rébellion des hormones

från flygplanen är alla bara små svarta prickar och alla ser likadana ut, vare sig man är tjock, smal, lång, ful, snygg så är man bara en liten prick och det är ingen skillnad på någon.

jag var tvångsmässigt besatt av promenader. gå ut och röra mig, ibland med gåpinnar, i min storebrors enorma fula dunjacka från 90-talet så jag inte skulle frysa arslet av mig. promenader, eller snarare powerwalking.
jag gick runt och skämdes och var rädd att någon jag kände skulle se mig. det var inte normalt att gå med gåstavar när man knappt kunde sitta på en stol utan att det gjorde ont. jag visste ju det, så jag försökte gå där jag inte skulle träffa på någon, men jag var ju tvungen att gå.
jag kunde få panikattacker eller bara sätta mig på golvet och gråta om jag inte fick min promenad. en gång hade jag varit ute i bara 20 minuter visade det sig och när jag upptäckte det fick jag en sån attack att jag bara skrek och grät och var helt förtvivlad, det var första gången min storebror såg mig så för han var just på besök, och jag skämdes så otroligt, men det var så mycket värre att inte ha gått 40 minuter som jag hade planerat, det var ju det enda som verkligen spelade roll.

i september hade jag och min behandlare på dagvården en deal - antingen går jag upp ett kilo över helgen eller så måste jag ta en till näringsdryck till maten där. så jag gick ingen promenad den helgen och efter det blev det lättare att gå emot. istället för att tvinga ut mig själv och gågågå satte jag mig med min värmekudde och kollade på serier.
fan vad många serier jag har avverkat.
men det fungerade. sen september har jag fått ångest bara av tanken av att "promenera"  för det är så sammankopplat med anorexin. att tvinga mig själv att gå långa sträckor, att gå istället för att ta tunnelbanan eller bussen, att planera in träffar en timme senare så jag kunde GÅ dit.

men så idag tänkte jag att nu går jag en promenad. det är 30 cm snö och solsken. och jag satt på sängen ett tag och funderade på om det var för att förbränna frukosten eller för att faktiskt ta en promenad. och jagvisste inte om jag skulle våga eller om jag skulle hamna i fröbränna-kalorier-och-kompensera-tänkte.
jag gick i alla fall ut, gick som en kyckling i den stora dunjackan från 90-talet och extra strumpbyxor och vadade mig fram i snön.

och det var så vackert. jag kunde stanna upp och titta mig omkring. titta på allt som är snötäckt, på solen som skiner på grantopparna som är helt vita. sjön som är igenfrusen och täckt av snö. och jag ställde mig där en stund och började gråta för jag hatar att min jävla hjärna genast började tänka "nu har jag gått såhär länge och säkert bränt kalorier och vad duktig jag är". jag stod där tills tankarna tog slut och jag stod emot att försöka komma ihåg hur mycket man förbränner.

för det spelar ingen jävla roll.

jag vill kunna ta en promenad utan att det har något med min vikt, min mat eller kalorier att göra. jag vill kunna promenera för att få frisk luft, se hur vacker skogen är och få d-vitamin av vintersolen.

och jag ska aldrig mer träna.

glass.
iskall sörja segar nerför strupen.
smaken är otrolig. smaklökarna dansar euforiskt över att deras mäktiga onda gudinna öppnat munnen och låtit glassen sakta sprida sig på smaklökarna.
smaklökarna som börjar växa vid liv och skriker till när det är nåt de inte gillar och blir glada om det är något gott som kommer.
förut kunde jag inte avgöra vad som var gott eller inte. det var mat, allt var mat, det var inte smaken som spelade roll utan hur mycket och vad det innehöll.
nu kan smaklökarna börja avgöra. jag kan välja till och välja bort.
smaklökar glada idag.

