rébellion des hormones

hela tiden tänkte jag "när jag äntligen får äta pizza" eller "åh när jag vågar ta den där glassen".
men sen kommer ju aldrig den dagen eftersom man fortsätter tänka så.
och tiden går.
och det är som att man bara velar fram och tillbaka och aldrig vågar ta de där läskiga besluten, de där stora stegen.
och man stampar på samma jävla ställe, går på trottoaren och hoppar över a-brunnar.
hela tiden tänkte jag "jag vill bara vara kvar i den här vikten liiite till, ett tag till, få njuta av min undervikt ett tag till" men det var ju aldrig tillräckligt, det kom aldrig en dag när jag tänkte "nu, idag så, nu kan jag börja gå upp i vikt för nu har jag tröttnat på att ha den här vikten, nu är jag färdig att känna mig mager".
den dagen kom aldrig. jag fick faktiskt tvinga mig själv att inse: man får aldrig nog. man får nog av sjukdomen, man får nog av ångesten, man får nog av den sociala isolationen. man kanske får nog av att vara rädd för att hjärtat stannar eller att man ska falla ihop på stan. men det är inte så att jag VILL gå upp i vikt, jag vill inte ha en normalvikt och skulle jag säga att jag ville det skulle det vara en lögn. jag känner ingen som har anorexi och vill vara normalviktig.  jag kan fortfarande känna att fan det gick för fort, jag kunde ha varit i den vikten ett tag till. fast... varför?
jag vill ju nå normalvikt av en annan anledning och det är just att jag är trött på att må dåligt och jag vill bli frisk. och det är den viktigaste anledningen som finns - utan normalvikt kan man inte bli fri från ätstörningen.

folk säger "du kommer inte bli tjock, du kommer ha normalvikt". jag har alltid haft en 'låg normalvikt' och inte varit nöjd. för mig är det att vara stor, jag tyckte jag var stor, mullig. men det är jag villig att stå ut med för att det är enda sättet att må bra och lära mig att tycka om mig själv. så som jag ska se ut. och jag inser ju att jag hade en skev kroppsbild, jag hatade mig själv, jag skadade mig själv på andra sätt än genom maten. när jag återigen kommer nå min normalvikt är det med andra förutsättningar den här gången.

en studie har visat att en genomsnittlig kropp mår faktiskt optimalt bäst på bmi 23.4. för mig känns det lite svindlande, men det är helt enkelt så det är. sen så är allas kroppar olika och när jag vägde som mest hade jag inte ens bmi 20, men den siffran kan ge en uppfattning att kroppen faktiskt mår BRA av att ha ett högre bmi. och inte behöver balansera precis på gränsen.

jag har märkt att jag spänner mig i hela kroppen och framförallt magen och ryggen efter att jag ätit. det bidrar till att jag får ONT och blir orolig och det ökar ångesten. som nu så satt jag och åt glass, såsom jag inte ätit glass sen jag var 15 kanske. hittade laktosfri vaniljglass (och inte äckeltofulines) och hade på kanel och lite äppelkaka till. förut brukade jag äta vaniljglass med massa kanel på nästan varje dag, det var det bästa jag visste. så nu efter flera år åt jag det igen, sen upptäckte jag att jag satt med magen helt spänd. och så är det nästan varje måltid, och speciellt efter de "förbjudna" sakerna. och jag sitter nu också och liksom spänner mig.
och jag tror att jag automatiskt drar in magen hela tiden. det är liksom det normala utgångsläget för mig. jag vågar aldrig slappna av i magen. och ibland kommer jag på det och putar ut med magen och upptäcker att shit vad jag har spänt den, och oj den var ju större än vad jag trott. för jag spänner och drar in den stackarn hela tiden. fan att det ska vara så jävla svårt med magen, dumma jävla mage. den finns där, den känns, den låter, den står ut, den gör ont, den krånglar, den kurrar, den drar ihop sig. den måste få slappna av.

