rébellion des hormones

seriöst, skit i hämningarna. bort med dem! upphäv tvånget likt alliansen upphävde gratis muséer.
skyffla undan tvångstankarna och brotta ner tvångsbeteendena!
och vips har vi en mycket gladadre, livfullare, starkare tjej.
idag fick jag blicken. och jag skämdes lite. för jag kan inte sitta och prata om hur maten går när det är det där andra vi ska börja prata om.
jag sköter förändringarna och maten - så får han sköta mitt psyke, min ångest, mina hämningar ochblablablabla.

så därför sköter jag förändringarna och maten.
bort med det sjuka.
alltså jag PALLAR INTE LÄNGRE NU SKA JAG BLI FRISK FÖRFAN, FRISK!
sen kan jag diskutera vad begreppet frisk innebär.
men jag kör, jag skiter i samhällsnormen som är att man ska "vilja gå ner i vikt", samhället som bantar, testar dieter, tränar, snackar om fett och socker hela jävla tiden, samhällsnormen som gör att man säger "jag borde inte.. men ja.. okejdå en bit choklad till sen får det vara nog" eller "nej jag äter inga sötsaker" eller "fan beach 2010.. blir väl inget i år heller.." JAG SKITER I DET. jag skiter i de anorektiska stackarna som sitter fastlåsta på proanasidorna och bara hetsar varandra in i döden. gud vad jag skiter i er. jag orkar inte ens försöka stötta eller omvända er. kom till insikt. 
det är som att samhället framkallar två sorts grupper iom. detta jävla hetsande:
man sitter där som tjej och tänker "jag ska banta, men fan nu pallar jag inte banta längre, nä det går inte jag är en för hungrig person, för misslyckad och inte tillräckligt stark och för tjock". personen går runt med sitt missnöje och konstig självbild, kanske jojobantar och får ännu sämre självkänsla över dessa misslyckanden.
eller så blir det "jag ska banta, och fan det funkar ju, visst hungern.. men det fungerar! nu går jag ner lite till.. och lite marginal.." och man blir ätstörd. vilket resulterar i att man går antingen åt ena eller andra hållet.
hela samhället är ju förpestat med smygbantning och det ska bantas hit och dit och ALLT måste vara SUPERDUPERNYTTIGT och ena dagen inget fett, andra dagen inga kolhydrater. alltså det kroppen har som grund? det är som att bygga ett jävla hus och ta bort plankor och ta bort elektriciteten. så har man nåt trist skjul av pinnar. va? man kan inte plocka bort saker ur vår kost, är det så jävla svårt att fatta?
JAG SKA BLI FRISK OCH JAG SKA UPP I VIKT OCH SAMHÄLLET KAN JU TA SIG I RÖVEN MED SIN JÄVLA SVÄLTHETS. för jag vägrar att påverkas något mer.

glass är så underskattat.
glass var en såndär rinnig kletig sockrig förbjuden sak som kanske smakade lite gott men var totalt onödigt, det mättade inte ens, bara smälte i munnen och rann ner och spred sig till min kropp. jag åt inte glass helt enkelt, jag skyllde på laktosen sen åt jag inte sorbet för då kunde jag likagärna äta frysta bär eller frukt. sen glömde jag bort hur gott glass var. jag kunde inte ens förstå hur folk kunde hetsäta just glass. så onödigt.
men så var det nån gång när jag testade den där onödiga glassen och fick en chock. en positiv chock. lite som att upptäcka att man har 500 kronor i fickan istället för en silver 50-öring som inte ens gäller längre.
glass är bland det bästa som finns.
nu äter jag glass ofta, som njutningsmellanmål, och jag kan verkligen njuta av det. pinnglass är lättast, säkrast, så det blir oftast magnum. jag ska ta mig igenom alla olika magnumsorter den närmaste månaden, sen kommer de andra glassarna och kulglass och yoghurtglass och jag måste testa ben&jerrys för första gången i mitt liv.
laktosmage kan jag stå ut med. för det är det fan värt.

idag fick jag en kommentar.
kommentarer är så jävla svårt.
är de positiva - ta inte åt dig.
är de negativa - ta åt dig allt vad du kan! och hata dig själv lite extra!