vad fan håller ni på med?
varför kämpar ni för att förstöra er själva?
hur jävla långt måste det gå för att ni ska inse hur jävla fel det är och hur jävla sämre ni mår för varje dag?
hur i helvete kan man tro att man kan vara glad utan mat?
ni är ju levande bevis på att det inte går.
det är bara en virvel av ångest, mörker, hunger, svaghet.
jag hatar proana. jag hatar er som vet att det är fel men ändå fortsätter.
ni kan skriva vad som helst, ni kan skriva att jag är äcklig som kämpar för att äta mat istället för att kämpa för att inte äta mat.
men jag kämpar. för jag fattar att sådär kan man inte leva.
mitt mål i livet är inte att kunna leva på existensminimum.
jag föddes inte för att viga mitt liv åt kalorier, träning, svält, självhat, ångest, lögner, smärta.
jag halkade in på fel bana men jag ska tamejfan upp på rätt bana hur vidrig jag än känner mig och jag har inget jävla överseende med er som tror att det där är ett sätt att leva.

alla måste komma fram till det själva. jag kan förstå, men jag har inget överseende. jag är glad att jag lyckades förstå innan jag dog. jag är glad att de tvingade i mig mat, att jag var instängd där och lärde mig att äta.

jag är inte glad över mig själv, jag ser inget bra med mig. jag hatar att behöva äta, jag hatar att känna mig vidrig.
men jag är inte dum. och jag inser att det är antingen eller. antingen väljer jag att försöka leva, jag ger det en chans, jag ger livet ett chans, jag ger mig själv en chans.
eller så går jag och dör.

DET GÅR INTE ATT SVÄLTA SIG OCH VARA LYCKLIG.

jag har aldrig varit så beroende av mat som när jag inte åt mat.
jag slutade äta med målet att vara fri från beroendet av mat.
istället blev jag så beroende att jag inte längre kunde vara fri.

alla alla alla förutom jag.
alla är värda mat. förutom jag.
alla är alla förutom jag.
är jag liksom utanför alla andra då?
eller varför är jag inte med i "alla"?

vi satt i ring. tio personer. och jag tittade på alla och tänkte
VAD GÖR DU HÄR DU FINA MÄNNISKA?? VARFÖR ÄR DU HÄR?! VARFÖR I DET HÄR HUSET? VARFÖR TYCKER DU INTE OM DIG SJÄLV NÄR DU ÄR EN SÅN UNIK OCH SPECIELL OCH FIN PERSON?
VARFÖR ÄTER DU INTE?
VARFÖR MISSHANDLAR DU DIG SJÄLV?
VARFÖR MÅR DU DÅLIGT?
just då ville jag bara gråta. jag satt och stirrade på den fjuniga fula turkosa mattan och ville gråta. något jävla ljud från någon jävla maskin utanför lät så att allt bara blev ett kaos i huvudet. jag ville bara skrika åt alla att de måste förstå att de är värda något bättre. de måste äta, de måste kämpa, de måste tycka om sig själva.

sen kom jag på att jag är jag. och att det inkluderar alla förutom mig. jag inkluderas inte. jag tycker inte allt det där om mig själv. fastän jag också sitter i ringen som dem. men dem är bättre än jag. dem är mer värda. jag vill hjälpa dem, jag vill inte hjälpa mig själv. vad tjänar det till?

ibland upptäcker jag det. som en blixt från himlen. ikväll. på gatan. jag gick ut och stängde dörren och tittade inte tillbaka på mina kompisar som satt kvar. började gå på gatan. och plötsligt kom det: jag är jag. någon iakttar mig. ser hur ful jag är. hur äcklig jag är. och ser att jag försöker dölja det. och jag gick och kände det i ansiktet och höll om mig med båda armarna och försökte hålla minen. ner i tunnelbanan. på bussen.

varför är jag utanför? jag vill inkludera mig själv. jag vill inte gå på gatan och känna mig ovärdig att gå där.
gatan är smutsigare än jag. inte tvärtom. jag sitter där i ringen. jag är en av alla för de andra där. jag inkluderas också, jag ska också vara värd något. jag är värd. jag bara ser det inte.

