rébellion des hormones

det där rinnande saltet som bara plötsligt kommer. den här gången utan ens den minsta kraftansträngningen. allt som krävdes var två kokta potatis, någon snorfärgad sås utbredd på tallriken och några skivor oxbringa.
och saltet rann ner och droppade och jag skämdes så, men hann inte känna känslans SKAM för jag var alldeles för ledsen.
ledsen över att maten var så äcklig.
ledsen över att jag måste äta kött.
ledsen över det som hände 2006 och kom upp i samtalet idag.
ledsen över att jag äter mer, att jag äter som de vill, att jag äter för nu har jag börjat en behandling och nu måste jag fan köra på.
men efter fyra dagar kraschade det ändå.
jag kom hem.
satte mig.
och grät. krampade. panik. gråt. snor. andning ingen andning. andning.

och när jag tittar upp finns jag kvar. jag och allt jag. allt kött, all hud, alla ben - allt fett.
jag har fått mage. jag är ledsen över det, men jag accepterar dens existens.

jag accepterar att jag gått upp i vikt, jag accepterar behandlingen. men det gör ont och sliter inuti.

jag åt just en delicato chokladboll. det var min favorit när jag var 16 och jag tror att jag åt en nästan varje dag, vi hade en maskin på gymnasiet där de kostade 6 kr.
och jag har inte ätit en sån på tre år tror jag.
så nu gjorde jag det. och det var kanske inte så gott som jag tyckte förr, men jag åt den ändå.
varför?
jo för att avdramatisera. hade jag låtit bli den och låtit den stå på köksbänken tills någon annan äter upp den hade jag fortsatt att längta. och fantisera. och hata att jag inte vågar och vara osäker vid varje mellanmål - ska jag ta det trygga eller ska jag våga med en chokladboll?
nu har jag vågat, nu är det överstökat. nu vet jag hur den smakar, hur den smakar just nu, hur det känns. nu vet jag om jag kommer vilja ha en sån imorgon kanske eller nästa vecka, eller om jag vill testa något annat nästa gång.
nu har jag ökat mina "smakkunskaper". ännu en smak som jag glömt och som jag nu kan lägga ner i min säck. och nån dag när jag står i en affär och är sugen på något kan jag titta ner i säcken, röra om lite och fundera - vad skulle smaka bäst nu? delicatoboll? blåbärspaj? marabou sensation? en bakelse kanske? ballerina?

och så kommer jag veta skillnaden på dessa, hur de känns, hur de smakar, om de ger den njutning min kropp behöver. och så kommer jag slippa att slösa bort en halvtimme på att gå omkring och inte kunna bestämma mig.

idag smakade jag marabous sensation - caramelized almonds / sea salt.
sjukt gott.
ändå känns det inte helt bra.
fastän jag skulle äta lika mycket kalorier om jag åt t.ex. yoghurt med müsli så känns det inte likadant.
varför? varför spelar det så stor roll varifrån jag får mina kalorier?
det känns mer onödigt med chokladen. dumt. fel.
för att jag inte ska få njuta? för att choklad är något förbjudet?
men varför?

förut trodde jag att av allt som är sött eller har nuddat olja går man upp i vikt.
men äter jag 300 kcal choklad eller 300 kcal frukt spelar det ju ingen jävla roll.
jag kommer gå exakt lika mycket upp/ner/stå still i vikt, vare sig kalorierna kommer från en bakelse, frukt, potatis, glass, sallad.
det kanske skiljer sig lite näringsmässigt, men i stort sett är det exakt samma sak att äta 50 gr marabouchoklad som en macka med smör och pålägg + ett glas mjölk.

så varför tar det emot så mycket att äta njutningsmellanmål?

