rébellion des hormones

det finns några små knep. småsaker som kanse förändrar lite. för småsakerna spelar så otroligt stor roll. om man äter som man ska och nått normalvikt men fortfarande mäter upp sin yoghurt är det fortfarande sjukt och håller var en i sjukdomen. småsaker spelar roll. och små förändringar kan göra en stor skillnad.

några saker som hjälper mig:
- varje gång jag kommer på mig själv att sitta och trycka på magen eller nypa det mjuka på armarna börjar jag istället klappa eller smeka mig. känna på min hud, ge min kropp omtanke istället för att "känna att den är dåligt". känna att den är mjuk och len och fin.
- gå runt naken. kanske låter jättekonstigt, men när jag är ensam hemma eller i mitt rum går jag ibland, innan jag klär på mig, runt naken. för att känna att jag inte behöver dölja min kropp med kläder, att den är fin precis sådär naturlig och normal som den är.
- göra avslappning/mindfullnessövningar. vara närvarande här och nu, känna efter i hela kroppen hur det känns på olika områden, känna hur jag nuddar underlaget - stolen, sängen, golvet. känna efter helt enkelt.
- använda min kropp och ta plats. det är galen hur stel jag varit och alltid suttit/legat/stått likadant. nu försöker jag använda hela min kropp, göra det bekvämt för mig, ligga på mage, rygg, sidan, sitta på olika sätt. vara rörligt. ligga och sitta på olika sätt, ta upp plats.
- röra på mungiporna. verkligen användbart. jag har de senaste dagarna när jag varit ledsen och ensam använt mig av att röra mungiporna uppåt och alltså "fejkle". och det fungerar. kanske i början för att jag känner mig lite löjlig som "ler" åt ingenting och så går det över i ett riktigt leende. och jag blir gladare! det är helt otroligt. det fungerar faktiskt.
- för att verkligen släppa sjukdomen väljer jag varor jag inte kan räkna ut kalorier på. visst det är ju sjukt jobbigt i början men sen blir det som en fristad - frihet från kalorier. tyvärr verkar alla varor numera försedda med exakt uträknade blåa kalorimärkningar. och det försvårar faktiskt friskhetsprocessen för mig.
- inte väga mig. det är oerhört hur mycket bättre det går sedan jag bestämde mig för att inte väga mig. jag sköt upp det hela tiden med ursäkten att "tänk om jag går ner då" eller "tänk om jag rusar upp och inte kan sätta stopp för det". och ursäkter att jag blev lugn av att veta att jag äter det jag gör men inte rusar upp i vikt. men ska jag vara ärlig var det dåliga ursäkter för det går inte att släppa sjukdomen om man ständigt ska ha kontroll och veta om sin vikt. shär lätt är det: är man underviktig behöver man gå upp i vikt. äter man ordentligt/enligt matschema behöver man inte vara rädd för att tappa vikt eller bli fet. så enkelt är det. det man behöver är att våga. våga vägra vågen. jag har blivit fri!

de första är verkligen lätta småsaker som alla verkligen borde börja göra. de två sista är svåra, och det är såklart en träningssak, det är alla dessa! men att bestämma sig för att inte väga sig behöver inte vara så svårt, det är bara att slänga ut/be nån gömma vågen, punkt slut. är man grovt underviktig och är osäker så be någon annan väga en och bara säga till om man börjar tappa vikt, så kollar man inte. och kaloriräkning är ett helvete och jag håller fortfarande på ibland fastän jag kommit så långt. vi lever i en kalorivärld. men för att bli frisk ska man inte behöva räkna kalorier, för man ska ju inte äta kalorier utan man ska äta mat.
som jag råkade se en man säga på tv igår: "jag bryr mig inte om kalorier, är jag hungrig så äter jag". bra sagt, tack och hej.

