rébellion des hormones

motgångar, motgångar. det är svårt, det är tufft och speciellt när omvärlden tycks rasa omkring en.
när väggarna närmar sig, när kläderna krymper, när omtanken försvinner.
man måste ta hand om varandra, men också om sig själv.
när det gäller anorexi kan jag inte säga att man inte ska vara självisk. det är nödvändigt. man måste vara självisk för att överleva. men har man kommit så långt att man överlevt, att man åter lever, att man blivit starkare måste man ta hand om andra. sina vänner, sin familj, sina medmänniskor.
inte för att man känner krav att göra det eller får dåligt samvete om man inte är där för andra.
utan för att man orkar. för att någon tog hand om en själv när man mådde hemskt. för att det finns folk som behöver all hjälp, som man en gång själv behövde.
att skita i andra, att bara bry sig om sina egna framgångar och materiella ting är sjukt. men att bry sig om sitt inre och sitt välmående, fysiskt såväl som fysiskt, leder till att man också kan bry sig om andra.
det känns extra viktigt nu. sverige förändras, men tack och lov gör jag det också. och jag tänker inte låta varken anorexin, depressionen eller den egoistiska individualistiska främlingsfientliga politken göra.
när man klarat sig ur det värsta i i ätstörningen får man energi över till annat och upptäcker världen omkring en. man kommer på hur man vill ha det, hur världen ska se ut för att man ska må ännu bättre. självklart räcker det inte att äta, ha en sund vikt och kunna bekämpa dåliga tankar. omgivningen måste också vara bra, miljön man lever i, de man umgås med, allt omkring en.
upp till kamp säger jag. mot allt som förtrycker en, som får en att känna sig mindre, känna sig utsatt.
kämpa för dig själv för att kämpa för andra.