jag har gått upp i vikt (självklart). men! jag blev inte så förlamad av ångest och dödslängtan och andra trevliga destruktiva tankar som jag trodde. det var mer ett konstaterande, jaha, nu är jag lite närmare det friska.
gick inte alls upp så mycket som jag i mitt kaotiska inre hade föreställt mig - trodde kilona skulle dallra från min kropp och ansamlingar av olika fettdepåer täcka mina ben.
men inte.
TROTS efterrrätter efter de enorma portionerna av kubansk middag med oljiga kycklingar och friterade malanga. TROTS massvis med kakor och 5 chokladglassar. TROTS mojitos, piña coladas och ganska många öl. TROTS vitt bröd, oljiga omeletter varje morgon och väldigt många fruktjuicer.
där ser ni.
där ser jag.
det går inte så snabbt som man tror, det går aldrig så snabbt som man tror.

nu undrar jag om jag kommer att klara av att dricka juice i sverige också.

det godaste var igår på amsterdams flygplats medan vi väntade på nästa plan och jag köpte en stor baguette och en grande sojalatte på starbucks. oh herregud. gud vad gott det var. knaprigt bröd, ost, olivolja, tomater och en underbart stor god caffe latte med mycket mjölk i. jag var i himlen (bokstavligt talat) i timmar. jag ska ALDRIG MER GE UPP LIVETS GODA! aldrig mer förbjuda mig själv bröd och mjölk. aldrig mer förbjuda mig själv njutning.

jag hittade en bok idag. jätten i spegeln. skönt att läsa att jag inte var den enda som faktiskt snodde mat.

mikaela skrev ett öppet brev förut som jag hittade när jag var som sjukast. jag läste det på internet och satt och grät hela natten. (eller ja, jag övedriver, men länge). boken handlar om henne.
hon skrev en dikt som är med i boken och jag höll andan medan jag läste den. den beskriver exakt hur jag tänkte när jag var som mest sjuk. men samtidigt blir jag rädd, för det är skrämmande, det är en skrämmande dikt. det visar hur sjukt det är att vara sjuk. och jag har kommit till den insikten, vilket är en framgång.

Min dröm

Jag vill kunna gå i snö utan att lämna några fotspår...
...vara helt fri
Fri från alla äckliga kroppsliga behov
Jag vill inte behöva något
Eller någon
Inte mat
      Inte gå på toaletten
            Inte känna hur tarmarna rör sig
                    Inga äckliga gaser
                             Ingen äcklig mens
                                     Inget blod
                                              Inget snor eller slem
Inga äckliga fettvalkar
Bara slät hud som sitter hårt åt
Inga stora muskler, bara slätt
Inga synliga blodådror
Inget hår
Ingenting som väller ut
Perfektion
Aldrig behöva känna sig fet och ful
och äcklig
Ha full kontroll
Kunna använda kroppen till
det jag vill att den ska
Göra volter, dansa, spela fotboll, springa
utan att det är jobbigt
och inte svettas
Vara mer som ett väsen
En fjäril, en ängel
Nej, en älva
Sväva fram
Utan fotspår
Fragil, graciös
Inte ful, fet & klumpig & äcklig & kladdig
Ren
Helt ren
Fri

exakt så kände jag. jag grät i mammas famn och sa de här orden. jag vill bara slippa alla kroppsliga behov, jag vill inte ha alla kroppsodörer och kroppsvätskor. allt som kommer ut, som sticker ut, som hänger.
men nu vet jag att det är fullkomligt omöjligt. det är inte min kropp jag behöver förändra utan mina känslor gentemot min kropp. alla har mens, alla kissar, alla svettas, alla äter, alla pruttar. det är naturligt.

