funnits en enda dag då jag inte ätit något. men att äta för lite, äta otillräckligt för att täcka sin kropps energibehov, det är svält.
kroppstorlek eller antal kalorier är oviktigt i sammanhanget, svält är individuellt för var och en. det jag äter idag kanske är svält för någon som är van att äta större mängder vanligtvis. det min kompis äter skulle kanske vara svält för min kropp idag.

även om det bara är två som skrivit om inlägget innan så är det fler än vad det borde vara.
alltså det är inte såhär det ska vara.
en ska inte kunna tänka tillbaka och komma på att "juste när jag var 8 år försökte jag dölja mina lår".

jag minns någon gång kanke i mellan-högstadiet när en kompis berättade att hennes mamma, som var sjuksyster, fick ta hand om en anorektisk patient på sjukhuset. hur hon tog enorma steg för att göra sig av med det hon åt. och att min kompis hört om en 7-åring som åt papper bara.

just det med pappret etsade sig fast. och att man måste ta stora steg om man är anorektisk.
alltså konstiga saker. vem äter papper? vem går runt med enorma kliv på stan?
vilken 7-åring bryr sig om sitt utseende, sin vikt och svälter sig? kanske en?

men så fel jag har haft. under min sjukdom har jag förstått ett och annat. såg de unga personer på avdelningen, barn, och såg dokumentärfilmer om anorektiska barn. att en 7-åring svälter sig är inte längre konstigt. att en 9-åring försöker dölja sina lår när hon sitter är inte längre konstigt. att avdelningen var full med inte ännu byxmyndiga är inte längre konstigt.
bara oerhört och fruktansvärt skrämmande.

jag tror att man som ätstörd går igenom flera olika faser som brukar vara liknande för alla anorektiker.
först finns fasen innan insjuknandet, sedan faserna under tillfriskningen.
jag har redan skrivit lite om min historia, men idag stod jag och väntade på bussen och funderade på hur jag blev sjuk egentligen. de här olika faserna innan det gick att konstatera att jag hade anorexia.
det första jag minns var när jag var åtta. och kände mig tjock. gick i tvåan då. i trean minns jag att jag satt med en dunjacka och var rädd att de andra skulle tro jag var lika tjock som dunjackan. i femman tog jag med en bild från min thailandresa något år innan, där jag tyckte jag såg helt okej smal ut bara för att försöka visa andra att jag inte alls var tjock (för det tänkte jag att jag var, men det var jag verkligen inte).
jag hade en skev kroppsuppfattning och skev uppfattning av hur andra uppfattade mig. jag var lång och stack ut och kom i puberteten tidigt.
från sexan till sjuan upptäckte jag att det gick att få uppmärksamhet genom att äta ytterst lite. i förrådet hittade jag ett par jeans som hade tillhört min syster och som jag verkligen inte fick på mig. det gjorde så ont att jag som var tio år yngre inte kunde få på mig hennes jeans. jag var den misslyckade fula. och det blev lite av en tortyr att gå in dit ibland och försöka ta på mig dem och känna mig dålig.
i åttan på idrotten fick vi lära oss att frukosten var viktigast. min kompis sa till mig "se agnes, du måste ju äta frukost annars går du ju upp i vikt". jag åt inte frukost för jag ville gå ner. efter det började jag äta frukost ändå.
sen var det mindre lyckade bantningar fram och tillbaka på gymnasiet. ibland fick jag panik och ville verkligen hitta ett bra sätt utan att behöva vara hungrig och motstå allt. en gång försökte jag kräkas upp men det enda som kom ut var lite apelsinbitar. det var inte mitt sätt.
jag brukade alltid gå ner i vikt under somrarna utomlands, men när jag var 17 gick jag upp. jag kände mig lurad. plötsligt fungerade min kropp inte som jag hade förväntat mig och all mat blev min fiende.
när jag gick sista året på gymnasiet minns jag mest att jag uppmärksammade väldigt mycket vad andra åt. speciellt de som var smala. hur lite de åt. jag var så avundsjuk på att de klarade sig på så lite när jag behövde vräka i mig.
på våren åkte klassen till ett land i afrika och alla gick ner i vikt av alldeles för lite och dålig mat. jag kände mig snygg. jag gick senare upp allt såklart, men kunde sitta och titta på bilderna och tänka att jag var glad så.
sen kom sommaren och det tog upp mer och mer av min tid.
från att bara ha varit något då och då blev det som en besatthet. det blev viktigast av allt plötsligt.
alla de här händelserna innan har säkert alla tjejer varit med om i olika former. alla. men inte alla går in i fasen att faktiskt helt strikt och kontrollerat lägga band på sina fysiska behov och svälta ner sig till skelett.

min historia är min egen, min personliga. de här sakerna kan jag sitta och minnas närsomhelst, på lektionen, i matsalen, på bussen. och ibland börjar jag gråta, för att för mig är det så oerhört laddat.
men det är historier som vemsomhelst skulle kunna ha.
det hemska är egentligen inte att det ballade ur - även om det var hemskt för mig.
det hemska är ju att det är så vanligt. att det inte anses som ätstört att hålla på som jag gjorde i 10 år.
det blir bara ätstört när jag börjar tappa kilon. och till och med jag säger att jag fick ätstörningen när jag var 18,5.
det normala är liksom inte normalt.