jag tror faktiskt att det handlar om ett val. man måste välja.
man blir inte frisk av sig själv. det är ingen automatisk funktion som händer nån gång när det är dags. det är en manuell funktion som man själv behöver ta hand om.
man står ständigt inför val. det är inte ett val - ska jag fortsätta vara sjuk eller ska jag bli frisk? - utan ständiga små val, varje dag, varje timme. och det första behöver man formulera i huvudet - ska jag KÖRA eller inte?
har man bestämt sig att nu för i helvete får det räcka, nu kör jag på, då kan man påbörja arbetet. och vid varje valmöjlighet välja det friska. det är många valmöjligheter och mycket som lockar till att välja det sjuka.
men har man bestämt sig för att bli frisk på riktigt, då vet man vad som är det rätta. då vet man att man inte ska träna och att man ska äta och vila. man vet ju. och man måste välja det friska hela tiden.
blir det fel en gång av tio så blir det, men så får man fortsätta. inte låta sig brytas ner. om jag gör fel någon gång betyder inte det att jag backar. alla gör fel, alla väljer fel. men jag har redan bestämt mig och jobbar hela tiden framåt.
det gäller att välja. det är faktiskt ett val att bli frisk, något man behöver arbeta för aktivt. något man själv måste sätta igång för det kommer inte komma en dag när man plötsligt vill gå upp i vikt och äta alla sina måltider, man behöver sätta igång med det först. något man framförallt behöver göra själv. med massa träning och friska val.

jag kan erkänna att det inte är så lätt just nu. det är inte att jag gör något aktivt, men tankarna har satt igång som att de sätter sig i samma spår som förra sommaren jag var här.
ta trapporna, ta bara frukt, ta bort det där, vänta, stå ut, ta mindre. och det är en sån kraft att den sopar undan min starka bestämda motivation.
jag kan ändå skriva ner det som för att bekräfta att jag aldrig kommer ge upp, och det handlar inte om att jag kommer falla tillbaka. jag blir bara så skrämd av den här otroliga kraften i de sjuka tankarna, när det är som att de kan ta över lite hursomhelst och styra mig, fastän jag är så otroligt bestämd.
det har självklart att göra med att jag är själv, att det inte finns samma varor och utbud som i sverige, att tiderna förskjuts och ändras och jag umgås med folk som inte är insatta i min situation. det blir svårt. det är ingen ursäkt, men jag antar att det är grogrunder för tankarna. för de där kompensationstankarna.
att vakna på morgonen och märka att det första jag tänker på är att gå upp och göra övningar som förra sommaren. att jag faktiskt överväger att göra det. jag gör det inte, men tankarna är skrämmande starka. och jag kan inte exakt sätta fingret på vad som får mig att stå emot. vetskapen att det bara kommer bli värre, antagligen.
jag är otroligt bestämd. jag kommer aldrig mer insjukna. det är otroligt lockande just nu, men jag kommer inte. det är inte ens att bli smalare för jag vet att min kropp är vacker just nu och alla här har varit så glada att se mig såhär, har kommenterat hur vacker jag blivit. det är mer det där ansvaret. slippa. ha något att göra. ha något att ockupera huvudet med. komma undan. ha en ursäkt.
klart det är lockande. jag kommer inte ge upp dock. det går lite segt till, jag vet att jag antagligen inte äter lika bra som jag borde. men jag kommer inte låta det fortsätta. för det är så lätt, så lätt att gå ner lite i vikt, så lätt att ta bort lite, att gå lite längre. men det är där det börjar. det är där varningsflaggorna hissas. det finns inget "lite" när man har ett anorektiskt tänk. då är det bara att köra fullt ut som gäller. det går inte att bli halvfrisk. då är man fortfarande sjuk.
okej, nu kör jag. jag tänker inte ge upp. jag vägrar. jag vägrar!