en gång fick jag en kommentar. det var några veckor innan jag blev inlagd. när jag var som sjukast, smalast, benigast. en kvinnlig läkare, en vän till min pappa, sa "kolla, mina vrister är smalare än dina!".
jag har alltid haft svårast för mina ben, och den kommentaren etsade sig fast likt klister, den malde i mitt huvud hela tiden och gör det fortfarande fastän det här var i somras.
negativa kommentarer eller okänsliga kommentarer. kanske välmenta kommentarer som tolkas fel. men alla etsar sig fast.
och de positiva? de som faktiskt kommer ganska ofta?
jag sopar av mig dem. jag har en välutvecklad bostkastar-förmåga när det gäller positiva kommentarer. jag lyssnar inte eller så tänker jag att om någon ger mig en snäll kommentar är det för att de tycker synd om mig som är så misslyckad. eller att de bara ploppar ur sig det lite då och då, artighet ni vet.
de fastnar aldrig. aldrig. aldrig.

idag fick jag kommentaren "Jag måste bara säga det, jag såg på er när ni satt därute, och... du är så fantastiskt vacker!"
jag vet inte vad jag ska göra, jag blir nervös, men jag blev också glad. och för att fånga det där glädjeögonblicket skrev jag ner det. och jag skrev ner två andra fina kommentarer jag fått den senaste veckan. och jag kommer fortsätta skriva ner positiva kommentarer.
för jag är trött på att glömma bort när folk uppskattar mig.
jag vill kunna ta åt mig. jag vill kunna tro på dem.

visst känns det jobbigt när jag tar på mig min (dyra) whyred klänning och känner att den stramar åt. den sitter åt där uppe, den känns inte lika lätt som den gjorde för ett tag sen. min fina klänning. satt med den idag men var tvungen att åka hem och byta för det kändes för jobbigt.
jag har varit beredd på det här.
jag har till och med köpt en body-klänning i två olika storlekar en gång. en som passade då, och en som kommer passa snart.
men det är tungt ändå.
plötsligt blir man så medveten om allt. medveten om förändringarna. det kroppsliga beviset på att saker händer.

och även om det är positivt så känns det inte så positivt.
men det är då man ska tänka: jag är sjuk i huvudet. helt sjuk. och jag tänker inte lyssna på mina sjuka övertygelser och sjuka tankar. jag kan lyssna på mina tankar när jag blivit botad.

och så dricker jag en krämig sojalatte på det.

man måste våga.

det där rinnande saltet som bara plötsligt kommer. den här gången utan ens den minsta kraftansträngningen. allt som krävdes var två kokta potatis, någon snorfärgad sås utbredd på tallriken och några skivor oxbringa.
och saltet rann ner och droppade och jag skämdes så, men hann inte känna känslans SKAM för jag var alldeles för ledsen.
ledsen över att maten var så äcklig.
ledsen över att jag måste äta kött.
ledsen över det som hände 2006 och kom upp i samtalet idag.
ledsen över att jag äter mer, att jag äter som de vill, att jag äter för nu har jag börjat en behandling och nu måste jag fan köra på.
men efter fyra dagar kraschade det ändå.
jag kom hem.
satte mig.
och grät. krampade. panik. gråt. snor. andning ingen andning. andning.

och när jag tittar upp finns jag kvar. jag och allt jag. allt kött, all hud, alla ben - allt fett.
jag har fått mage. jag är ledsen över det, men jag accepterar dens existens.

jag accepterar att jag gått upp i vikt, jag accepterar behandlingen. men det gör ont och sliter inuti.

jag åt just en delicato chokladboll. det var min favorit när jag var 16 och jag tror att jag åt en nästan varje dag, vi hade en maskin på gymnasiet där de kostade 6 kr.
och jag har inte ätit en sån på tre år tror jag.
så nu gjorde jag det. och det var kanske inte så gott som jag tyckte förr, men jag åt den ändå.
varför?
jo för att avdramatisera. hade jag låtit bli den och låtit den stå på köksbänken tills någon annan äter upp den hade jag fortsatt att längta. och fantisera. och hata att jag inte vågar och vara osäker vid varje mellanmål - ska jag ta det trygga eller ska jag våga med en chokladboll?
nu har jag vågat, nu är det överstökat. nu vet jag hur den smakar, hur den smakar just nu, hur det känns. nu vet jag om jag kommer vilja ha en sån imorgon kanske eller nästa vecka, eller om jag vill testa något annat nästa gång.
nu har jag ökat mina "smakkunskaper". ännu en smak som jag glömt och som jag nu kan lägga ner i min säck. och nån dag när jag står i en affär och är sugen på något kan jag titta ner i säcken, röra om lite och fundera - vad skulle smaka bäst nu? delicatoboll? blåbärspaj? marabou sensation? en bakelse kanske? ballerina?