att ta mer. fyfan vad jobbigt det kan vara. att strecka på sig, ta sleven och sleva på. ta en till köttbulle. ta en sked extra sås. det känns så tungt ibland men så fantastiskt normalt. är det gott - då tar man lite mer. är man fortfarande hungrig - då tar man lite mer. är man sugen - då tar man mer. alltså det är ju ens egen kropp som vet bäst. listor, matscheman, behandlare - de kommer med riktlinjer, de kommer med minimum för vad man ska få ner i magen. men det är ens egen kropp som vet bäst vad den vill ha och hur mycket. det gäller visserligen när kroppen redan fått lära sig ett och annat, och självklart kunde jag inte lita på min kropp när den var i svält och svårt underviktig, då blev jag ju såklart mätt på en futtig gröt liksom. men nu när den blivit starkare vet den faktiskt jävligt bra.
jag har förut bestämt att jag äter upp allt jag får på tallriken och inget jävla "ska jag lämna en tugga..." eller "ska jag pilla bort den och ta den där istället". jag la upp det jag skulle, så åt jag upp. men inget mer.

nu känner jag att jag vill ta ännu ett steg. känna efter. är jag fortfarande inte helt mätt ska jag våga ta tre tuggor till. tycker jag att något faktiskt är sjukt gott ska jag ta lite extra. och jag vet ju att ångesten kommer komma (som nu i skrivande stund) men inte fan tänker jag låta den styra och ställa. kycklingen var god, riset var gott, kålsalladen var god, jag tog lite mer, därmed basta.

för att kontra gårdagens och morgonens ångest sitter jag med en krämig sojalatte med lite kanel på, ostmacka (med smör såklart) och ett äpple till förmiddagsmålet. det här jävla förmiddagsmålet som är det svåraste, men nu sätter jag den bara.
inget jävla jidder.
man kan inte förhandla eller kompromissa med anorexin. det går inte. man måste vara bestämd, bestämma sig.
hur jobbigt det än är med det här målet måste jag fixa det varje dag för att kunna bli frisk.

äta. vila. träna inte. och så bestämmer man sig för att hålla det här. och följa det med all sin kraft och styrka och vägra lyssna på något annat. innerst inne vet man att det är det enda rätta och så småningom kryper det längre och längre ut i hjärnan tills det nästintill är en självklarhet.
efter ett tag behöver man övertyga sig allt mindre om det här, för det blir mer och mer naturligt.
man vänjer sig vid allt, även mat och regelbundna måltider och en sund kropp.

förresten sa en tjej i lunchgruppen igår "jag sa till dietisten att det är du som fått mig att börja äta frukost". jag blev så otroligt stolt och fylldes av ren glädje. jag har gjort något, gjort en insats, bidragit till att förbättra någons liv. kändes helt underbart. jag vill vara en förebild, jag vill må bra, äta bra och hjälpa andra.

förut läste jag några böcker och bloggar om hur anorektiker smusslar och ljuger och manipulerar.
jag tänkte alltid att sådär gör ju inte jag, jag ljuger inte om att jag ätit hos en kompis eller såna saker, och jag tänkte att jag antagligen inte är en riktig anorektiker. (visst är det intressant hur många anledningar det finns till att man inte är anorektiker?).

men nu när jag ser tillbaka märker jag att jag visst höll på så. jag ljög om att jag redan ätit, särskilt om jag var med vänner och jag ville inte att de skulle följa mitt exempel så jag sa "jag har redan ätit två mackor så jag äter bara lite gröt nu". jag ville inte att de skulle härma mig eller tycka att jag är "jobbig och anorektiskt". jag brukade alltid börja ett samtal med "åh jag smakade den chokladen idag, guuud vad god" eller "åh jag åt massa till middag!" så att folk skulle förstå att jag inte är anorektiskt och äter. jag brukade säga "jag åt nog för snabbt, är asmätt nu..." eller "jag har ätit godis hela helgen, jag är mest sugen på ett äpple nu". jag hade mina små knep. jag gjorde till och med dumheter - vilket jag skäms så jävla mycket för nu - och gömde mat i fickan och servetten. ja...
men jag ljög inte så mycket för jag har så jävla svårt för att inte vara ärlig. istället isolerade jag mig. jag träffade helt enkelt inte folk så slapp jag ljuga och jag slapp komma på anledningar till att äta mindre eller äta något annat. om jag satt hemma själv behövde jag inte förklara, låtsas, gömma, ljuga. jag åt det lilla jag åt varje dag och slapp frågor, blickar, pikar. jag slapp också livet.
det var inget roligt. jag tycker det är mycket roligare att sitta med sina två bästa vänner i en äcklig skinnsoffa, se en film med en sjukt snygg skådespelare i och äta popcorn ur en stor skål. och dessutom smaka av den nya marabouchokladen. det är något roligare än att sitta isolerad med sin äppelhalva hemma.