 

jag lovade att inte skriva sånt. inte nervärdera mig själv i den här bloggen.
men allt snurrar snurrar och ingen finns här. jag och tangenterna och en jävla massa motvind.

jag förklarade för en kompis att jag håller reda på exakt vad jag behöver äta och vet vad allt innehåller och att en hamburgare på mcdonalds är detsamma som ett mellanmål jag borde äta.
och han sa "du, vore det inte jävligt skönt att bara kunna äta tio cheeseburgare om du hade lust? det är väl det som är friskt? att äta det man vill och hur mycket man vill just då och inte gå efter en lista?"

han har rätt.
men jag är inte där än.
ibland vågar jag inte ta något för att jag sen bara vill ha mer men "inte får" pga matlistan.
förr, innan all denna svarta geggan, brukade jag ta två mjuka mackor på kvällen, min "nattmacka", med mjölk eller oboy. nu kan jag inte det, för en macka är ju ett mellanmål. så då tar jag ingen macka till mellanmål för då vill jag bara ha fler. 3 ballerina + ett glas saft är ett mellanmål. men förr kunde jag köpa en ballerina och äta hur många kakor som helst för det var så gott. jag vill inte bara ha 3 ballerina, så då tar jag hellre ingen.
stört.
jag vet.
jag är ju sjuk. sjuk lite överallt. nu också fysiskt, halsont, snor, saker som rinner. värk. fler tabletter.

friheten, det är den jag strävar efter. att nå frihet. inte vara beroende av kalorier, matscheman, tider, vikten, mått.

siffrorsiffrorsiffror. jag lever i en siffervärld. där allt består av olika tal med olika värden.
oftast är det högt tal = dåligt. högt tal = ångest.
varför ska siffror spela så stor roll i mitt komplicerade intelligenta huvud fullt med celler som ibland kan göra under? varför har hjärncellerna infekterats av någon sorts siffermani?
det vågen visar.
det innehållsförteckningen visar.
vågen. jag hatar den där vågen. klä av sig inför någon och ställa sig. mäta hur mycket man är värd i sina egna ögon. man värdesätter sig själv utefter siffrorna som studsar fram på digitalvisaren.
upp? du är sämst.
ner? bra eller dåligt bra eller dåligt sjukt men känns bra men inte friskt så det är dåligt.

nu var det upp.
och plötsligt är jag värd mindre.
fastän talen visar mer. jag borde vara mer värd. det finns lite mer av MIG. jag tar upp lite mer plats och är lite mer påväg åt och rätt håll. (självklart klarar jag inte av att tänka såhär, men att skriva ner det är alltid ett steg.)

dessa siffror. 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9.
en gång i april kanske stod jag i köket. i ena handen hade jag en spaghetti. i den andra en till spaghetti.
den ena spaghettin var dinkelspaghetti och den andra fullkornsspaghetti. dinkelspaghettin hade ingen näringsvärdedeklaration och jag stod och hade panik över vilken jag skulle tillaga nu när jag äntligen gått med på att laga mat. jag ringde mamma. jag skrek åt min bror. jag grät. jag ändrade mig flera gånger.
efter en halvtimme kanske bestämde jag mig för dinkeln, efter att min mamma bestämt åt mig. jag tröstade mig med att jag kan ta den andra nästa gång och då jämnar det ut sig, efter att mamma sagt att vi tar fullkornet nästa gång.
jag vill aldrig mer stå med en dinkelspaghetti och en fullkornsspaghetti och ha panik över vilken som innehåller minst kalorier och mättar mest och är nyttigast.
förmodligen är det inte en jävla skillnad på nån jävla spaghetti.
siffror, eller brist på siffror, är hemska. om man låter dem vara det.

nu ska jag sparka ut siffrorna ur huvudet.
jag är en siffra just nu, okej. min vikt. min storlek. min längd. mitt bmi.
men mitt människovärde ligger väl fan inte i vad en elektronisk apparat visar?

