rébellion des hormones

ni är helt underbara! jag blev så glad och tårögd av alla kommentarer jag fått efter några dagar borta från bloggen. och det känns fantastiskt att veta att det finns andra som tänker som jag, som håller med och tycker det är vettigt.
om jag utgår från mig själv tänker jag att alla med en ätstörning har det förjävligt med att börja äta ordentligt (och kanske gå upp i vikt om det behövs). jag tror inte att det finns någon som tycker det är kul. som tycker om att lämna den trygga ätstörningen, som tycker om att behöva gå upp i vikt.
det är inte för inte som man börjat svälta sig. även om det är en sorts hantering av ångesten så har man ändå valt svält för att kunna gå ner i vikt. sökandet efter någon sorts perfektion. fly från sig själv. bli bättre, smalare, oövervinnerlig.
klart man vill gå ner i vikt om man har anorexi. de flesta sorts ätstörningar är ett försök att gå ner i vikt (även om detta inte behöver vara den största orsaken det ätstörningen!). men det är klart man inte vill gå upp i vikt.
det är klart man mår skitjävlapissfuckingdåligt av att behöva gå upp i vikt.
jag har träffat en enda tjej som sa att hon njutit av att tvingas gå upp i vikt på slutenvården, men hon åt inte särskilt mycket mat utan drack mest näringsdrycker hela tiden, och när hon blev utskriven tappade hon en massa kilon igen.
jag vet att det är så jobbigt. kroppen förändras, börjar leva, börjar bölja och frodas, hormonerna krånglar och kryllar, man börjar svettas, blöda, kroppsvätskor och större kläder.
man kanske vill gå upp i vikt intellektuellt - för att man vill bli frisk och man vet att det är det rätta. men man VILL ju inte. och kanske tycker man ibland att det ska bli underbart att få se kvinnlig ut igen, med riktiga höfter, mage och bröst. det tycker jag i alla fall. men jag tyckte ändå det var bajsjobbigt att gå upp.

det jag egentligen menar är att alla tycker det är jobbigt. skillnaden är att vissa gör det ändå, för de kämpar på riktigt, och vissa gör det inte. sen skiter jag i hur mycket man klagar. jag klagar för mig själv så mycket jag vill. men jag har gått upp i vikt och fortsätter äta bra, så då kan jag klaga.
klaga ska man inte om man inte gör något för att bli frisk. bli frisk är något man gör. inte något som bara händer.

det var dagens frustration.

jag blev så otroligt glad när jag såg kommentarerna idag!
det känns väldigt lugnande att andra tycker och känner som jag. den här gånger är det ju inte något negativt att det finns fler. känns bra att veta att andra också är över bmi 19. alla verkar eftersträva att ligga preciiis på gränsen till vad som är sunt, med risk att falla tillbaka närsomhelst. bmi 19 är gränsen. inte det normala. dessutom är det bara en siffra. så länge man försöker eftersträva en viss vikt eller ett visst bmi sitter sjukdomen kvar. det bästa att göra är att släppa på tyglarna. (och magda jag är så otroligt stolt över dig!)
precis som jessica kommenterade tycker jag också att många ätstörningsbloggar handlar om tjejer som kämpar och kämpar, äter massa godis och choklad och stoooora mängder mat men som ändå inte "lyckas" gå upp i vikt.

jag vet att det faktiskt är svårare än vad man tror att gå upp i vikt. jag har ju själv fått gå den helvetesresan. men helt ärligt, är det inte så att det är en själv som gör det fruktansvärt svårt? genom att inte äta tillräckligt, genom att kompensera på luriga vägar?
så fort jag på riktigt vågade lyssna på min behandlare och äta som jag skulle och sluta träna bort något började jag gå upp i vikt. innan hade jag "kämpat" med vikten. dvs, allt jag åt kompenserade jag bort, eller så åt jag alltid i underkant. det är klart att det inte går då.
jag kan erkänna att jag inte gjorde som jag lärde. ibland gör jag inte det nu heller. det är så lätt att prata, säga saker, veta hur andra ska kunna må bra. men när det kommer till en själv... nja.