allt är bara grått. vad jag än gör är det fel. om jag äter är det fel, om jag inte äter är det fel. jag får ingen njutning av att svälta längre, för jag vet att jag inte kommer gå ner i vikt för jag vill inte gå ner i vikt, jag vill bli frisk och nå normalvikt. men om jag äter rätt (dvs. som för mig känns som "mycket") är det också fel, jag känner mig äcklig, jag känner mig plufsig, jag är helt borta i minst en timme efteråt och ångesten tar över.
de senaste dagarna har jag mått så illa efter varenda jävla måltid att det är outhärdligt. min kropp vill spy - inte jag - men min kropp. min mage mår illa. kanske beror det på att jag spänner mig så mycket, jag spänner magen och hela kroppen.
inget duger. jag duger inte. mitt kämpande duger inte, och mina misslyckanden duger inte. mitt ätande duger inte. äter jag har jag tankarna kvar. äter jag inte har jag tankarna kvar och min kropp mår dessutom dåligt.
förut såg jag men kände inte. jag såg att jag var ben och skinn men jag kände mig inte så. nu ser jag inte längre och känner, känner hela tiden. jag börjar närma mig det normala i snabb takt och min hjärna hinner inte med. jag får panik, jag är rädd, och jag vill inte gå utanför mitt rum för jag tar upp så mycket plats. jag bara pratar hela tiden, tar upp tid och plats, är stor, böljande. mitt ansikte, mina kinder, känns så stora att jag inte vill le så att kinderna ska puffa upp sig ännu mer. jag vill inte visa upp ansiktet för det kommer inte få plats genom tunnelbanedörrarna med mina uppsvällda kinder och enorma lår och klippor till knän. hur ska jag få plats genom de skjutdörrarna?

fastän jag vet att det inte är sant. jag är inte stor. jag har aldrig varit tjock. men vad spelar det för roll just NU? just nu när jag känner mig så dålig? just i denna stund.
jag brukar tänka långsiktigt. långsiktigt är det rätta att äta hur jobbigtpissigtskitigt det än är. hur uppblåst min mage än är och hur förpestande mina tankar än är.
lita inte på tankarna. tro inte på dig själv för det är inte du. det är inte jag.

det finns ett begrepp som min dietist älskar: njutningsmellanmål.
det innebär mellanmål som inte är inom ramarna för "vanliga mellanmål". det är mellanmål som inte är ätstörda, mellanmål som man äter för att det är gott, för att njuta av det man äter. visst kan man njuta av yoghurt med müsli, men det är inte samma sak som äppelpaj med vaniljsås eller marabouchoklad.
det är mellanmål som man inte kan räkna ut exakta kalorier på - mellamål som ätstörningen inte kan styra över.
jag har just ätit marabouchoklad (schweizernöt och daim) vilket enligt min dietist inte är ett äkta njutningsmellanmål för jag vet exakt hur många bitar som är inom ramen för ett mellanmål (300kcal vid undervikt) och det är inte "tillräckligt svårt". nu vet ju alla med en ätstörning att choklad är jävligt svårt, och det krävdes en jävla massa mod att gå till willys och köpa den där chokladkakan, men egentligen innehåller det lika mycket kalorier som min yoghurt+müsli eller macka med smör och ost och ett glas mjölk.
ett riktigt njutningsmellanmål är egentligen det man inte kan ha fullständig kontroll över. morotskaka på ett café. en bakelse. kakor, bullar, chokladpraliner, tårta, glass.

enligt livsmedelsverket ska man unna sig 4 njutningsmellanmål varje vecka.
dvs till exempel fika fyra gånger. choklad någon dag, en kaka någon annan dag, chips till filmen.
men för ätstörda kan det vara bra att försöka varje dag just för att avdramatisera. äta det som är förbjudet och läskigt så att det blir mer och mer normalt.

och det är svårt för genast börjar tankarna - varför äta choklad när jag kan ta något som är mer matigt och mer nyttigt och mättande och näringsrikt? varför äta glass istället för en nötbar? varförvarförvarför.
för att man måste få njuta.
för att man måste få tillåta sig själv att tycka om saker.
för att man måste få äta för att det är gott och inte bara äta för att man måste äta.

när jag köpte marabou första gången gick jag runt i affären i 20 minuter och visste inte vilken smak jag skulle ta. jag visste inte vad jag tyckte om eller hur det skulle smaka. sen ville jag inte ens köpa för jag kände mig helt säker på att det inte ens skulle vara gott och att jag verkligen inte var sugen. men så kom jag på att det verkligen bara var ätstörningen som tänkte just då, som inte tillät mig att vara sugen/vilja ha/känna efter.
jag tog digestive. för jag beslöt att det är inte värsta grejen. om det inte är gott så är det synd men då kan jag köpa en annan om några dagar. nu behöver jag inte tänka "allt eller inget".