det var en månad sen jag skrev. den svarta virveln har fångat mig och dragit mig ner ner, sen spottat upp mig, sen dragit ner ner. jag får ingen ro. den äter upp mig inifrån. det är ett monster - inte lika starkt som i våras - men likväl ett monster.
och monstret, odjuret, den andra jag, rösten, den svarta geggan, den vill dra ner mig. den vill tillbaka till den isolerade tomheten. då kände jag inget annat än tomhet, ångest och mörker.
nu känner jag samma saker plus en massa annat. jag känner allt, och det är det som är svårt.
jag kan inte längre döva alla känslor med svält.

eller såhär: jag kan, men jag vill inte. jag vill inte tillbaka om jag är vid mina sinnes fulla bruk. ibland när jag är nere vill jag, men JAG vill inte tillbaka. för JAG vill leva. JAG vill inte ha det såhär. JAG vill inte ha ångest, matfixering, depression, självhat, osäkerhet, kaloriräkning, svält, hetsätning, förnedring, kompensation, isolering, ensamhet.

det är nuet som är svårt. jag vet att jag hade det värre i våras, och att jag inte vill hamna där igen. men det är NU det är svårt, just i denna stund. det är NU jag måste tvinga i mig maten. det är NU jag måste välja, välja den rätta friska vägen.
och när det känns helt hopplöst, när jag är nära att ge upp, då tänker jag på mig själv om ett år. om ett år - vad kommer jag önska att jag skulle ha gjort nu?

jag skulle önska att jag kämpade nu. att jag åt, sov, tog det lugnt, gjorde fina saker, omgav mig av fina saker, tog hand om mig själv. jag skulle önska att jag kämpar och strävar mot ett friskare liv. jag skulle önska att jag ALDRIG SKULLE GE UPP.
jag tänker lyssna på mitt framtida jag, hon som vill må bra, vara glad och tillfreds, ha barn, leva normalt.
vara fri. och inte spendera vardagen på nån jävla avdelning eller dagvård eller terapi.

en ny vän sa "man kan leva som frukterian".
jag sa "nej, man kan inte leva på bara frukt och grönsaker".
hon sa "det kan man visst det".
jag ville skrika, slå, sparka, vråla, gråta, springa, fly.
jag vet att man inte kan leva på frukt och grönsaker.
jag är ett levande bevis.
levande fast utan liv.
jag levde inte, jag bara existerade.

det är fullkomligt omöjligt att leva på endast lite vitaminer, vatten och snabba kolhydrater.
det fattas ganska mycket.

skräpet bultar i magen, den skrapar mot väggarna.
allt det där som bubblar omkring.
åker runt på tallriken.
flyter ovanpå.
blänker till, skimrar på maten.
finns gömt i allting, gömt så man måste leta ibland.
eller fullt synligt.
det sätter sig på läpparna och kramar ur hjärtat.
det sätter igång de svarta kugghjulen i huvudet.

jag har ätit lunch på mcdonalds. uträknat av min pedantiska klaustrofobiska tvångsmässiga hjärna så att det skulle motsvara kalorier för en riktig lunch. jag åt upp allt.
jag har ätit middag på ett kebabställe. falafel. friterad. hummus. pitabröd.
det bubblar i mig. det var inte för mycket, det var bara en massa av Det.
det där blänkande skräckinjagade som får omgivningen att snurra och ansiktet dra ihop sig.
men jag fick ner det. jag åt skräpmat som andra normala dödliga människor.
jag åt långsammare än normala dödliga människor, tog varje tugga för sig.
men jag åt upp allt.

jag vs. fett.