om man inte ger sig själv en ärlig chans så går det aldrig.
jag har dragit ut på det hela så jävla länge och fegat och inte vågat äta feta och söta saker för att jag var så rädd att gå upp i vikt. jag trodde inte på att 300 kcal choklad är samma jävla sak som 300 kcal gurka. jag tänkte att av chokladen går jag upp i vikt, av gurkan går jag ingenstans.
men vem är jag att bestämma hur saker och ting är? klart jag går upp i vikt om det är det min kropp behöver göra, och det spelar ingen roll i vilken form kalorierna kommer eller av vad jag går upp. att döma vissa livsmedel kan jag göra när jag når en normalvikt. då kan jag testa äta choklad varje dag och med säkerhet säga: det händer ingenting.

människor runtomkring mig är så okunniga. alla har fallit för nyttighetshetsen. alla verkar tro att om man äter choklad varje dag går man upp i vikt. men det stämmer ju inte alls. det handlar ju bara om mängden och regelbundenheten. det spelar ju ingen roll varifrån kalorierna kommer (det är viss skillnad på näringsinnehållet men inte energiinnehållet). att äta en magnum på 250 kcal är ju exakt samma sak som att äta en macka och juice på 250 kcal eller dricka en näringsdryck på 250 kcal eller whatever.

om man äter choklad till varje mellanmål gör det helt enkelt ingen skillnad. sen är det en annan grej att man kommer tröttna jävligt mycket efter ett tag, och att man behöver andra näringsämnen också såklart. måste man dessutom bygga upp sin kropp från undervikt behöver man tillföra alla olika näringsämnen, men detta gör man egentligen alla andra måltiderna om man nu äter varierat.
det handlar om när, vad och hur. variation, regelbundenhet och rätt mängd.
och det absolut bästa man kan göra när man har en ätstörning är att våga. man kan inte i förväg veta och visserligen kan man fråga andra, men det hjälper oftast inte tankarna. istället får man våga - våga gå upp i vikt, våga äta, våga testa sig fram. har man gjort det kan man sen sitta och rata choklad eller bröd eller vad det nu är man tycker är så himla farligt att det borde förbjudas.

eller så håller man käften och äter och njuter.

en väldigt najs grej jag kom på idag är att jag inte längre skäms för att äta.
i vissa sammanhang - javisst, men inte lika mycket längre.
jag kan oftare äta ute på stan eller på bussen.
och framförallt - jag kan äta godis och choklad och "förbjudna" saker.
jag känner mig liksom mer berättigad att göra det. jag ser normalare ut, ingen ser att jag har en ätstörning, ingen tycker det är konstigt att jag står med en godispåse.
när jag var mycket magrare kunde jag helt enkelt inte äta sånt framför andra för det kändes som att alla kollade och tänkte "hon som är så benig, hur kan hon äta sånt?" och antingen fatta att jag var sjuk eller vara avundsjuka på "hon smala som kan äta hur mycket hon vill".
men de kunde ju inte veta, de kunde inte veta att jag faktiskt gått upp flera kilo i vikt redan, eller att det kanske var första gången som jag köpte en glass.

det kändes som att som mager hade jag inte rätt att äta vissa saker. men nu när jag börjar närma normalvikt kan jag göra det, för det är normalt, det passar mig nu. ingen kommer kolla konstigt på mig. jag smälter mer in i mängden, och det är fan skönt. jag känner mig mer avslappnad och skäms inte ett dugg när jag köper godis längre. jag vill faktiskt inte bli sedd som "hon anorektiska" eller nåt. visst vill jag vara smal, men hellre friskt smal än sjukt smal. och hellre vara fri? hellre få vara glad? hellre få äta goda grejer? hellre få njuta av VÄRLDENS GODASTE BRÖD SOM JAG BAKAT SJÄLV! ja tack.

