rébellion des hormones

så jag köpte en ben&jerrys och åt pizza idag.
det var extrapris på ben&jerrys och jag har aldrig smakat så jag åkte dit och valde ut en. när jag betalat och gick ut ur affären sköljde ångesten över mig. att jag har lagt pengar på en ben&jerry när jag redan har ont om pengar och så köper jag dyr glass? men istället för att låta paniken greppa tag i mig valde jag att föra en debatt i huvudet. sakligt och lugn. resonera med tankarna.
jag har köpt glass förut, så varför är det så himla hemskt att köpa just en ben&jerrys? för att det är "speciell" glass? eller för att det sägs vara den godaste glassen, och jag "förtjänar inte" goda saker? för att den kanske är äcklig och jag har slängt ut pengar på något ångestfyllt i onödan?
rent energimässigt är det ju faktiskt inte större skillnad från andra glassar och varför skulle jag inte förtjäna att få smaka? och om det är äckligt - då vet jag. då kan jag konstatera det och slippa känna att jag förbjudit mig själv att köpa glass, istället vet jag att jag klarat av att smaka och inte tyckt om det.
men jag tror den är asgod.

och pizzan. en hel. en stor hel. och jag sa till min kompis att det går ju helt okej att äta men det som är jobbigt är att jag sen måste hem och äta ett kvällsmål och det skulle ingen annan göra efter en sån enorm pizza.
och då svarade han "ja, fast ingen annan har svultit sig själv som du, så du har faktiskt mycket att ta igen och ska äta mer".
och det är ju sant. min mage gör jävligt ont nu när jag proppat i mig ett kvällsmål också, men jag måste. för även om jag tänker att en frisk person verkligen inte skulle äta något kvällsmål efter en sån pizza så behöver faktiskt jag göra det, för jag måste ha i mig alla mål oavsett vad jag ätit innan eller kommer äta efter. oavsett om det var mer fett i pizzan eller dubbelt så mycket kalorier som det "borde" vara till middag eller om jag ätit två pizzor. det ska inte spela någon roll. jag behöver alla måltider annars hamnar jag tillbaka i kompensations-beteendet. så nu får min mage stå ut. och jag fightas med mina hjärnspöken men de kommer aldrig mer vinna.
påväg hem log jag på bussen. för jag har varit så jävla bra idag.

idag stötte jag på en tjej som var inlagd samtidigt som jag. och såg ut som ett skelett. hon är den magraste människan jag kramat om. hennes leende nådde inte ögonen och jag visste inte vad jag skulle säga, jag ville inte fråga "hur är det?" för det var så uppenbart att det var riktigt jävla skit. jag blev väldigt uppriven och var förvirrad i huvudet. var just påväg att käka lunch ute.
men så slog det mig att herregud vad långt jag faktiskt kommit. vi var inlagda samtidigt och jag skulle lika gärna kunna stå i hennes skor. istället står jag där med några storlekar större kläder och är åväg att äta ute på restaurang och ta bröd till maten och äta upp allt och känna att det är helt naturligt. istället kan jag gå ut och träffa vänner och skratta på riktigt.
jag insåg plötsligt att jag kunde ha sett ut som hon nu men istället tog jag den tuffa vägen och kämpade på som fan. jag menar inte att det är lätt att vara sjuk, men det är fan jävligt svårt att börja äta och kämpa för att bli frisk, och ibland känns det som att det skulle vara så mycket lättare att gå tillbaka till de gamla "trygga" ätstörda mönstren.
men inte.
för jag vill inte stå i hennes skor.
jag vill kunna njuta av livet.
jag vill bli frisk.
och det här måste jag påminna mig om varje dag. jag ska inte behöva träffa någon annan för att inse hur långt jag kommit. jag måste lita på mig själv och tro på mig själv och tro på att jag gör rätt och att jag gör det jävligt bra, och det är inte lätt. det ser lätt ut utifrån, men inifrån är det en oerhört kamp, och inget som sker under en dag.

jag är påväg. helt enkelt. jag är inte framme men jag är längre fram, mycket längre fram. små eller stora steg - så länge man kommer framåt är det bra.

