rébellion des hormones

jag fick en fråga för länge sen om hur det gick till när jag valde att faktiskt kämpa för att bli fri från anorexin.
jag har tänkt på det så jävla mycket, för det är inte en lätt fråga.
det var ingen specifik dag, det var inte att någon sa något speciellt som fick mig att totalvända.
men mina tankar blev starkare, och även om det var en längre process började jag tänka klart på hela sjukdomen.
jag insåg ju rätt tidigt att jag var sjuk, så jag hade sjukdomsinsikt större delen av min sjuka period. jag "ville" bli frisk från början men blev bara sjukare. jag klarade inte av att försöka på riktigt.
men efter en tid började jag tänka på framtiden. inte sådär "ah den dagen när jag sitter och äter pizza och skrattar med mina kompisar" som jag så ofta gjorde när jag dagdrömde om ett frisk liv, utan på riktigt.
vad vill jag med mitt liv? var vill jag vara om ett år? om fem? hur vill jag må? vad vill jag göra?
och även om jag ibland vill må dåligt, för det känns som att jag förtjänar det och vill göra det värre genom att vara självdestruktiv, så är det ju inte dåligt jag vill må, inte på riktigt.
jag försökte tänka på hur jag inte ville ha det - som jag ville ha det var det så lätt att sitta och dagdrömma om men istället för att göra något satt jag bara och väntade på framtiden.
jag ville inte må sådär dåligt. jag ville inte förlora möjligheten att få barn. jag ville inte sitta hemma isolerad och ensam. jag ville inte tänka på mat hela tiden. jag ville inte drömma om godsaker jag aldrig skulle få smaka. jag ville inte ha ont i kroppen och ha fula blåmärken på svanskotan. jag ville inte skämmas. jag ville inte vara en börda för min mamma. jag ville inte förlora mina vänner. jag ville inte ha de här stora hindret i mitt liv. jag ville inte missa mer av livet.
och ju mer jag tänkte på det desto klarare blev det att det kommer fortsätta vara såhär förjävligt så länge jag inte gör riktiga förändringar. förändrar mitt sätt att "leva" på riktigt. inte bara en extra macka per dag, utan faktiskt extra måltider, näringsdrycker, ingen träning, strama åt de jobbiga tankarna, vägra lyssna och våga gå emot anorektiska tankar. så jag började fan kämpa på riktigt.

verkligheten är hård. inget kommer förändras av sig själv. man blir inte frisk av sig själv. man blir frisk med hjälp av sig själv. man blir frisk om man vill bli frisk och GÖR något åt det.
att gång på gång sitta på lpt på en ätstörningsklinik och bli sondad och vägra äta och lura behandlare och sin familj är inte att vilja bli frisk. det finns en skillnad - de finns de som suttit inne, gråtit och skrikit, blivit sondade och tvångsvårdade men som ändå bestämt sig och vågat göra förändringar och nu kan sitta och äta morotskaka med mig och prata om sex och fest och planer inför framtiden.
det är inte ett val att bli sjuk. det är ett val att bli frisk.