kanske stämmer det med alla de som verkar äta bara godis och choklad och massa fet mat hela dagarna men ändå tappar vikt på sina viktmätningar hos terapisten, men jag mår dåligt av det, och jag har väldigt svårt att tro på dem. man kan äta rätt mycket godis, man kan äta rätt mycket mat utan att gå upp i vikt. men då vet man också hur mycket det är. då ska man inte säga att ojsan hoppsan nu råkade jag gå ner igen.

kanske är jag orättvis. jag menar inte att trampa någon på tårna. jag vet hur det är när vikten är som ett lotteri, man tror man äter så jävla mycket men så går man ner ändå. det var så hela hösten för mig. jag fick utskällningar, jag fick lova att äta utöver schemat, att sluta promenera. men helt ärligt: jag följde ju inte riktigt råden. sen tyckte jag det var så himla konstigt (fast ändå YES!!) att jag inte gått upp ett gram.

sluta snacka, börja käka.

känns grymt att få kommentarer. det visar att det finns så många andra som tänker i samma banor som jag. som sitter och ruvar på en massa tankar.
jag är i alla fall en tänkare. jag får aldrig tyst på mina tankar. det kanske var därför jag blev så beroende av sömntabletter. att bara få tyst på allt.
nu ska jag försöka få tyst på tankarna på kroppsvänligare sätt. medveten närvaro typ, bara lyckas vara i nuet och tänka på det jag gör just nu, för tillfället. trycka på tangenterna, lukta på mina fingrar som luktar apelsin, kolla på skärmen som lyser lite för starkt.

jag har vägt mig för första gången sedan maj. självklart vet jag att jag gått upp sedan dess. jag tror att det var runt då jag började komma över bmi 19, liksom gränsen för vad som anses normalt, och även om jag önskade så att min kropp skulle stanna där så visste jag att jag skulle gå upp.
jag vet inte riktigt varför jag vägde mig nu. för att inte vara rädd för siffrorna. jag har undvikit det och lyckats bli friskare snabbare, vågen höll mig tillbaka otroligt länge, siffrorna hade en jävla makt över mig.
jag vill kunna se min vikt lite då och då och ändå må bra. inte lägga så stor vikt på vikten.
men självklart bubblade ångesten i magen. jag har nämligen aldrig i hela mitt liv vägt så mycket som nu. även om det är fullständigt normalt. det är inte så att jag är helt förstörd, jag menar jag blir ju inte tjockare av att se ett par högre siffror. men jag undrar varför det är så. varför jag gått upp mer än vad jag vägde innan ätstörningen. om jag vägde mindre innan för att jag redan innan tänkte på vad jag åt? eller om jag helt enkelt hade fortsatt växa lite på bredden även om jag inte blivit ätstörd?
eller om det är så att när man går upp i vikt från att ha varit anorektisk lägger kroppen på sig lite extra av rädsla att förlora allt igen? har för mig att min behandlare sa något om det, och att kroppen sedan släpper det ifrån sig.

nu spelar det egentligen inte ett jävla dugg att jag väger 2 kg mer än innan min anorexi. alltså. det är två mjölkpaket. det är inget jag tänker låta påverka mig. det låter ju löjligt. skulle jag bry mig om min bästa vän gick upp 2 kg? skulle jag märka det? är det någon skillnad på någon som går upp eller ner 2 kg?
men jag undrar ju ändå. siffror är ändå heliga på ett makabert sätt. någon som har ett hum?

nu ska jag återgå till att träna på att älska alla mina kilon, till och med de jag fått på köpet.

när är man frisk egentligen? vad är det att vara frisk?
är jag frisk om jag kan äta allt?
är jag frisk om jag har en sund, välfungerande kropp?
är jag frisk när jag inte längre har ångest?