idag köpte jag två olika, för att testa mig fram. smakade båda och schweizernöt smakade bäst så jag åt av den. och nästa gång kan jag testa någon annan. innan jag skulle äta kände jag ett extremt sug efter frukt. jag tänkte att fan jag äter frukt istället, det är jag ju sugen på, jag vill inte ha chokladen nu. jag stod en stund och tänkte efter noga och kände att det var den där jävla anorektiska rösten i huvudet som styrde. så jag tog fram chokladen, smakade en ruta och kände GUD VAD GOTT.

det är jättesvårt att tillåta mig att få tycka om något. jag sitter nu och tänker "fan en macka skulle kanske ha varit bättre". men varför tänker jag så egentligen? det var oerhört gott med choklad, det var gott när jag åt det, och i den stunden gjorde jag något snällt mot mig själv. jag gav mig själv en liten present, smörjemedel för kroppen och själen. bränsle för endorfinerna. hade jag ätit lika många kalorier i frukt hade det inte förändrat något bara byggt på ångesten, matat ätstörningen. jag hade gått i samma trygga ätstörda spår som annars. nu åt jag det min kropp behöver och det var dessutom gott. och ett steg i rätt riktning.
det är en frihet att släppa kontrollen och tillåta sig. tillåta sig att leva.

sopar sopar sopar.
jag dansar med en sopkvast.
rengör, skrubbar, dammar av.
sopar ut det gamla och öppnar fönstren för att vädra
och låter frisk luft komma in.
försöker andas så mycket som möjligt när den nya luften kommer
och sopa ut så mycket det går när jag är igång.
sopa ut siffror, illamående, uppblåst mage, längtan efter att inte känna, längtan efter något som aldrig kommer kunna uppnås.
ut.
bort.
jag ska bli en jävel på att sopa.

en soperska.

en städtant.

med alla verktyg i min städvagn för att få bort allt onödigt smuts.

salta tårar rinner överallt drippdroppdrippdropp
stickande smärta i magen
en dusch
snor gråt smärta
jag hatar mig för att jag misslyckades
för att jag gjorde fel
för att jag gav med mig och lät anorexin styra och bestämma
jag ville lyckas, jag ville klara en hel vecka, jag ville vara stolt över det
och det är mycket värre att misslyckas med det än att ha ångest över vad jag ätit
då vet jag att ångesten är berättigad, jag vet att jag har ångest för rätt sak
nu har jag bara ångest över att jag aktivt gör mig sjuk, att jag inte kämpar 100%
jag har hellre ångest över att jag försöker bli frisk
jag känner mig äcklig

jag tänker inte äta mer frukt. frukt förstör. frukt får mig att hamna i samma gamla jävla fälla. fruktfruktfrukt sen mermermer sen spelardetingenjävlarollföralltärförstörtochdåkanjaglikagärnakörapåochförnedramigsjälvpåettavdevärstasätten.
fyfan. jävla jävla gamla tankesätt och gamla vanor. jag ska sopa ut dem allihopa. allt ska bort. bort med det gamla sjuka äckliga förnedrande svältande skitiga. bort.
imorgon är det måndag. ny vecka. imorgon börjar jag igen.