för exakt ett år sen hade jag sovit min första natt på avdelningen.
jag var så sjuk, så sjuk att jag fortfarande faktiskt inte förstår. jag hade inte extremt lågt bmi, men i kombination med min panik och depression gick det bara utför och jag klarade mig inte själv och fortsatte rasa i vikt.
jag tror att man kan nå en punkt då förändringar inte finns på kartan. jag ville ju bli frisk redan då, men jag klarade helt enkelt inte av att göra förändringar. de jag gjorde var så minimala och mitt liv var så inrutat och strikt att även om jag åt lite mer rasade vikten för varje vecka. jag klarade inte av att ta till mig något, jag klarade inte av att kämpa på riktigt, jag såg inga lösningar. jag behövde andra som gjorde det åt mig.

efter avdelningen har det hänt mycket, jag har varit på många ställen, jag har haft olika behandlingar, olika personer att prata med. men jag har kommit fram till att det faktiskt är jag själv som måste göra det. jag kan inte förvänta mig att min behandlare ska fixa problemen åt mig. jag måste faktiskt komma på själv hur jag ska göra, med hjälp av min behandling. jag kan prata om problemen, få upp de till ytan och få tips på hur jag ska hantera saker och vilka förändringar jag ska göra, men sen måste jag verkligen göra det själv.
jag kan inte ta upp varje litet tvångsbeteende eller tvångstanke och tro att någon annan ska lösa det. jag måste förändra det själv. mycket av tvånget har faktiskt försvunnit i samband med att jag börjat äta, men det finns så mycket som inte är relaterat till maten. och jag måste ta tag i det själv. jag har alltid tänkt att jag ska prata med en terapeut och då löser sig allt. men terapin är bara ett hjälpmedel för att vädra sina tankar, grovjobbet måste man helt enkelt göra själv. man måste våga själv, man måste göra förändringar själv, bryta invanda mönster själv. sen kan man ha någon att luta sig bak mot och gråta bredvid och berätta allt för, men det är man själv som ska handla.

att skriva här är ett sätt att få ner mina tankar och min motivation, för det är klart jag inte alltid är såhär stark och positivt inställd till att bli frisk. men genom att skriva ner det och förklara så övertalar jag mig själv mer och mer. det är en sak att tänka i huvudet allt man vill göra och hur man ska kämpa, men skriver man ner det kan man formulera det både för sig själv och andra. jag behöver upprepa mig själv, jag behöver skriva ner att man behöver ha normalvikt för att kunna må bra. jag behöver påminna mig själv om det varenda dag. och jag påminner mig själv och er som läser, och det känns oerhört tryggt att jag inte är ensam.
för helvete vad ensam jag känner mig. det känns som att ingen i hela världen kan förstå hur jag känner och tänker. ingen. och jag kan helt enkelt inte förklara. ibland känner jag två motsatta saker samtidigt. ibland längtar jag efter god mat, ibland vill jag dö för jag orkar inte äta. ibland äter jag asmycket godis, ibland har jag ångest i flera dagar över en bulle. ibland tycker jag livet är fantastiskt, ibland känner jag mig så äcklig att jag vill skada mig själv. det är så komplicerat och diffus att det går inte att förklara och det känns som att jag är den konstigaste människan med de konstigaste problemen på jorden.
men det är jag inte. det finns så många som kämpar med samma tankar och känslor. det är så många som kämpar hårt för ett bättre liv. så många som egentligen skulle förstå mig helt och hållet även om de inte heller kan förklara i ord eller skrift.

ibland har jag svårt att avgöra vad som är jag och vad som är sjukdomen. eller om det är både och?
nu när jag äter ordentligt och alltmer börjar närma min normalvikt kommer det tankar, men tankar som inte finns pga ätstörningen utan som känns bekanta och faktiskt funnits så länge jag kan minnas. sen jag var 9 år och gick i tvåan och för första gången tänkte: jag är tjock.

och jag menar, för mig är det ju inte nya tankar som tillkommit, utan de har varit en del av mitt sätt att tänka. tankar som fått mig att dölja min kropp, inte sitta på knän (så de inte breder ut sig, kommer ihåg en gång i trean när jag satt med en tröja på benen för jag ville inte att killen jag var kär i skulle se hur breda mina lår var, jag var förfan 10 år) aldrig duscha tillsammans med de andra, försöka ha täckande kläder, ha tankar om att bara skära bort allt fett. jag har haft perioder då jag inte brytt mig så mycket, hittade min dagbok från 2005 och där skriver jag att jag skiter i om mina ben är lite för stora, jag är bra som jag är. men sen några veckor senare har jag skrivit upp en lista på saker jag måste göra, bl.a. sluta äta choklad och godis.
så även om jag inte haft en uttalad ätstörning har jag försökt hela tiden. försökt ändra mig själv och min kropp.
och det är inte nya tankar utan ingrodda tankar som varit där och påverkat mig hela min uppväxt.
hur fan ska man kunna avgöra vad som är JAG och vad som är ÄTSTÖRNINGEN och vad som beror på en SKEV SJÄLVBILD och vad som är DEPRESSIONEN? eftersom alla är mina tankar, allt pågår i mitt huvud.