det finns en väldigt stor gråzon. där inne någonstans befinner jag mig. jag kommer kanske alltid att bära med mig en bit av ätstörningen, behöva vara extra noga med att inte tappa för mycket i vikt och att vakta min självkänsla. men det är oerhört svårt att säga vad frisk är.
det behöver inte vara för att man kommit över bmi 19. eller för att man utan problem äter pizza. eller för att någon friskförklarat en. det är mer komplext än så.

då börjar jag om. det blir inte bättre av att äta sämre. det sitter inte i kroppen utan hjärnan, och min hjärna kan jag bara ändra på genom
1) lobotomi
2) tankekraft
när jag inte har kraft till att ändra mina ångestfyllda ätstörda tankar måste jag ändra mönstret.
beteendeförändring.
istället för att sitta hemma och gråta måste jag göra något som förändrar situationen. Till exempel gå och ta en öl med några klasskompisar, för jag har aldrig gjort det och inte heller druckit öl på länge.
eller sova över hos en kompis vilket jag undvikit väldigt länge. (för att ha allt på plats, alla mina saker och all mat).

och det är läskigt men också så skönt varje gång jag inser att det inte händer något farligt av förändringarna. ölen gjorde mig gott, jag insåg att jag har väldigt kul med mina klasskompisar och att de blev så glada över att se mig, att jag fick ta plats. och att jag somnar väldigt snabbt när jag sover hos någon annan, det finns inte utrymme för dumma tankar i samma utsträckning som ensam hemma i sängen.

var inte rädd för att vara glad.

i början av 2009 umgicks jag väldigt mycket med min barndomskompis. hon hade själv haft både anorexi och bulimi, det var något jag hade vetat om från början, men inte förrän nu började jag förstå. hon uppmärksammade min viktnedgång, först sarkastiskt, sen med mer allvar. hon nämnde ätstörning uns. och hon pratade om en jättebra bok, mattillåtet som hon skulle låna ut till mig.
jag sov över där en gång, och trodde hon hade glömt det om boken. jag letade upp den i hennes bokhylla och bläddrade igenom. det var en ärta på en tom tallrik på omslaget, sån var inte jag, jag åt ju betydligt mer än en ärta. jag hörde henne komma och la snabbt tillbaka boken. när jag skulle åka kom ropade hon till, att juste, jag skulle ju låna boken!
vägen hem, och de följande dagarna, smygläste jag den. jag visste att det började bli allvar. jag märkte att jag aldrig skulle kunna följa van der sters råd. jag ville ju inte gå upp i vikt, jag hade ju precis börjat.

jag började plugga på universitetet, tillsammans med min barndomskompis. jag hade oerhört svårt att koncentrera mig, jag behövde ha det knäpptyst runt omkring för att förstå de engelska orden i kurslitteraturen. det var alldeles för tungt. jag satt bara hemma efter kurstarten och pluggade och försökte läsa. bar med mig de tunga böckerna i en tygpåse vart jag än gick, tillsammans med frukter och andra absolut nödvändigheter, tvångsmässig som jag blev.
i slutet av januari började mamma oroa sig. en dag sa hon åt mig att vi skulle gå och väga mig inne i badrummet. jag försökte slingra mig ur, men ville inte visa för stort motstånd för att inte bli ertappad. vågen visade en alldeles för låg siffra, men högre än vad den hade varit imorse, tur för stackars mamma. hon blev ändå väldigt ledsen och jag fick lova henne att försöka äta bättre och äta ett ägg per dag. (hon tycker ägg är så bra för allt).
jag kunde inte få in ett ynket litet ägg i mitt strikta matschema och istället tappade jag mer och mer vikt.
under tiden började jag också få alltfler panikattacker. det hade redan börjat någon gång innan nyår när jag kommit hem från resan. det var fruktansvärt, jag kunde slita i saker, skrika ut min hopplöshet, falla ihop och känna mig fylld av en sorts obarmhärtig känsla att allt var förgäves.