JAG HAR ÄTIT EN PIZZA MED BANAN OCH CURRY TILL MIDDAG!!!
jag är helt off när det gäller pizzakulturen, det har varit ett big no no, och jag hade ingen aning om att man ens kan ha banan på pizza? alla mina vänner skulle beställa, och jag fick panik och satt och kunde inte koncentrera mig och sa att jag inte vill ha något, inte ens sallad (för det skulle kännas så stört att peta i en sallad medan de andra äter en god doftande pizza bredvid). men så sa min kompis "du kan ju ta en barnpizza åtminstone? försöka?" och jag velade och det värkte i hela kroppen, men så sa jag precis innan de skulle ringa pizzerian "jag tar en barnpizza med banan!". och värken bara släppte, jag pustade ut och kunde koncentrera mig på vad alla sa igen. det var en helt otrolig känsla. att bara göra det som JAG egentligen vill och inte det som ÄTSTÖRNINGEN vill.
och bara göra det.
och jag var jättenervös. en hel (barn)pizza och med något på som jag aldrig i mitt liv ätit förut, och banan har jag också varit så rädd för, inte för att det är mycket kalorier utan för att den har mer kalorier än andra frukter och det har twistat ihop det i mitt huvud. jag kan äta en jättesockrig müslibar på 3 gånger så mycket kalorier men en banan är jättesvårt.
och jag åt upp hela. det tog sin lilla tid och de andra hade för länge sen ätit upp sina normalstora pizzor, men jag satt och tuggade och lät smaken sprida sig och tillät mig att känna mig bra över att jag gör det.

såklart kommer ångesten. det gör den. jättemycket. ett tag försvann jag och kunde inte koncentrera mig och satt och tänkte på hur i helsike jag ska kunna kompensera det här, om jag ska träna, om jag ska svälta imorgon, hur jag ska straffa mig själv.

men. jag har banne mig bestämt mig. jag har ätit normalt i tre dagar nu, och jag måste acceptera att ibland blir det mer kalorier vid någon måltid, och det gör för fan ingenting. det händer inte ett jävla skit. jag har legat i underkant så länge så det spelar ingen roll alls.

shit. jag har ätit en pizza. och det är helt otroligt men det var verkligen värt det. när den värsta ångesten släppte kände jag hur energin spred sig i kroppen och jag blev pigg och pratade och skrattade och var som alla andra. jag kunde vara social, jag blev inte helt förlamad av ångest, och jag har inte blivit tjock på fyra timmar heller.

och vad gott det var.

igår var en av de tuffaste dagarna på den här kämpiga resan.
logiskt sett är det inte alls en jobbig dag, jag har haft mycket värre dagar på avdelningen både psykiskt och fysiskt och matmässigt.
men igår kom flera dagars ångest ifatt mig.
pasta carbonara.
det eller lax, och jag har aldrig tyckt om lax, och naiv som jag var tog jag pastan.
vilket var bra för jag behöver utmaningar, jag kan fortsätta vara ätstörd hur länge som helst om jag alltid ska välja maträtten med bulgur/ris/couscous och kyckling.
jag fick in den enorma tallriken full med spaghetti, vit sås och skinka,

de tre sakerna som min anorektiska del hatar som mest och är vettskrämd för.

och det var en chock. jag åt. och jag grät. och jag mådde dåligt resten av dagen. men ändå åt jag mellanmål. jag LAGADE middag. och jag åt kvällsmål. det var nästan som att jag till slut gjorde det för att vara destruktiv, för att jag ändå var ledsen över att jag behöver mat och att det är kört, jag kommer behöva äta mat resten av livet.

men vänta? ja, det är ju just det. jag kommer behöva äta mat resten av livet för det är livsviktigt. och jag kan inte skjuta upp det hur länge som helst. jag måste klara av att äta sex mål om dagen. jag måste klara av att hur vidrig jag än känner mig på grund av en pasta carbonara så måste jag äta resterande 3 målen.

och nu har jag bevisat att jag KAN. det gör ont, det sliter lite i ryggen och nacken och min hjärna har fortfarande en viss kortslutning, men jag tänker ändå vara stolt, min friska del är stolt, jag har klarat av något oerhört. jag har trotsat sjukdomen, jag har ätit något jag tyckt varit groteskt, och jag har lagat middag.
och sanningen är att jag antagligen fortfarande låg i underkant. det känns verkligen inte så, men antagligen kunde jag ha ätit mer och det skulle fortfarande behövas och vara "normalt".