det tar längre tid än vad man tror.
jag vill så gärna skynda mig fram. vara i mål. leva livet fullt ut. vara helt frisk och känna mig stark.
men jag är inte riktigt där än.
jag avslutade min behandling i september och har fortfarande samtal, det kan inte ske på så kort tid.
men att vara i det här mellanläget, där man inte längre är sjuk men ännu inte helt frisk och kan ha svackor eller bli påverkad av ätstörning, den är så jävla jobbig.
det känns segt som geléråttor. i en värld som sågs som svart och vit finns det plötsligt tuentals olika nyanser och jag har inte kommit fram till det vita från det svarta. istället slängs jag bland mörka och ljusa färger med olika mättnad och nyanser.
och det är självklart jobbigt att känna att man inte helt klarar av att släppa sjukdomen. att den ibland förpestar hela min hjärna och får mig att börja gråta över mig själv och hopplösheten, eller att välja ett äckligare alternativ för att jag inte får äta det som är gott.
det är förbannat irriterande.
men det är inte svart och vitt. man är inte jättesjuk sen superfrisk.
det kanske tar ett år innan jag helt och hållet har släppt det. kanske kommer få kämpa med tankar då och då.
men det tar ju definitivt längre tid än ett par månader att vänja mig vid min nya underbara kropp och all god mat och alla nya smaker och nya känslor som dyker upp hela tiden.

och så måste jag inse att livet inte är rosa bara för att man inte har anorexi. nu kommer alla andra problem fram.
bara det att jag orkar ta itu med dem numera.

jag har börjat se ett mönster.
det är ungefär varannan vecka som min kroppsuppfattning förändras.
jag har nu varit i en normalkropp, dvs normalvikt, några månader. jag börjar vänja mig och den här kroppen är mitt nya utgångsläge. förut hade jag vant mig vid att vara benig och det var mitt utgångsläge. att "plötsligt" vara normalviktig och se en annan kropp i spegeln var i början väldigt konstigt och på något sätt oväntat.
nu har jag börjat vänja mig vid hur min kropp känns, hur den ser ut, hur den fungerar. att se min mjuka mage i spegeln är inte förvånande.
men ibland blir det något fel. jag vet inte exakt vad som utlöser det men ibland kan det vara att jag börjar jämföra. jag ser någon väldigt smal och tänker att sådär såg ju jag också ut för ett tag sedan. och mina tankar börja mala på. varför lämnade jag min drömkropp? hur kunde jag bli såhär mjuk? varför kan inte jag få vara sådär smal utan problem?
jag tänker förståss inte rationellt och att hon kanske faktiskt mår dåligt, eller hur förjävligt jag mådde när min kropp var sådär smal.
men ändå, från att i förra veckan ha känt mig snygg och jävligt kvinnlig och vacker vände det och plötsligt har jag ångest över min enorma kropp. det är så löjligt! att det vänder sådär, och jag vet ju att mina tankar och känslor är helt korkade.
men jag ser i alla fall mönstret, att det kommer och går, och jag står ut. jag får vänta ut den här perioden helt enkelt. det är inget fel på min kropp.

alltså det är ju så jävla gött att kunna sitta ute på en restaurang med ens närmsta vänner, smaka av allt som finns på bordet, dricka öl och njuta av det rostade brödet med olivolja och tomat på.
att känna de olika smakerna på varje smårätt och avgöra vilken som är favoriten genom smaken och inte genom kaloriinnehållet.
att kunna skratta samtidigt och vara med i samtalet och efter maten ha en viktig diskussion om något upprörande ämne och ha de bästa argumenten för att min hjärna fungerar.
alltså, är det inte värt det? är inte allt kämpande och all motstridig ångest värt det? att till slut kunna sitta där i storlek M med sina vänner och njuta av de kryddstarka såserna och tre olika kycklingar?
ÄR DET INTE FUCKING VÄRT DET?
(jo alltså)

- jomen jag kan ju få för mig saker, som igår när jag fick för mig att systorna i min mage har växt sig och blivit cancer och vissa organ måste opereras ut, typ njuren, och att hela mitt liv kommer vara lidande och hemskt. så tänkte jag att då kommer jag svälta mig själv igen, då är det inte värt att leva. men sen så tänkte jag att nä, alltså jag har inte anorexin som ett alternativ längre.
- men agnes, haha, du kommer nog inte få cancer i magen och få ta ut levern och även om det skulle vara så är det inte så hemskt...bara väldigt osannolikt.
- jo men du förstår inte, jag menar att när jag tänkte på hur hemskt och ovärdigt mitt liv kommer bli tänkte jag på att jag inte skulle hantera det med svält. det är över med det. jag skulle fortsätta äta. det är ju liksom första gången jag tänker så!! att jag inte längtar tillbaka eller ser det som en utväg om något hemskt händer mig!