en kväll i februari kom mamma in på mitt rum. jag satt på golvet av någon anledning. hon sa att hon misstänkte att jag hade en ätstörning. att hon hade sökt lite på internet och kollat upp mitt bmi på en hemsida, jämfört vikten vi tagit och sett att jag var väldigt underviktig. sen dess hade jag gått ner tre kilo till men det visste hon inte. jag erkände gråtandes allting, hur dåligt jag mådde, att jag kände mig äcklig och tjock och helt enkelt inte längre kunde äta mer än vad jag gjorde.
11:e februari ringde jag SCÄ. jag skämdes ihjäl mig. jag behövde säga vikt och längd, och jag skämdes att jag gett upp fastän jag var så stor. jag fick skicka in papper. nästa vecka drog mamma med mig till en läkare för hälsokontroll. samma läkare jag varit hos två veckor innan för att få sömntabletter utskrivna lite hursomhelst.
bra värden, självklart, låg ämnesomsättning. hon skickade också in en remiss till SCÄ, kanske skulle det gå snabbare då. jag var i panik. väntetid? jag behövde ju hjälp nu?
läkaren föreslog en kurator på vårdcentralen under tiden. hon skulle fråga runt vem som skulle tänkas ta hand om mig. jag fick träffa en snäll tant som var ganska bra på att lyssna på mig och min ångest.

i mitten av mars fick jag komma till ett bedömningssamtal på SCÄ. och gud så jag skämdes. hittade först inte dit. dessutom var det vid min invanda mellistid, min frukttid, och jag skämdes så otroligt över att äta ett päron på vägen dit och hoppades att ingen därifrån skulle råka se mig. ätandes.
jag kom in med gråten i halsen. satte mig i väntrummet och ville dö av skam. där satt jag. ätstörd. jag hade blivit ätstörd. en såndär idiot som inte fattade när det var dags att sluta. en idiot som inte klarade av att vara smal utan att må dåligt. så kom tanten med glasögonen. när vi gick i korridoren började jag gråta. hon verkade inte förstå vilken stor grej det var för mig, jag som alltid varit så intelligent och duktig skulle nu be om hjälp på en ätstörningsklinik.

jag fick berätta om mina föräldrar. om mina syskon. om var jag hade gått i grundskolan. gymnasiet. var jag pluggade nu. hur det var hemma. vad jag gjorde på min fritid. allt som för mig var helt irrelevant. jag ville inte sitta och tjattra, jag ville få hjälp, jag ville få bort ångesten och ätstörningen.
det enda jag fick var en ny tid och ett matschema. "det kan du försöka följa".
den närmsta månaden gick jag ner ytterligare tre kilo. jag kallar dem för anorexikilon. jag blev anorektisk. innan hade jag bara varit agnes som bantade och blev deprimerad, men efter att jag erkänt för mamma gick jag in i rollen som anorektiker. när sedan ingenting hände fastän jag börjat behandling (jag trodde ju att man kom dit och fick hjälp direkt på något sätt) var jag helt utom mig. jag fick gå dit en gång i veckan, blev vägd och tillsagd att jag skulle äta risifrutti till mellis, vilket min laktosmage ändå inte klarade, och absolut inte anorexin. kilona verkade rulla av mig, fastän jag inte längre ansträngde mig för att gå ner i vikt. det gick av sig själv. anorexikilona som jag sen fick kämpa tillbaka.

jag fick träffa läkaren på SCÄ. vi hade samtal i en timme, och när timmen led mot sitt slut sa hon "agnes, du har en allvarlig depression". jag började gråta. det var oerhört att få höra det, att någon äntligen tog mig på allvar utan att jag behövde bevisa något, att någon trodde på att jag mådde dåligt. hon sa att det syndes så fort jag kom in, på mitt ansikte. hon föreslog antidepressiva och sa åt mig att jag inte skulle få börja i terapi förrän min hjärna var mottaglig - och min kropp hade ett högre bmi. jag ville inte ha några piller.