och så kommer jag veta skillnaden på dessa, hur de känns, hur de smakar, om de ger den njutning min kropp behöver. och så kommer jag slippa att slösa bort en halvtimme på att gå omkring och inte kunna bestämma mig.

idag smakade jag marabous sensation - caramelized almonds / sea salt.
sjukt gott.
ändå känns det inte helt bra.
fastän jag skulle äta lika mycket kalorier om jag åt t.ex. yoghurt med müsli så känns det inte likadant.
varför? varför spelar det så stor roll varifrån jag får mina kalorier?
det känns mer onödigt med chokladen. dumt. fel.
för att jag inte ska få njuta? för att choklad är något förbjudet?
men varför?

förut trodde jag att av allt som är sött eller har nuddat olja går man upp i vikt.
men äter jag 300 kcal choklad eller 300 kcal frukt spelar det ju ingen jävla roll.
jag kommer gå exakt lika mycket upp/ner/stå still i vikt, vare sig kalorierna kommer från en bakelse, frukt, potatis, glass, sallad.
det kanske skiljer sig lite näringsmässigt, men i stort sett är det exakt samma sak att äta 50 gr marabouchoklad som en macka med smör och pålägg + ett glas mjölk.

så varför tar det emot så mycket att äta njutningsmellanmål?

så vad händer när jag sitter och äter min yoghurt med en stor sked istället för en liten som jag gjort i flera flera månader?
ingenting.
det smakade inte annorlunda.
det kändes lite annorlunda men inte så värst.
förändringar måste få ta sin tid och nu kom den här. innan kändes det inte bra, nu är det helt okej med den där stora skeden.
spelar det någon roll - egentligen? nej. man får i sig maten, på ett eller annat sätt. det är det man ska. få i sig maten. sen ska den få stanna där i kroppen ett tag och göra underverk.

hej mina bröst kan ni börja växa till er snart?

jag har gått upp i vikt (självklart). men! jag blev inte så förlamad av ångest och dödslängtan och andra trevliga destruktiva tankar som jag trodde. det var mer ett konstaterande, jaha, nu är jag lite närmare det friska.
gick inte alls upp så mycket som jag i mitt kaotiska inre hade föreställt mig - trodde kilona skulle dallra från min kropp och ansamlingar av olika fettdepåer täcka mina ben.
men inte.
TROTS efterrrätter efter de enorma portionerna av kubansk middag med oljiga kycklingar och friterade malanga. TROTS massvis med kakor och 5 chokladglassar. TROTS mojitos, piña coladas och ganska många öl. TROTS vitt bröd, oljiga omeletter varje morgon och väldigt många fruktjuicer.
där ser ni.
där ser jag.
det går inte så snabbt som man tror, det går aldrig så snabbt som man tror.

nu undrar jag om jag kommer att klara av att dricka juice i sverige också.

det godaste var igår på amsterdams flygplats medan vi väntade på nästa plan och jag köpte en stor baguette och en grande sojalatte på starbucks. oh herregud. gud vad gott det var. knaprigt bröd, ost, olivolja, tomater och en underbart stor god caffe latte med mycket mjölk i. jag var i himlen (bokstavligt talat) i timmar. jag ska ALDRIG MER GE UPP LIVETS GODA! aldrig mer förbjuda mig själv bröd och mjölk. aldrig mer förbjuda mig själv njutning.

och orolig. jag är jätterädd. jag är rädd för de dumma siffrorna som kommer visa sig imorgon.
rent logiskt, teknisk, realistiskt, medicinsk, fysiskt, psykiskt eller vad borde jag gå upp 0.5 kg i veckan.
det vill säga 1.5 kg under resan.
siffror.
som mäter.
mäter ens värde.
jag vet inte vad jag vill se på vågen imorgon. ner? upp? stilla är som en kompromiss.
längtar i alla fall till min efterlängtade frukost, äntligen gröt igen! och riktig ost! och kanel!