det finns alltid så många ursäkter. ursäkter att inte göra de här förändringarna.
eller ursäkter att falla tillbaka till det trygga och säkra.
ursäkter till varför man inte orkar just nu.
ursäkter till att inte äta det ena eller det andra, till att ta trappen istället för hissen, till att inte äta sötsaker, till att inte äta sig mätt.
hela sjukdomen är väl en ursäkt?
när jag "längtar tillbaka" - för visst händer det att jag inte alltid är så stark och är jag ledsen eller något har gått snett börjar tankarna irra och jag börjar fundera på om det inte var bättre när jag var väldigt sjuk - så handlar det om att inte behöva ta ansvar. egentligen inte så mycket över att jag vill se ut som ett skelett, ALLA jag träffat som magra och som gått upp och ser friskare ut ser också så galet mycket vackrare och snyggare ut. ALLA. så inte vill jag se mager och eländig ut. men det är den där ursäkten "jag är sjuk, jag behöver inte göra något och folk tar hand om mig".
att nu sitta här ensam och inte veta vad jag ska göra i ett annat land, behöva fixa och äta mina måltider själv nu några dagar framöver, det är tufft.
men egentligen är det bara att resonera. så, jag är ensam, behöver äta ensam. men förra sommaren då? när andra ständigt behövde bevaka mig, ständigt någon där, mamma fick åka med mig överallt, sen tog min storebror över, jag gjorde aldrig någt utan att en kompis var där och såg till att jag åt. hur jävla najs var det egentligen?
jag slapp vara ensam och jag slapp fixa maten själv - men jag slapp också att leva normalt. och jag vill faktiskt inte slippa leva normalt.
visst att livet ibland suger. ibland är det ett rent helvete och jag vill bara försvinna för gott. men livet kommer inte bli bättre genom att man fortsätter leva destruktivt. däremot kan det bli så mycket bättre - det är redan så mycket bättre! jag vill inte längre slippa livet. jag vill leva det. jag har klarat mig ur något oerhört, och även om det är en bit kvar så är ätstörningen inte längre ALLT, det är bara en del. en sjuk del som jag behöver ta hänsyn till och som jag tar medicin mot (i form av regelbundet ätande och vila). men jag är inte längre anorektisk.
jag är jag, och jag är bra. och det finns inga bra ursäkter till varför jag inte skulle vilja leva ett riktigt liv och bara vara jag.

nu ska jag åka bort igen. utomlands.
jag är faktiskt jätterädd. rädd för att det ska bli som för två somrar sen när jag inte direkt var sjuk ännu men mådde så fruktansvärt dåligt, kände mig otroligt dålig och äcklig och betedde mig utefter det. sommaren då allt gick snett och slutade med att jag började svälta mig själv.
det är läskigt.
det är läskigt att vara normalviktig igen och åka till ställen där det finns en liten risk att minnen hinner ifatt en. det är som platser som jag har undvikit eller låtar jag inte lyssnat på för de påminner för mycket.
dit jag åker nu har jag varit på men då väldigt underviktig och liksom "andra förutsättningar".
nu är jag mig själv. jag är jag. jag måste stå för vad jag gör, säger, tycker. jag måste stå för mig själv och stå upp för mig själv. gör jag fel så måste jag acceptera det och gå vidare utan att kunna skylla på sjukdomen och utan att låta det påverka mig och känna mig usel.
jag måste använda nya verktyg.
varken sätten jag hanterade saker på förut (att känna mig helt vidrig och bara förvärra allt) eller sätten jag hanterade saker på nyligen (att svälta mig, alternativt straffa mig på andra sätt) fungerar.
den här gången ska jag vara konstruktiv. resonera. aldrig aldrig ge upp. aldrig straffa mig själv. aldrig låta destruktiva impulser ta över. jag måste stå upp för mig själv, våga, inte vara rädd och vägra tro på den där  rädslan som säger "det kommer bli dåligt". för jag bestämmer själv. och jag bestämmer att jag är så jävla bra, jag är så stark som har kämpat mig igenom det här helvetet, som inte stannade kvar i min undervikt och miserabla sjukdom, som vägrade ge upp fastän det var det svåraste jag varit med om. jag är så bra som vågar åka iväg och vara själv, som har lagat mat nu när mamma varit bortrest, som vågar träffa folk och vågar se folk i ögonen och vågar prata. ingen kan ta ifrån mig hur mycket jag kämpat. och även om andra kanske inte kommer förstå finns det så många som är i samma situation och vet vilket jäkla arbete det här är.
och jag tänker aldrig mer låta mig själv trycka ner mig själv. jag bestämmer mina egna förutsättningar och jag och min normalviktiga kropp och all mat vi två behöver ska följa mig resten av mitt liv och jag ska älska livet och jag ska ha en underbar vistelse.
ibland kommer ett tvivel, en tanke att "hur har jag kunnat låta mig själv gå upp i vikt såhär, hur kan jag äta allt det där när jag skulle kunna ha stannat i under vikten, hur kan jag vilja se ut såhär?".
men. jag vill faktiskt. jag vill vara frisk. och då vill jag allt som förutsätter ett friskt liv. då vill jag ha en normal kropp, då vill jag äta sex gånger om dagen. och jag "lät" det inte hända, jag KÄMPADE för det.
glöm aldrig aldrig det. att jag kämpat. att vi alla kämpat och kämpar. att vi har gjort ett aktivt val. ett val för att få ett riktigt liv, ett liv vi förtjänar.
off we go. (och började gråta nu)