efter några veckors vånda slutade jag på min kurs. jag hade suttit en föreläsning, bredvid min kompis, och räknat frukostens kalorier när jag fick en panikattack. jag trodde jag skulle dö och försökte säga till min kompis. hon tog det inte på allvar först, men när hon såg på mig sa hon att jag kan få en atarax. jag blev orolig och sa att då skulle jag bli trött och inte klara av att ta in vad föreläsaren sa.
i och med att jag slutade kunde jag fokusera ännu mer på ätstörningen. efter ett tag gick jag med på att börja ta antidepressiva ändå. det hade bara blivit värre. jag hade svårt att tänka tillräckligt logiskt för att knyta skon. när jag satt på bussen var det motoriskt svårt att lägga min väska på sätet bredvid. jag klarade inte av att göra saker utan att ha planerat dagen innan liggandes i mammas säng, hon hjälpte mig att samla mina tankar så jag kunde skriva upp vilken tid jag skulle vakna, äta, promenera, ringa ett samtal, läsa något, lägga mig.

och tar resten en annan gång. 2009 är jobbigast men ändå var det ett räddningsår.
ett
två

oftast känner jag mig stark. ibland vågar jag mig till och med på att tänka tyst för mig själv att jag kanske faktiskt är frisk. frisk från ätstörningen. eftersom den inte styr min vardag längre (mer än vissa mattider som ibland fortfarande kan ställa till det för mig).
men så kommer de där nätterna.
igår natt kunde jag inte somna. det var en vända-och-vrida-på-sig natt. jag hade ren ångest. den tog över allt. jag vet inte exakt vad jag hade ångest över, ibland var det något specifikt, ibland fyllde den bara mina lungor och den här känslan av att vara fast i en oändlig hopplöshet var så stark.
tankarna bara snurrade. jag tänker alldeles för mycket, jag är en Tänkare.
en lucka till anorexin öppnades och vips var sjukdomen ute. jag började fundera hur jag skulle lyckas bli smal igen, eftersom jag blivit så oerhört tjock nu. jag började planera. hur jag skulle försöka motionera, men det är så jävla trist, så istället skulle jag börja svälta successivt. inte så mycket, bara lite. kanske lite extra ifall att. jag skulle inte göra några misstag som förra gången.
och jag blir rädd av dessa tankar. jag kommer på mig själv att jag inte riktigt är frisk. att jag har så oerhört lätt att falla tillbaka.
sådana här tankar är rätt så vanliga, skillnaden är att jag inte längre lyssnar på dem. men ibland är de så starka, de tar över, och de blir farliga. jag vet att lyssnar jag på någon tanke, börjar förbjuda viss mat eller äter mindre, så har jag börjat gå på en helt fel väg. och det är jävligt svårt att gå tillbaka.

jag glömmer så lätt. glömmer vilken enorm ångest jag hade under min anorexi.
och jag glömmer det viktigaste, vilken kämpe jag är, att jag faktiskt tagit mig ur anorexin. en ångest och depressionssjukdom som tar över hjärnan och förstör kroppen, en sjukdom som isolerar och degenererar, en sjukdom som är hälsovådlig och dödlig. och jag har tagit mig ur det. jag är till snudden på frisk.
det är inte alla som gjort det. det är inte alla som har klarat av det. och jag måste helt enkelt förstå hur bra jag är, hur stark jag är som inte gett upp.
och faktiskt inte ge upp. även om det är skit just nu.

på nyårsafton kom min kompis till mig och bad mig fixa "det bra ljuset" i badrummet. vi har ett vanligt kallt, blåaktigt ljus och så har vi små spotlights i taket med ett varmt ljus. tyvärr är den lite krånglig att sätta på med knappen.
i varje fall ville hon ha det varma ljuset eftersom "man ser bättre ut i det".
jag sätter aldrig på det kalla ljuset. eventuellt om jag ska klämma någon liten finne. annars har jag alltid bara spotlightsen med varmt ljus som jag alltid ser bättre ut i, där varenda por inte syns och det känns helt enkelt tryggare.
jag hatar kallt ljus.