det är helt främmande för mig att tänka "fan vilken snygg kropp jag har" när den är i normalvikt. det är totalt främmande att våga visa upp den, våga klä mig i vissa kläder, våga tycka att jag är snygg, våga känna mig kvinnlig och vara stolt över min putande mage och snuddande lår. det har aldrig funnits i mitt liv.

jag är rädd. hur gör man? hur förändrar man sina ingrodda tankar som nästan känns medfödda? ändra tankescheman totalt och börja tro på att man är fin och bra och snygg och kvinnlig och att man duger?
jag vet att jag kommer kunna bli frisk från ätstörningen. men betyder det frisk från de där tankarna som funnits i flera flera år? betyder det att de också försvinner? tankarna som inte har något med just mat att göra?
vad är jag och vad är de sjuka tankarna?

jag har tillagat rött kött för första gången idag. tog med händerna. det har jag aldrig gjort. sen efter middagen gick jag och duschade. och tänkte alla de här tankarna och jag klappade mig själv på kroppen, tog på armar och mage men på ett fint sätt, försöka bli vän med det mjuka. jag ska testa att faktiskt vara snäll mot min kropp. kanske händer det ingenting, kanske hjälper det. jag vill testa det nya. jag har testat att äta och övar fortfarande, men jag måste testa att ha ett nytt förhållningssätt till min kropp. smeka den, låta den ha det mysigt, klä den fint, låta den vila i en mjuk säng, kräma in den med en doftande lotion, lyssna på den. behandla den på ett sätt som jag inte gjort på 20 år.

ibland försöker den ta tag i mig på alla möjliga konstiga sätt. ibland som ett socialt misslyckande, att jag hur jag än kämpar fortfarande är väldigt begränsad, begränsad av mina eventuella blodsockerfall och ett matschema som jag faktiskt behöver försöka hålla, regelbundenheten som är viktig. och ibland fungerar inte det ihop med ett alltmer socialt liv för jag känner av begränsningarna så mycket.
för mig är det en enorm sak när middagsplaner ändras en timme innan. eller när jag ställt in mig på att äta något i stan så vill inte de andra. det är en enorm kraftansträngning att försöka förklara att det är viktig för mig att ha framförhållning utan att låta för "töntig" eller "sjuk". jag vill kunna få andra att förstå utan att jag måste säga det rakt ut. jag vill bli frisk och inte bli stämplad som en "konstig anorektiker". jag vill inte varje måltid behöva säga "jag är anorektisk så det är viktigt för mig att blablabla".

och i sådana situationer känner jag mig så annorlunda och missanpassad och fel. jag har övervunnit väldigt stora delar av sjukdomen, men ändå är jag så begränsad på vissa sätt. jag kan äta nästan vad som helst och jag äter ofta på stan, men det måste fortfarande vara "rätt". tid, plats och vad det är är viktigt och jag vill veta i förväg. och blir något "fel" blir allt fel. regelbundenheten kan jag inte rubba på mer en kanske en timme, för sen får jag blodsockerfall och beter mig som en apatisk 5-åring och det vill jag inte heller ska hända när jag umgås med andra.
men jag får inte ge upp. jag kan ge upp en timme sen måste jag fortsätta för det kommer alltid svåra stunder. i det stora hela är det ju så otroligt mycket bättre. så låt de här svackorna också ha sin plats i tillfrisknandet.