jag har de senaste dagarna gått runt och tyckt att jag har en väldigt fin kropp, att jag ser bra ut och trivs med hur kroppen ser ut nu. jag tror inte att jag gått upp i vikt på ett tag och börjar mer och mer känna en trygghet i att det kanske är såhär jag ska se ut och att jag faktiskt inte kommer bli överviktig av att äta som jag gör (och behöver).
men.
såklart finns det alltid ett men.
ibland kommer den här konstiga skräcken som börjar nånstans i magen och bröstkorgen och sprider sig snabbt i hela kroppen och tar över hjärnan. den kommer inte ofta så den märks nästan mer när den väl är där, och alltid lika förbluffande. en skräck att jag kommer bli hur fet som helst. att jag kommer ha fettdepåer som bara dallrar så fort jag går. att jag inte kommer kunna sätta på mig några av mina kläder nästa vecka. det är en skräck som förlamar mig och föser undan alla andra tankar, en helt ologisj rädsla att jag på bara några dagar kommer bli överviktig, få fetma.
det sköna är att den här skräcken inte sitter kvar så länge. förut fanns den där hela tiden fastän jag var så underviktig. nu kommer den väldigt sällan och nu har jag energi och kraft att faktiskt utmana skräcken och resonera bort tankarna. tänka med min intellektuella hjärna och våga tro på att jag verkligen inte kommer bli fet. att det inte funkar så. att min kropp inte är helt annorlunda än andras, att den inte fungerar annorlunda utan behöver precis det som alla andras kroppar. tillräcklig mat, vila, närhet, ömhet, njutning.
(och motion men det ordet ger mig ångest seriöst, ska aldrig mer träna på gym eller tvinga mig själv till fysisk aktivitet om jag egentligen inte vill, men tänker snarare på en promenad då och då, bada, dansa, leva).
och just det här att man har kvar sin kropp tills man dör. man är sin kropp. det är den som finns med en hela tiden. och man måste aktivt börja tycka om den eftersom man inte kan bli av med den, hur mycket man än går ner i vikt, hur mycket man än skadar den. för att må bra behöver kroppen må bra, och den kommer inte må bra av sig själv. jag har misshandlat min kropp så länge, tyckt så hemska saker om den. nu är det dags att ta hand om den, ta tillvara den och se möjligheter istället.

när jag ser mig i spegeln tycker jag faktiskt inte att jag är tjock. inte ens mullig.
när jag gick på stan idag och såg magra personer kände jag bara en sorts glädje över att inte se sådär benig och sjuklig ut och istället ha en riktigt fin, kurvig kropp. till och med mina bröst har växt till sig lite!
jag är kvinna! jag är mjuk! jag är vacker! jag har en sån kropp som jag ska, och jag kan ligga i bikini på stranden utan att ha ångest för jag har insett att ingen jävel bryr sig, alla är upptagna med sig själva, och de bryr sig ännu mindre nu när det inte finns något särskilt att kolla på. de kollade ju mer förut när jag var benig, men nu är jag normal och bara "som jag ska".
och det är så befriande!

