korv och skam
korv. korv. korv. korv.
vissa saker vågar jag bara äta när jag är full. då tänker jag inte så mycket, då bara kör jag på.
jag har inte ätit korv på 7 år ungefär.
och så blir jag full (på alkohol, mycket alkohol, en lyx jag tillåter mig efter att ha varit vettskrämd för det förut också, men som nu börjar gå i övedrift som för att stilla den alltmer växande kletiga gråa ångesten) och äter sånt som jag inte ens gillar. korv?
jag skulle inte kunna äta korv annars.
korv. innehåller så mycket äckligt. även om den skulle vara kalorifattig skulle jag bli så äcklad av all gegga de stoppar i, djurbitar, djurdelar, mosade till en äckligt formad köttgrej. korvmedbröd är en fin sak, men korven är inte okej. äkta korv kanske, eller sojakorv. sojakorv är torr. quornkorv är godare.
nykter har jag ätit korv en gång, fast det var falykorv (egentligen värre) på dagvården. det var första dagen jag skulle börja äta kött så fick vi falukorv. såna man fick på grundskolan. jag ör inte alls van vid svensk husmanskost och inte KORV.
jag var ledsen, jag åt, jag tyckte inte det var gott.
och bara för att jag inte äter korv betyder det inte att jag inte vill bli frisk. jag åt korv på NYÅR, high five på den.
jag babblar bara på, övertrött, tablettberusad, imovane som gör mig hög och mottaglig för sömn.
det jag egentligen tänker är att man inte kan utesluta saker.
för då kommer det alltid finnas saker som man "inte gillar" eller saker som "blir förbjudna" eller saker som man "väljer bort". och då är man inne i virvlet. jag valde bort kött av etiska skäl för 6,5 år sen, men nu ska jag äta kött i små mängder, dels för att bygga upp kroppen och min b-vitaminbrist men också för att inte ha förbjuden mat. inte kunna undvika saker. inte vara rädd för saker. det kan jag ta. den här sjukdomen är just nu viktigare för mig än de slaktade djuren så jag förtränger dem.
jag måste lära mig äta. och att äta av allt. sen kan jag ta bort det jag hatar och inte vill äta sen.
för hur kul är det och sitta där om 30 år och ha samma gröt till frukost och typ tre maträtter man klarar av att äta utan problem. fett tråkigt. TRÅKIGT.
nu när jag duschade kom jag att tänka på att jag är gladare nu. det är ett helvete den kampen, men jag är gladare. för jag kämpar ju för livet? jag kämpar för rätten att leva och därmed må bra. utan ångest. och det var inte kul att kämpa för att gå ner i vikt, det var en vinst och glädje i sig varje gång jag gick ner, men jag kunde inte dela med mig av den för mina vänner. jag isolerades och mitt enda mål var att överleva men gå ner i vikt, träna, svälta, äta, få ångest över det, träna mer. vänner fanns inte plats i den planeringen.
men nu har jag kommit på att min nya planering får de plats. det är fortfarande svårt, jag har tvångsmässigt mattider jag måste följa, jag har fortfarande min ångest, jag bråkar över maten, jag fuskar ibland.
men jag kan vara glad under och efter och medans. jag kan göra saker, jag kan inkludera familj och vänner.
nu slipper jag rädslan av att nån ska komma på mig när jag pillar bort friteringen eller skrapar av oljan. eller när jag tränade inne på toan på semestern, fick knapp plats men tvingade mig själv ändå.
nu vet dem, de kan få veta, för de är soldaterna som ska stötta mig på slagfältet mot anorexin.