jag har bestämt mig igen: det är nu det gäller. NU. just nu. när jag blir gammal vill jag inte se tillbaka och ångra allt jag aldrig gjorde. jag vill inte ha ett liv där jag visserligen är smal och rätt nöjd med min kropp men tvingas kämpa för det utseendet och misshandla mig själv psykiskt och fysiskt. jag vill kunna se tillbaka och tänka på allt roligt jag gjort, allt jag klarat av, allt gott jag har smakat, alla skratt jag har haft. jag vill kunna tänka tillbaka och vara oerhört stolt över att jag vunnit över en ångest-depressions sjukdom som är dödlig.
och därför är det bara att köra på.

korv. korv. korv. korv.
vissa saker vågar jag bara äta när jag är full. då tänker jag inte så mycket, då bara kör jag på.
jag har inte ätit korv på 7 år ungefär.
och så blir jag full (på alkohol, mycket alkohol, en lyx jag tillåter mig efter att ha varit vettskrämd för det förut också, men som nu börjar gå i övedrift som för att stilla den alltmer växande kletiga gråa ångesten) och äter sånt som jag inte ens gillar. korv?
jag skulle inte kunna äta korv annars.
korv. innehåller så mycket äckligt. även om den skulle vara kalorifattig skulle jag bli så äcklad av all gegga de stoppar i, djurbitar, djurdelar, mosade till en äckligt formad köttgrej. korvmedbröd är en fin sak, men korven är inte okej. äkta korv kanske, eller sojakorv. sojakorv är torr. quornkorv är godare.
nykter har jag ätit korv en gång, fast det var falykorv (egentligen värre) på dagvården. det var första dagen jag skulle börja äta kött så fick vi falukorv. såna man fick på grundskolan. jag ör inte alls van vid svensk husmanskost och inte KORV.
jag var ledsen, jag åt, jag tyckte inte det var gott.
och bara för att jag inte äter korv betyder det inte att jag inte vill bli frisk. jag åt korv på NYÅR, high five på den.

jag babblar bara på, övertrött, tablettberusad, imovane som gör mig hög och mottaglig för sömn.
det jag egentligen tänker är att man inte kan utesluta saker.
för då kommer det alltid finnas saker som man "inte gillar" eller saker som "blir förbjudna" eller saker som man "väljer bort". och då är man inne i virvlet. jag valde bort kött av etiska skäl för 6,5 år sen, men nu ska jag äta kött i små mängder, dels för att bygga upp kroppen och min b-vitaminbrist men också för att inte ha förbjuden mat. inte kunna undvika saker. inte vara rädd för saker. det kan jag ta. den här sjukdomen är just nu viktigare för mig än de slaktade djuren så jag förtränger dem.
jag måste lära mig äta. och att äta av allt. sen kan jag ta bort det jag hatar och inte vill äta sen.
för hur kul är det och sitta där om 30 år och ha samma gröt till frukost och typ tre maträtter man klarar av att äta utan problem. fett tråkigt. TRÅKIGT.
nu när jag duschade kom jag att tänka på att jag är gladare nu. det är ett helvete den kampen, men jag är gladare. för jag kämpar ju för livet? jag kämpar för rätten att leva och därmed må bra. utan ångest. och det var inte kul att kämpa för att gå ner i vikt, det var en vinst och glädje i sig varje gång jag gick ner, men jag kunde inte dela med mig av den för mina vänner. jag isolerades och mitt enda mål var att överleva men gå ner i vikt, träna, svälta, äta, få ångest över det, träna mer. vänner fanns inte plats i den planeringen.
men nu har jag kommit på att min nya planering får de plats. det är fortfarande svårt, jag har tvångsmässigt mattider jag måste följa, jag har fortfarande min ångest, jag bråkar över maten, jag fuskar ibland.
men jag kan vara glad under och efter och medans. jag kan göra saker, jag kan inkludera familj och vänner.
nu slipper jag rädslan av att nån ska komma på mig när jag pillar bort friteringen eller skrapar av oljan. eller när jag tränade inne på toan på semestern, fick knapp plats men tvingade mig själv ändå.

nu vet dem, de kan få veta, för de är soldaterna som ska stötta mig på slagfältet mot anorexin.