att ta mer. fyfan vad jobbigt det kan vara. att strecka på sig, ta sleven och sleva på. ta en till köttbulle. ta en sked extra sås. det känns så tungt ibland men så fantastiskt normalt. är det gott - då tar man lite mer. är man fortfarande hungrig - då tar man lite mer. är man sugen - då tar man mer. alltså det är ju ens egen kropp som vet bäst. listor, matscheman, behandlare - de kommer med riktlinjer, de kommer med minimum för vad man ska få ner i magen. men det är ens egen kropp som vet bäst vad den vill ha och hur mycket. det gäller visserligen när kroppen redan fått lära sig ett och annat, och självklart kunde jag inte lita på min kropp när den var i svält och svårt underviktig, då blev jag ju såklart mätt på en futtig gröt liksom. men nu när den blivit starkare vet den faktiskt jävligt bra.
jag har förut bestämt att jag äter upp allt jag får på tallriken och inget jävla "ska jag lämna en tugga..." eller "ska jag pilla bort den och ta den där istället". jag la upp det jag skulle, så åt jag upp. men inget mer.

nu känner jag att jag vill ta ännu ett steg. känna efter. är jag fortfarande inte helt mätt ska jag våga ta tre tuggor till. tycker jag att något faktiskt är sjukt gott ska jag ta lite extra. och jag vet ju att ångesten kommer komma (som nu i skrivande stund) men inte fan tänker jag låta den styra och ställa. kycklingen var god, riset var gott, kålsalladen var god, jag tog lite mer, därmed basta.

för att kontra gårdagens och morgonens ångest sitter jag med en krämig sojalatte med lite kanel på, ostmacka (med smör såklart) och ett äpple till förmiddagsmålet. det här jävla förmiddagsmålet som är det svåraste, men nu sätter jag den bara.
inget jävla jidder.
man kan inte förhandla eller kompromissa med anorexin. det går inte. man måste vara bestämd, bestämma sig.
hur jobbigt det än är med det här målet måste jag fixa det varje dag för att kunna bli frisk.

äta. vila. träna inte. och så bestämmer man sig för att hålla det här. och följa det med all sin kraft och styrka och vägra lyssna på något annat. innerst inne vet man att det är det enda rätta och så småningom kryper det längre och längre ut i hjärnan tills det nästintill är en självklarhet.
efter ett tag behöver man övertyga sig allt mindre om det här, för det blir mer och mer naturligt.
man vänjer sig vid allt, även mat och regelbundna måltider och en sund kropp.

förresten sa en tjej i lunchgruppen igår "jag sa till dietisten att det är du som fått mig att börja äta frukost". jag blev så otroligt stolt och fylldes av ren glädje. jag har gjort något, gjort en insats, bidragit till att förbättra någons liv. kändes helt underbart. jag vill vara en förebild, jag vill må bra, äta bra och hjälpa andra.

förut läste jag några böcker och bloggar om hur anorektiker smusslar och ljuger och manipulerar.
jag tänkte alltid att sådär gör ju inte jag, jag ljuger inte om att jag ätit hos en kompis eller såna saker, och jag tänkte att jag antagligen inte är en riktig anorektiker. (visst är det intressant hur många anledningar det finns till att man inte är anorektiker?).

men nu när jag ser tillbaka märker jag att jag visst höll på så. jag ljög om att jag redan ätit, särskilt om jag var med vänner och jag ville inte att de skulle följa mitt exempel så jag sa "jag har redan ätit två mackor så jag äter bara lite gröt nu". jag ville inte att de skulle härma mig eller tycka att jag är "jobbig och anorektiskt". jag brukade alltid börja ett samtal med "åh jag smakade den chokladen idag, guuud vad god" eller "åh jag åt massa till middag!" så att folk skulle förstå att jag inte är anorektiskt och äter. jag brukade säga "jag åt nog för snabbt, är asmätt nu..." eller "jag har ätit godis hela helgen, jag är mest sugen på ett äpple nu". jag hade mina små knep. jag gjorde till och med dumheter - vilket jag skäms så jävla mycket för nu - och gömde mat i fickan och servetten. ja...
men jag ljög inte så mycket för jag har så jävla svårt för att inte vara ärlig. istället isolerade jag mig. jag träffade helt enkelt inte folk så slapp jag ljuga och jag slapp komma på anledningar till att äta mindre eller äta något annat. om jag satt hemma själv behövde jag inte förklara, låtsas, gömma, ljuga. jag åt det lilla jag åt varje dag och slapp frågor, blickar, pikar. jag slapp också livet.
det var inget roligt. jag tycker det är mycket roligare att sitta med sina två bästa vänner i en äcklig skinnsoffa, se en film med en sjukt snygg skådespelare i och äta popcorn ur en stor skål. och dessutom smaka av den nya marabouchokladen. det är något roligare än att sitta isolerad med sin äppelhalva hemma.