i've got a perfect body
but sometimes i forget
i've got a perfect body
cause my eyelashes catch my sweat
yes they do

jag har tröttnat på glass. jag skulle ju äta en ny varje dag, men igår kände jag att det inte var särskilt kul längre. hur sjukt det än låter så tröttnar man faktiskt. man tröttnar på saker man förut inte ens vågade smaka för att det var så himla förbjudet och laddat och "för gott".
igår gjorde jag något riktigt dumt.
jag skulle välja mellan två glassar. och vad gör jag? kollar kalorier. och vilken väljer jag?
just det.
och sen satt jag och hade ångest över att jag inte valde den jag egentligen ville ha.
när jag valde tänkte jag: men den här glassen är ju också över 300 kcal så jag går emot ätstörningen ändå. men det var ju egentligen den andra jag ville ha.

jag mår mycket bättre av att äta sånt jag inte vet kcal i och mat som inte går att räkna. de mesta kcal har jag "glömt" (för det går faktiskt att "glömma" kalorier, förut visste jag kcal i nästan alla livsmedel men jag har tvingat bort den kunskapen och DET GÅR) men tyvärr står det numera kcal på varenda jävla sak man köper, från mjölk till glass till färdigrätter. och när det står sådär att man inte ens behöver räkna själv (vilket är ett aktivt beteende som jag kan stå emot) utan bara kolla på den där lilla blåa markeringen så förstör det allt. jag hatar de där siffrorna. jag vill inte begränsa mitt liv efter siffror.

jag kan äta en stor morotskaka med glasyr och vara okej med det, men vet jag att en glass är 380 kcal kan jag inte välja den. morotskakan lär vara mer, men det gör inget för det jag inte vet skadas jag inte längre av (typ). det är det här sjukt ologiska dumma hjärnspöket som håller på. den vill hålla fast i kontrollen in i det sista. "okej ät normalt men du ska fan inte välja något till mellis som är över 300. men hum undrar hur mycket den kakan är, gud jag vet inte, aja ät den, men du får inte aktivt ta något du vet är mer! hallå!".
jävla tönt hjärnspöke.

det här med att man börjar äta så löser sig allt, det är en stor fet jävla lögn.
till en början blir det svårare - man går ju emot allt vad man lärt in, allt man tror på, allt som känns tryggt.
man utsätter sig för det man allra minst vill.
däremot: när man börjar äta och gå upp i vikt blir man starkare. både i kroppen och i huvudet.
allt löser sig inte, men väldigt mycket. man blir inte lika fixerad vid mat och man har faktiskt möjlighet att producera glädjeämnen, alltså har man lättare för att faktiskt känna glädje. och man orkar stå emot de värsta tankarna.

inte alltid. men mer och mer, ju starkare och starkare man blir.

det går inte att bli frisk från en ätstörning enbart genom att äta. precis som att det inte går att bli frisk från en ätstörning utan att börja äta. det är fullkomligt omöjligt. så länge man har ett ansträngt förhållande till mat, vare sig man äter enligt rekommendationer eller inte, är man inte helt frisk. så länge maten tar upp onödiga tankar och känslor är man inte frisk. så länge kroppen och maten orsakar ångest är man inte frisk.
men att bli fri från en ätstörning betyder inte heller att man automatiskt blir glad och lycklig och spontan.
en ätstörning är snarare ett symtom på att något redan är fel. jag mådde skit i flera år innan jag blev riktigt anorektisk. men genom att bli fri från anorexin kommer jag ha mycket mer kraft och energi åt att lösa andra problem också. ta tag i det där andra, till alla saker som lett fram till att jag höll på att svälta mig till döds. och jag kommer ha tid till det istället för att lägga så mycket tid på vad, när och hur jag ska äta.

att fucka med sina naturliga behov är aldrig rätt. att t.ex. inte gå och bajsa när man är hur bajsnödig som helst och sitta och vägra bajsa i en vecka låter ju hur sjukt och töntigt som helst. att inte sova utan gå dagar i rad utan sömn låter ju verkligen inte normalt. så hur kan man någonsin tro att det skulle vara bra eller normalt eller rätt att inte äta det kroppen behöver? mat är förutsättningen för att vi ska leva, men inte bara leva, utan känna saker, göra saker, tänka.

