rébellion des hormones

ibland är det vekligen tufft.
det kan vara en liten grej bara som jag blir ledsen av, och genast börjar jag lägga över det på min kropp och hur jag är. jag börjar känna mig ful och tjock, och som att mitt ansikte ser helt vidrigt ut.
och jag börjar älta dessa tankar, tänka att det är så, att det förstör allt.
och så är ätstörningstankarna igång, jag tänker att bara jag går ner lite i vikt, får kontroll över mitt matintag, så kommer det kännas mycket bättre.
parallellt med detta har jag en känsla av att drar jag ner på maten kommer jag bara bli ledsnare, precis som förra gången. jag kommer ju inte må bättre av att äta mindre, det är det ingen som gör.
det här orsakar kaos i huvudet. det känns som att det inte spelar roll, vad jag än gör kommer jag vara olycklig.
och det enda jag kan göra i såna här situationer är att stå ut. påminna mig själv om att jag visst kan vara glad och nöjd och tycka om mig själv, kanske läsa något tidigare inlägg, komma ihåg att de här känslorna faktiskt går över.
och stå ut.

det var så lätt att tänka "sen".
sen när allt blir bra igen.
sen när jag blir trettio år.
sen när jag får barn.
sen när allt skimrar i rosa.
men framtiden kommer inte utan man lever hela tiden i nuet.
och det är nu man måste förändra.
det är nu man måste börja.
annars kommer aldrig sen.

den här veckan har jag släppt ännu mer på sjukdomen.
jag har tagit mat utöver flera gånger och ätit choklad efter måltider, inte bara som mellanmål.
liksom rufsat om i matschemat, vågat.
det har gått jättebra.
men såklart så komer det en liten svacka, en liten dos panik, att tänk om jag faktiskt blivit tjock utan att jag märkt det? tänk om jag fortsätter att äta lite choklad efter måltiderna, att ta mat två gånger, och sen blir jag jättefet? sådär sakta, så att det smyger sig på, så att jag bara märker när det är försent?
egentligen något ologiskt eftersom jag å ena sidan tänker mig att jag har blivit tjock på en vecka, eller att chokladen igår antagligen kommer synas idag. å andra sidan att det kommer smyga sig på, alltså tjockheten, sakta men säkert utan att jag upptäcker något.
å ena sidan kan jag sitta och plötsligt känna mig överviktig för att jag vågat äta mer spontant de senaste dagarna.
å andra sidan får jag panik över att jag kanske blivit tjock fastän jag inte kan se att jag är tjock.
anorexi är en sån falsk sjukdom. eller ätstörningar överhuvudtaget. det är som två sidor som ändå är samma person. man vill två helt motsatta saker samtidigt. man vet en sak men tror en annan. man är så kluven hela tiden, och det kan vara så svårt att veta vilket som är det rätta. ibland är det som att ha en personlighetsstörning fast att det fortfarande är JAG. det är jag som bråkar med min mamma om något maträtt som jag faktiskt vill äta. men ändå inte vill. det har ju varit jag hela tiden, men ändå inte.

jag njuter av livet, ogillar mina besvär, men ser det positiva och skrattar mycket.
när jag inte kan skratta lyfter jag upp mina mungipor så jag får ett leende på läpparna, som sen smälter ihop med ett riktigt leende.
och fastän jag av vemsomhelst skulle anses som frisk så vet min mamma exakt hur jag tänker. hon ser att jag mår bra, att jag är glad och skrattar och gör saker, men hon ser också om jag oroar mig, är ledsen, får panik. och hon tröttnar aldrig. alla borde få ha en sån person. någon som inte fastnar vid "du är anorektiker" eller "du är frisk nu". utan någon som ser hur man är just nu, här och nu.

jag har haft ganska mycket kroppsliga besvär den senaste tiden. infektion i livmodern, antibiotika mot det som orsakat magproblem som orsakat svamp. in och ut på sjukhus, operation, värktabletter, magsmärtor.
det har gjort mig ledsen och vissa stunder har jag gråtit för att det känts hopplöst. men nu sitter jag och är glad. för även om det är tufft, även om jag känner att vafan ska mina problem aldrig få ta slut, så har andra saker blivit så bra. framförallt mitt sociala liv. det är lätt att inte se skogen för träden, att inte märka av de bra sakerna när det finns något dåligt, men även om min kropp krånglar nu så har det löst sig väldigt bra socialt. ibland kan jag få för mig att jag inte är bra och inte vågar prata med folk eller blir alldeles för nervös, men det stämmer ju inte, det är bara i mitt huvud. för jag är väldigt social, jag har en fantastisk social förmåga och andra tycker också att jag är social, rolig och klok.
det är fantastiskt att kunna engagera sig politiskt också. förut klarade jag inte av det, en lång period fanns inte politik på min karta. dels för att jag inte hade några åsikter, dels för att det var för komplicerat, jag klarade inte av att hänga med i diskussioner eller formulera mig. en vanlig konversation var ju svår nog att följa. Jag förstod inte svåra ord eller sammanhang.
nu kan jag göra det. jag klarar av att diskutera och leverera. träffar jag nya människor som jag gjort de senaste dagarna klarar jag av att vara social och ha saker att prata om (även om det känns lite hackit då och då och väldigt nervöst i början). men folk verkar tycka om mig! fastän jag haft så kort tid att visa vem jag är på.
däremot upptäcker jag att jag rannsakar mig själv så otroligt. mitt samvete är så bräckligt och vid varje litet misstag skäms jag förfärligt mycket. till exempel råkade jag kalla en person vid fel namn, och i en kvart efteråt kände jag mig så extremt dum, försökte vara extra snäll och hitta på bortförklaringar för att ursäkta mitt misstag. men varför? det är ju helt naturligt och normalt att göra sådana små misstag. SMÅ misstag. ändå blir det så stort, och jag känner mig dummast i världen.
att begå misstag är faktiskt mänskligt. men väldigt svårt för någon som hela tiden eftersträvar att vara perfekt, speciellt för att jag inte ens vet vad perfekt är. det finns liksom inget perfekt för mig. det jag trodde skulle göra mig perfekt gjorde mig totalt defekt. så varje gång jag får för mig att jag "avviker" eller "gör fel" - jämfört med vad? vad är det för jävla mall jag försöker passa in i? det finns väl inte en enda människa på jorden som inte gör fel och begår misstag flera gånger?