jag vill inte dö. jag vill bara försvinna, slippa allt ett tag, ta en paus från det som kallas livet.
det är ju bara det att jag inte lever, jag existerar bara. jag lever mer än vad jag gjorde för några månader sen, än vad jag gjorde när jag var inlagd.
men jag lever per automatik. jag gör saker jag ska göra. eller så sitter jag i min säng, med ryggen böjd över min laptop, min vän här hemma. får ont i ryggen, känner mig lika övergiven.
jag hade det ju bra för några veckor sen, jag gick varje dag och kände mig glad över att jag fått tillbaka liv, fått tillbaka känslor, kan le.
men nu har det bara blivit grått. jag är ledsen. väldigt ledsen, och jag gråter varje dag.
det beror inte bara på vikten och maten.
"en tillhörande del av depressionen".
jag tänker på för och nackdelar. jag kan inte lämna min mamma nu. hon behöver mig, idag grät hon. det var tredje gången jag såg henne gråta. kanske fjärde.
min mage gör ont. min kropp gör ont, inuti. mitt hjärta gör ont, det trycker i bröstkorgen. jag är så jävla ledsen, ledsen över allt och ingenting. ledsen över livet. jag passar inte in i livet för jag kan inte leva det. jag vill inte bara existera - andas, äta, sova, umgås, dricka, gå i skolan, vara social. för det är bara automatiska reaktioner.
igår var jag på fest. jag fejklog igenom hela fram till att jag låste in mig på toan och klarade inte av mer.
åkte hem.
det är inte såhär det ska vara. jag ska peppa mig själv. men ärligt talat kan jag inte förstå varför jag ska fortsätta. inte att fortsätta kämpa, utan att fortsätta finnas till.

låt tankarna härja, gör det. känn dig äcklig och klumpig visst. känn på din uppsvullna mage och känn dig ful, visst. känn hur ont det gör.
jag vet inte ens om smärtan är fysisk eller psykisk längre, men stör dig på dig gör det för i helvete. låt den ta över, förlama dig. känn hur uppblåst hela kroppen är. tung.
om du vill gå i dvala och ligga i sängen och gråta ut sorgen så gör det.
om du låter tankarna härja fritt och isolera dig från livet så gör det.
men det är ett sånt jävla slöseri med tid.

alla människor äter (nästan). livet fortsätter - även efter en normalportion mat.

pro ana sidor borde läggas ner.
fyfan jävla idioter som inte fattar vad de håller på med.
när jag ser tillbaka på vad jag höll på med, drev mig själv mot döden och fick hjälp och stöd och "gemenskap" på den där hemska jävla fittiga sidan där man tävlar om vem som kommer närmast döden.
vem som mår sämst.
1 + 1 = 2, man kan inte svälta sig och må bra samtidigt. det är OMÖJLIGT. jag har mig själv som bevis. det är inget värdigt liv och det har jag insett nu. jag vet inte vad jag tänkte på när jag gav mig in i det där. jag vet inte, jag var för nere och dum och korkad för att fatta vart det skulle leda.
de borde stängas ner. de där sidorna som uppmanar en att dö.

fatta att det inte är ett liv och att det aldrig kommer hålla. man får ge upp livet. och det är det aldrig värt.

jävla idioter. jag tycker så jävla synd om er som kämpar varje dag med att inte stoppa i er något näringsrikt. jag tycker synd om er som inte har någon serotoninproduktion längre, inte kan få barn, vars hjärtan har krympt. likaså hjärnan. ja, man blir dummare om man svälter sig. det är vad ni är. era jävla stackare.
tyvärr måste man ju komma till insikt innan man kan påbörja kampen mot livet.
jag önskar ni alla kunde fatta det. stötta varandra i att må bra istället.

fyfan.

man måste aktivt göra något åt att slippa det där mörka svältande helvetet. det kommer inte att gå av sig själv, plötsligt någon dag vakna i sin säng och vara frisk, glad, lycklig. det kommer inte att hända, även om jag önskar det varje dag, att tankarna ska försvinna.
virrvarr. i ultrarapid. som ett band som ibland spolas bakåt, snabbt, snabbt.

min mamma sa "killarna kanske inte fattar att du har anorexi, men de märker att något inte stämmer, att du inte mår bra. och på de grunderna går det inte att skapa ett förhållande".
hon har rätt.
jag känner: jag vill ha ömhet, kärlek, bekräftelse, någon att älska, någon som älskar, någon som tar hand om mig.
jag vet: jag vill kunna ta men också ge. det jag kan ge nu räcker inte, jag måste kunna ge mig själv och uppskatta det jag ger. jag måste vara säker och oberoende av andras bekräftelse. jag måste vara stark och klara mig själv och inte låta min självkänsla bygga på någon annans åsikter och känslor.