det går inte att må bra utan mat. 100% säkert. om nån kan visa en person, med kriterier uppfyllda för anorexi nervosa, som är glad så lovar jag att jag kommer sluta predika. men det finns helt enkelt inte.
och jag vet att har man anorexi har man inte längre avsikt att må bra. jag ville inte må bra. jag ville mest dö, men inte ens det.. bara plåga mig själv. "lyckas" med att äta så lite som möjligt men ändå överleva. jag ville inte och kunde inte vara glad.
men nu vill jag vara glad. nu vill jag!

jag har kommit till en punkt när jag helt enkelt ser mycket fler fördelar med att bli frisk och fortsätta äta än nackdelar. förut kunde jag inte riktigt motivera mig själv för listan på fördelar med sjukdomen var längre än fördelar med att våga bli frisk. men nu, hur jag än vänder och vrider på det, kan jag inte komma på tillräckligt med orsaker till att bli sjuk igen.
jag har hittat min väg och jag vet att det är den enda vägen jag går. jag vet, med 100% säkerhet, att jag vill gå den vägen. ingen jävla avstickare, inga konstiga genvägar, ingen återvändo. jag gav den här vägen en chans, jag vågade att ta de första stegen, och nu vet jag att det verkligen är rätt.
visst händer det att jag får ångest efter eller innan maten. visst får jag vissa tankar efter varenda sak jag äter. visst har jag vissa knäppa idéer och fixeringar kvar. och visst önskar jag ibland att jag kunde få slippa, slippa kämpa, slippa äta, slippa tankarna. men jag har mycket mer kraft och energi att tänka på bra saker. jag orkar VARA GLAD. och det är en känsla som jag aldrig tänker välja bort igen. att kunna känna glädje, fyllas av glädje, le, skratta.

visst kan det kännas tungt. igår satt jag ute med en vän och solade på balkongen, och jag fick ångest över att min mage viker sig när jag sitter numera. men å andra sidan kunde jag sitta där i solen och röka och prata om en massa saker, och sen gå och äta en glass i solen.
jag kunde ta del av livet. och det är värt varenda kilo. det är värt allt. att kunna vara med och ta del av mitt liv istället för att kolla ut på andras liv från en isolerad anorektisk bubbla. nu lever jag, innan existerade jag bara. nu kan jag känna mig nöjd och glad, och leva på riktigt.

jag önskar att jag kunde skaka om alla rädda oroliga anorektiker och säga: det blir bättre. det är en kämpig väg man måste gå, men man måste våga. för vågar man kommer man mer och mer inse att man gör rätt. man kommer tvivla mindre och börja se fördelarna med att faktiskt börja bli frisk. och när tiden är inne kommer man börja kunna och vilja identifiera sig med de friska, "normala" människorna. för man kommer helt enkelt inte längre vilja identifiera sig som "den sjuka", "den anorektiska", "hon som mår så dåligt".

förut var jag så rädd för att om jag gick upp i vikt skulle ju folk inte se hur dåligt jag mådde. att jag fortfarande var sjuk i huvudet. de skulle tro att allt är mycket bättre. men nu känner jag: allt är faktiskt mycket bättre. och när det inte är det så vet de som står mig nära, de är inte dumma, de förstår att det fortfarande kan vara svårt. men jag mår så mycket bättre och jag behöver inte visa det med min kropp. nu kan jag snarare sätta ord på det. jag har inte längre behovet att visa alla hur dåligt jag mår - jag vill att andra ska associera andra saker än "hon den anorektiska". och jag har ju sanningen inom mig, jag vet att ibland mår jag dåligt och ibland är det svårt. jag behöver inte bevisa det för någon annan. jag har allt inom mig, jag kommer alltid veta hur otroligt dåligt jag mått, hur det var att vara instängd på en avdelning, hur ont det gör att börja äta, hur svårt det är att gå upp i vikt. men jag kommer också veta hur det är att våga släppa på kontrollen, våga börja ta ut svängarna, våga njuta, våga ta på sin kropp och känna att det är okej. när jag blir 70 och tänker tillbaka kommer jag tacka mig själv för att jag inte gav upp.