idag var jag ute i klädbutikerna.
oftast går det bra och jag har inga problem med att se mig själv i en stor spegel i ett trångt rum. för det mesta är jag ju nöjd med min kropp och vant mig vid min storlek. jag väljer hellre lite större storlekar, absolut inte mindre som jag gjorde förr bara för att må dåligt.
jag har tänkt på det innan men det slog mig verkligen idag att det är så jävla dåligt ljus i provrummen. varför? varför är butikerna inte kloka nog att sätta in ett riktigt bra ljus så varenda liten skavank och pormask inte ska synas? i vissa provrum är det så rått och kallt ljus att jag inte ens orkar prova, eller i alla fall tittar jag inte på mitt ansikte.
i vissa speglar ser jag helt möglig ut, eller som att jag fått någon sjukdom i ansiktet.
idag kändes det så. allt som kan vara lite rött (munsår, finnar, utslag) blev illrött. ringarna under ögonen såg ut som svarta tallrikar. håret fick ett råttfärgat, dött och torrt lyster. mina armar dallrade och såg enorma ut då det bildades skuggor av det skumma ljuset. jag såg helt enkelt fruktansvärd ut.
köpte inget. var ledsen. kände mig tjock och ful.
så jävla konstigt verkligen att ljuset spelar så stor roll och att det ändå är så dåligt ljus i de flesta provrummen.

jag har inte skrivit på länge.
helt ärligt för att jag faktiskt haft fullt upp med livet.
inte så att jag gjort många saker, tvärtom, jag har sett galet många filmer, bara legat i soffan framför kaminen, ätit god mat och rest. inget anmärkningsvärt har hänt direkt, ändå har jag haft fullt upp.
jag har kommit på mig själv med att ibland helt glömma bort ätstörningen.
det är en sån enorm skillnad om man jämför med för exakt ett år sedan. då åt jag en korv för första gången på år på nyårsnatten och hade sån ångest över det på nyårsdagen.
nu har jag ätit... ja jag vet fan inte vad det är jag mumsat i mig de senaste dagarna, men den där ångesten har inte kommit. fick ett litet ångeststick i magen imorse, den där som ibland kommer när jag börjar tänka på att jag INTE VET (och därmed tappat kontrollen) men jag motade bort den snabbt.
jag behöver inte veta.
jag behöver inte tänka på att jag åt lite som jag kände för, absolut inte enligt ett exakt matschema, och kanske inte enligt tallriksmodellen. det gör inget. det händer ibland och det händer för att jag vill. jag äter godsakerna för att just då känns det underbart och gott. och då ska det inte spela någon roll några timmar efter, eller nästa dag.
då är det inget att diskutera.
och det är så fantastiskt när jag plötsligt upptäcker att jag ätit lite oregelbundet, eller i alla fall annan mat, andra mängder, ibland gått efter ögat och tagit mer. och att jag INTE fått ångest över det!
det är stort!
stort, och det smyger sig på, vilket är både underbart och också jobbigt. jag ville ju att det skulle gå från en dag till en annan. men det smyger sig på och det är när jag blickar tillbaka som jag upptäcker vilka fantastiska framsteg jag gjort.
och att jag inte för något i världen vill byta tillbaka min nuvarande kropp till den för ett år sedan, till den ångesten, till den ensamheten, hungern och mörkret. nej tack.

jag tycker att det är helt underbart. och härligt med ett nytt år utan en ständigt pockande ätstörning. ett nytt år då jag har en stabil grund, äntligen, för första gången.
sen är inte allt superperfekt. så är det bara. jag är sjuk, har groteskt munsår, min pojkvän åker hem imorgon istället för 3e vilket jag trodde, mina bästa vänner åker iväg i två månader och jag blir ensam i mörka kalla sverige.
men jag har en grund. jag står på stadiga ben. jag kan äta av mina ascoola chokladbollar lite när jag vill och är så mycket tryggare i mig själv. helt enkelt.