jag känner mig så otroligt ensam. övergiven, bortglömd. i gränslandet där ingen finns.
anorexin höll mig i handen, det var min bästa vän, som sa vad jag skulle göra och tycka, hur jag skulle gå mer och mer mot "perfektionen", hur jag skulle få kontroll. den fanns där och tog hand om mig, en trygghet som jag skapade i mitt huvud. tvångsbeteenden som behövdes för överlevnaden.

hon var min bästa vän. den sämsta bästa vän jag någonsin haft. och egentligen var jag så otroligt ensam då också. allt jag hade var henne, mina utstickande ben och allt det svarta.
nu jag kan åtminstone umgås, göra saker, skapa. även om nackdelen är att tankarna går på högvarv och jag känner mig äckligare och större än någonsin förut.
men ärligt talat - låter de tankarna en att vara någonsin? hur benig man än blir räcker det aldrig. man mår aldrig bra.
då väljer jag hellre att känna mig äcklig men kunna fungera än att sitta ensam hemma och aldrig få ta det lugnt och skrika för att få bort ensamheten och det svarta kladdet som kramar om hjärtat.

flåsande, tung andning, stickande smärta i ryggen, i rumpan, i musklerna.
man tvingar kroppen till saker den egentligen inte vill göra.
som den egentligen inte klarar av när man är i undervikt.

är jag inte värd mer?
är jag inte värd mer än att plåga mig själv, plåga min kropp, mata odjuren i huvudet genom att inte mata mig själv?
är jag inte värd att tyckas om, att få leva, att få må bra, att få njuta?
jag kan inte känna att jag är värd något.
exakt varför vet jag däremot inte.
det finns egentligen några logiska skäl till varför jag ska vara så hatad av mig själv.
skälen sitter bara i mitt huvud. att jag är äcklig, ful, en dålig människa, taskig, oförskämd, pinsam, töntig, felplacerad. det sitter i mitt huvud. det är ju egentligen ingen som någonsin sagt rakt i mitt ansikte att jag är ful. eller äcklig. det är bara jag som tolkat andras ageranden, andras blickar, andras kroppsspråk.
mina tolkningar.
vad är då egentligen sanningen? om jag inte kan lite på mitt eget omdöme vem ska jag då lita på?
det var lätt att lita på hon den andra som bosatt sig i mitt huvud. hon sa alltid: det räcker inte, du är fortfarande äcklig och ful, kämpa vidare, träna, svält, träna, rör på dig, spy, isolera dig, det räcker inte, kompensera, ansträng dig mer.

och hon hade alltid rätt, det kunde jag lita på.
hon finns kvar. jag önskar att jag kunde vara säker på att det hon säger är fel. men när jag inte vet vågar jag inte tro något jag inte tycker.
alla är värda lika mycket. alla är värda ett värdigt liv.

inte fan kan jag vara ett undantag av alla 6 miljarder människor.
jag är för i helvete värd lika mycket som alla andra.
jag är värd att äta, att gå upp till min normalvikt, att må bra med den vikten, att må bra av den maten jag äter, att inte hata mig själv, att kunna leva.
jag är värd det.

en naturlig rytm som inte varit någon rytm utan snarare som ett tomt streck på en hjärtmonitor har börjat sin sakta mak inuti min kropp. inte en riktig rytm, utan en konstig obalanserad återkommande rytm.
från att inte ha funnits på så länge har det där kletiga röda kommit tillbaka i annan form och alldeles för ofta.
för att påminna mig varannan vecka om att jag gått upp i vikt, skaffat underhudsfett, producerar östrogen, inte längre faller inom kriterierna för anorexia nervosa.
för att visa att jag blivit tjockare.
eller kanske för att visa att min kropp lyckats återhämta sig någorlunda, att mitt fysiska mår bättre, att jag inte sumpat min framtid och förmågan att skapa liv, att jag kommer kunna få barn, att jag faktiskt inte är 9 år utan 20, att jag börjat fungera fysiskt.
rött är färgen för blod och skräck och död men också för kärlek.