gaser. jag kan tycka att nu har jag ätit så pass bra och regelbundet så pass länge att min mage borde ha vant sig.
men icke.
den krånglar, krånglar hela tiden. den blir uppblåst av minsta sak (framförallt av mjölk, bönor, kött och grönsaker) och gör ont och låter och är antingen lös eller hård och är så otroligt gasig.

jag har varit vegetarian i 6,5 år så vissa gaser är jag van vid, och jag är laktosintolerant så jag är van vid att ha en jobbig mage. men det har ju blivit så mycket värre.
numera är det värsta grejen om jag INTE har en uppblåst gasig mage. om det går några timmar utan att jag behöver prutta. det naturliga för mig är att gå runt och prutta vilket jag knappt märker längre, jag märker bara av det här med pruttandet när jag är med en vän och får ont i magen och fattar att juste fan, nu har jag inte pruttat på ett tag. för jag vågar inte alltid prutta offentligt. men det är nästan oundvikligt många gånger, det är katastrof vilken mage man får stå ut med.
och det kommer väl vara såhär ett bra tag framöver.
många jag känner har pga anorexi fått magproblem senare, t.ex. ibs och halvtaskiga tarmar. och det är jobbigt, det suger när man försöker känna sig så ren och fin hela tiden, när man helst av allt inte skulle behöva bajsa rapa äta ha mens svettas, och sen behöver gå runt och prutta. det är jobbigt för antingen har jag så ont i magen att jag knappt kan stå upp och min mage står ut som på en gravid, eller så får jag försöka smita iväg för att låta gaserna komma ut, och lättare sagt än gjort.
men jag får väl skylla mig själv. jag har försummat mina tarmar, min mage, min tarmflora, mina organ. så nu krånglar de och vet inte vad de ska göra av allt konstigt som plötsligt kommer ner i magen.

min kropp
är egentligen
ganska fin


så nu har jag skrivit ner det. den är mjuk, man ser inte längre de där utstickande benen på axlarna, mina revben syns inte lika mycket, mina lår snuddar vid varandra, mina armbågar är inte längre vassa.
och det är faktiskt okej.
jag känner mig mer rättfärdigad. jag är mer mig själv. jag har mer rätt att finnas för jag lurar inte omgivningen med min undernärdhet. jag är närmare den jag ska vara och den jag borde vara. jag har ett skydd, en kropp som fungerar, jag är faktiskt mer än en ätstörning.

jag har en väg som jag går på.
såndär jobbig väg men jag är helt säker på att det är den vägen jag behöver gå.
finns inga andra vägar, man kan vända tillbaka, men nu har jag kommit så långt att vägen bakom mig vuxit igen, och det går inte att gå tillbaka.
i mitt huvud finns det bara framåt. möjligtvis vila lite ibland, stå stilla och kolla runt, men inte gå tillbaka.
jag är så säker.
och jag lyckades bevisa det för mig själv igår, hur stark jag har blivit, hur säker jag är på min sak. jag trodde jag skulle gå under, var helt svullen i ansiktet, helt igentäppt av snor, naglar som skar in i kött, muskler i kramp.
men jag fortsatte.
jag fortsatte äta, jag gjorde inget självdestruktivt för att skingra ångesten och hatet, jag bara stod ut.
det kan vara så lätt att ta till med medel man känner till när det händer något dåligt. man vill sjunka ännu lägre ner i gyttjan, rulla runt där, dränka sig i den. men inget fysiskt kommer hjälpa. att svälta, att skada min kropp, att träna - inget kommer hjälpa. och jag kan stå emot det.
det är bara tankarna jag har svårt att stå emot. att sänka mig själv så lågt ner i huvudet. jag blir ledsen över hur mycket självhat, hur mycket förnedrande tankar jag har om mig själv, hur dålig min självkänsla är. jag vet inte hur man gör? tränar? tvingar sig att tänka bra saker? "ljuger" för sig själv? jag måste intala mig något som jag absolut inte tror på och det är så jävla svårt.
men jag ska. jag ska må bra.