om man inte ger sig själv en ärlig chans så går det aldrig.
jag har dragit ut på det hela så jävla länge och fegat och inte vågat äta feta och söta saker för att jag var så rädd att gå upp i vikt. jag trodde inte på att 300 kcal choklad är samma jävla sak som 300 kcal gurka. jag tänkte att av chokladen går jag upp i vikt, av gurkan går jag ingenstans.
men vem är jag att bestämma hur saker och ting är? klart jag går upp i vikt om det är det min kropp behöver göra, och det spelar ingen roll i vilken form kalorierna kommer eller av vad jag går upp. att döma vissa livsmedel kan jag göra när jag når en normalvikt. då kan jag testa äta choklad varje dag och med säkerhet säga: det händer ingenting.

människor runtomkring mig är så okunniga. alla har fallit för nyttighetshetsen. alla verkar tro att om man äter choklad varje dag går man upp i vikt. men det stämmer ju inte alls. det handlar ju bara om mängden och regelbundenheten. det spelar ju ingen roll varifrån kalorierna kommer (det är viss skillnad på näringsinnehållet men inte energiinnehållet). att äta en magnum på 250 kcal är ju exakt samma sak som att äta en macka och juice på 250 kcal eller dricka en näringsdryck på 250 kcal eller whatever.

om man äter choklad till varje mellanmål gör det helt enkelt ingen skillnad. sen är det en annan grej att man kommer tröttna jävligt mycket efter ett tag, och att man behöver andra näringsämnen också såklart. måste man dessutom bygga upp sin kropp från undervikt behöver man tillföra alla olika näringsämnen, men detta gör man egentligen alla andra måltiderna om man nu äter varierat.
det handlar om när, vad och hur. variation, regelbundenhet och rätt mängd.
och det absolut bästa man kan göra när man har en ätstörning är att våga. man kan inte i förväg veta och visserligen kan man fråga andra, men det hjälper oftast inte tankarna. istället får man våga - våga gå upp i vikt, våga äta, våga testa sig fram. har man gjort det kan man sen sitta och rata choklad eller bröd eller vad det nu är man tycker är så himla farligt att det borde förbjudas.

eller så håller man käften och äter och njuter.

en väldigt najs grej jag kom på idag är att jag inte längre skäms för att äta.
i vissa sammanhang - javisst, men inte lika mycket längre.
jag kan oftare äta ute på stan eller på bussen.
och framförallt - jag kan äta godis och choklad och "förbjudna" saker.
jag känner mig liksom mer berättigad att göra det. jag ser normalare ut, ingen ser att jag har en ätstörning, ingen tycker det är konstigt att jag står med en godispåse.
när jag var mycket magrare kunde jag helt enkelt inte äta sånt framför andra för det kändes som att alla kollade och tänkte "hon som är så benig, hur kan hon äta sånt?" och antingen fatta att jag var sjuk eller vara avundsjuka på "hon smala som kan äta hur mycket hon vill".
men de kunde ju inte veta, de kunde inte veta att jag faktiskt gått upp flera kilo i vikt redan, eller att det kanske var första gången som jag köpte en glass.

det kändes som att som mager hade jag inte rätt att äta vissa saker. men nu när jag börjar närma normalvikt kan jag göra det, för det är normalt, det passar mig nu. ingen kommer kolla konstigt på mig. jag smälter mer in i mängden, och det är fan skönt. jag känner mig mer avslappnad och skäms inte ett dugg när jag köper godis längre. jag vill faktiskt inte bli sedd som "hon anorektiska" eller nåt. visst vill jag vara smal, men hellre friskt smal än sjukt smal. och hellre vara fri? hellre få vara glad? hellre få äta goda grejer? hellre få njuta av VÄRLDENS GODASTE BRÖD SOM JAG BAKAT SJÄLV! ja tack.