ofta är det så svårt att våga sig på njutningsmellanmålen. äta glass, kaka, chips, godis, choklad.
men jag har kommit över spärren. jag kan äta godis och jag äter ofta glass, utan att ha ångest.
istället är det de vanliga måltiderna som blivit svåra. eller rättare sagt, fortfarande känns svåra.
jag kan utan problem sitta och äta en glass framför en film ensam, men att sitta och äta en komplett måltid ensam vid bordet känns jobbigt. ännu svårare om jag behöver tillaga det själv.
nu är jag själv hemma ett tag. jag behöver planera och handla och laga maten.
och jag har svårast för de där "tråkiga maträtterna" som man äter bara för att man behöver mat. typ köttbullar med potatis. det är gott men inget speciellt och blir extra tråkigt om man sitter själv.
jag måste acceptera fullt ut att varje måltid inte kan vara speciell och god. ibland behöver man äta bara för att få i sig. och ibland kanske det är äckligt eller skittråkigt.
men jag räknade ut någon dag att om jag lever kanske 60 år till (80 år då) kommer jag äta 65700 måltider till, och med mellanmålen inräknat blir det 131400 måltider. alltså hundratrettioentusenfyrahundra måltider till.
så då kanske det inte är en sån hemsk grej att några måltider är äckliga, tråkiga, ensamma.

nu är jag hemma igen.
det har varit så skönt att åka iväg, som alltid. även om det ger lite magont och nervösa ryckningar och kanske t.o.m. ångest och oro så är det så skönt att komma iväg. det är kanske en sorts flykt det med, fly från vardagen och verkligheten på något sätt.
men så kommer ju den svåra biten - att inte ha kontroll. att inte bestämma vad det blir för mat, att inte kunna ta det tryggaste hela tiden. nu var visserligen familjen jag bodde hos otroligt snälla och ordnade små "fikastunder" då vi åt mackor tillsammans och frågade mig om maten (fick komma med förslag och gud vad gott det blev, åt så mycket gott!). och jag klarade det med några små undantag, några ångeststunder, men det är sånt man får ta.
och på något sätt samlades det på lördagnatten och det gick väl överstyr, men jag tänker inte längre se små brister som misstag eller snesteg, för det hör till. alla gör fel, ALLA. alla misslyckas, gör bort sig, känner sig hopplösa.
ibland.
inte hela tiden, men ibland. och det är det man måste acceptera, att bara för att maten funkar och man har normalvikt kommer allt inte bli tiptop. och om man dessutom har problem, har en ätstörning eller depression så är det såklart svårare att ta itu med små problem.
men även om det går fel ibland eller man hoppar över ett mellanmål eller spyr eller går och springer kan ,sm alltid vända på det igen. man ska bara aldrig ge upp och aldrig se det som ett steg bakåt. istället får man ta två steg framåt. kompensera för att man kompenserat. tog man ett äpple till mellis får man fan ta extra mycket godis senare.
kompensera rätt.

jag är bortrest och försöker bara ta dagen som den kommer. det är tufft när man bor hos någon annan och behöver vara mer flexibel och inte kan styra så mycket över maten. men det går. friska människor oroar sig inte över vad de får till mat om de är på besök nånstans. de behöver inte veta exakt. och jag har med mig nötbars så jag inte behöver fråga om varje mellanmål. och eftersom det är sommar och fantastiskt väder äter jag glass och slipper planera. för visst är det helt fantastiskt att sitta i solen med sin favoritmagnumglass i handen och njuta av varje tugga. nu kan jag LEVA! ingen dans på rosor, men det går. det går att njuta, att släppa taget. och jag börjar förstå att jag också är värd det. och ingen i hela världen tycker att jag inte är värd att njuta av livet, det är bara mina sjuka tankar som är diffusa saker inuti mitt eget huvud. och de ska minimeras, deporteras, förgöras, förkastas. det räcker liksom, nu räcker det. jag vill må bra och leva!