jag har tröttnat på glass. jag skulle ju äta en ny varje dag, men igår kände jag att det inte var särskilt kul längre. hur sjukt det än låter så tröttnar man faktiskt. man tröttnar på saker man förut inte ens vågade smaka för att det var så himla förbjudet och laddat och "för gott".
igår gjorde jag något riktigt dumt.
jag skulle välja mellan två glassar. och vad gör jag? kollar kalorier. och vilken väljer jag?
just det.
och sen satt jag och hade ångest över att jag inte valde den jag egentligen ville ha.
när jag valde tänkte jag: men den här glassen är ju också över 300 kcal så jag går emot ätstörningen ändå. men det var ju egentligen den andra jag ville ha.

jag mår mycket bättre av att äta sånt jag inte vet kcal i och mat som inte går att räkna. de mesta kcal har jag "glömt" (för det går faktiskt att "glömma" kalorier, förut visste jag kcal i nästan alla livsmedel men jag har tvingat bort den kunskapen och DET GÅR) men tyvärr står det numera kcal på varenda jävla sak man köper, från mjölk till glass till färdigrätter. och när det står sådär att man inte ens behöver räkna själv (vilket är ett aktivt beteende som jag kan stå emot) utan bara kolla på den där lilla blåa markeringen så förstör det allt. jag hatar de där siffrorna. jag vill inte begränsa mitt liv efter siffror.

jag kan äta en stor morotskaka med glasyr och vara okej med det, men vet jag att en glass är 380 kcal kan jag inte välja den. morotskakan lär vara mer, men det gör inget för det jag inte vet skadas jag inte längre av (typ). det är det här sjukt ologiska dumma hjärnspöket som håller på. den vill hålla fast i kontrollen in i det sista. "okej ät normalt men du ska fan inte välja något till mellis som är över 300. men hum undrar hur mycket den kakan är, gud jag vet inte, aja ät den, men du får inte aktivt ta något du vet är mer! hallå!".
jävla tönt hjärnspöke.

det här med att man börjar äta så löser sig allt, det är en stor fet jävla lögn.
till en början blir det svårare - man går ju emot allt vad man lärt in, allt man tror på, allt som känns tryggt.
man utsätter sig för det man allra minst vill.
däremot: när man börjar äta och gå upp i vikt blir man starkare. både i kroppen och i huvudet.
allt löser sig inte, men väldigt mycket. man blir inte lika fixerad vid mat och man har faktiskt möjlighet att producera glädjeämnen, alltså har man lättare för att faktiskt känna glädje. och man orkar stå emot de värsta tankarna.

inte alltid. men mer och mer, ju starkare och starkare man blir.

det går inte att bli frisk från en ätstörning enbart genom att äta. precis som att det inte går att bli frisk från en ätstörning utan att börja äta. det är fullkomligt omöjligt. så länge man har ett ansträngt förhållande till mat, vare sig man äter enligt rekommendationer eller inte, är man inte helt frisk. så länge maten tar upp onödiga tankar och känslor är man inte frisk. så länge kroppen och maten orsakar ångest är man inte frisk.
men att bli fri från en ätstörning betyder inte heller att man automatiskt blir glad och lycklig och spontan.
en ätstörning är snarare ett symtom på att något redan är fel. jag mådde skit i flera år innan jag blev riktigt anorektisk. men genom att bli fri från anorexin kommer jag ha mycket mer kraft och energi åt att lösa andra problem också. ta tag i det där andra, till alla saker som lett fram till att jag höll på att svälta mig till döds. och jag kommer ha tid till det istället för att lägga så mycket tid på vad, när och hur jag ska äta.

att fucka med sina naturliga behov är aldrig rätt. att t.ex. inte gå och bajsa när man är hur bajsnödig som helst och sitta och vägra bajsa i en vecka låter ju hur sjukt och töntigt som helst. att inte sova utan gå dagar i rad utan sömn låter ju verkligen inte normalt. så hur kan man någonsin tro att det skulle vara bra eller normalt eller rätt att inte äta det kroppen behöver? mat är förutsättningen för att vi ska leva, men inte bara leva, utan känna saker, göra saker, tänka.

det går inte att må bra utan mat. 100% säkert. om nån kan visa en person, med kriterier uppfyllda för anorexi nervosa, som är glad så lovar jag att jag kommer sluta predika. men det finns helt enkelt inte.
och jag vet att har man anorexi har man inte längre avsikt att må bra. jag ville inte må bra. jag ville mest dö, men inte ens det.. bara plåga mig själv. "lyckas" med att äta så lite som möjligt men ändå överleva. jag ville inte och kunde inte vara glad.
men nu vill jag vara glad. nu vill jag!