egentligen är det inte konstigt med självskadebeteende. det är inte så ovanligt och avvikande som folk tror.
jag menar, tänk bara på hur ofta folk använder uttrycken att man ska nypa sig så man inte känner om man slagit i stortån till exempel, eller att hålla en sten skithårt i handen när man har håll, eller att gräva in naglarna i handflatan när man är arg eller ledsen.
man använder sig av "fysisk smärta" för att få bort annan smärta. även psykisk smärta.
att man då skadar sig själv för att få bort koncentrationen från den psykiska smärtan är inte så konstigt. och det kan ske på många olika sätt, att skära sig, dra sig i håret, svälta sig eller dylikt.
det är ett sätt att hantera det svåra.
och vissa tar till med alkohol eller droger, för att fly.

och jag blev så förbannad och ledsen häromdagen när en kille helt enkelt ansåg att det är självvalt. att man väljer att börja dricka, man väljer att börja svälta.
visst, det är ju ett val, men det är för att man inte har andra valmöjligheter. man ser inte andra valmöjligheter. och man tror, just då, att det valet kommer leda till något bättre. när jag började banta trodde jag ju att jag faktiskt skulle må bättre om jag blev smalare och skulle få mer kontroll över mitt liv. jag valde det som jag såg som en utväg från det hemska.
det är inte för att man är dum eller för att man vill. det är helt enkelt det enda valet man ser framför sig.
såhär efteråt tycker jag inte att jag hade något val. jag gjorde det enda möjliga, jag kunde inte se en annan lösning på att förändra mitt liv. jag hanterade allt genom en väldigt drastisk metod, och visst förändrades allt men till det sämre. men: jag valde inte att bli anorektisk. jag kunde inte stoppa mig själv för jag insåg inte vad jag höll på med, och när jag började inse hade det gått för långt och jag klarade inte av att vända det längre, så jag sjönk djupare.
men jag valde inte att bli anorektisk. det var en reaktion från min sida, ett sätt att ta bort den andra smärtan som var för diffus för att lösa. så jag hittade på ett eget sätt att "lösa" det på. en smärta istället för en annan.

efter mörkret ljusnar det alltid. efter vintern kommer alltid sommaren. även om det verkligen inte känns så när man står inför månader av mörker och kyla.
numera vet jag det och jag vågar tro på att ljuset kommer, därför står jag lättare ut med mina svackor. och även om jag den senaste månaden haft onormalt mycket otur och gråtit ofantligt över hur elakt livet varit mot mig har jag bevisat en sak: jag är otroligt stark. jag har inte tagit ut jobbigheterna över maten. jag har inte svultit, kompenserat eller gjort något destruktivt alls faktiskt. inget alls. och det är tamejfan det bästa beviset att jag kan.

jag behöver inte längre ständigt motivera mig själv till att äta.
men hur lyckades jag vända på det? varifrån kom kraften att börja kämpa? hur lyckades jag motivera mig själv att börja äta och jobba med mig själv, att se skräcken i vitögat?
jag vet inte riktigt. jag tror det var en blandning mellan nyfikenhet och att jag var så otroligt jävla pisstrött på att behöva må så dåligt. jag började sakta inse att det inte var hållbart och att jag var tvungen att testa en annan väg - som alla andra sa skulle göra mig gladare. jag ville leva ett normalt liv, inte ett halvt liv. det gick väldigt sakta, men jag samlade mod hela tiden, försökte äta bättre, försökte lyssna på de som sa att det skulle bli bättre bara jag försökte.

jag ville inte vara offer. jag ville bli omhändertagen visserligen, och slippa allt ansvar, men jag kände mig snarare utsatt och oförmögen att göra saker. inget jag hade tänkt mig skulle hända om jag blev smal gick i uppfyllelse. allt blev snarare tvärtom. folk slutade umgås med mig och jag slutade umgås med folk. jag blev svårt deprimerad. mina känslor försvann och bara ångesten och tomheten fanns kvar. all hjärnaktivitet förutom den som tänkte på mat försvann, jag hade inget kvar. alla mina drömmar var ju borta - var fanns min framtid? skulle jag bara gå runt i en grå bubbla, för dålig för att studera eller jobba, för ensam för att göra något, inte ha planer eller drömmar? det var liksom inte min grej. att fortsätta så år ut och år in. att aldrig få barn. aldrig få känna kärlek. alltid skämmas, alltid vara isolerad.

från dagen jag insåg att jag inte längre kunde kontrollera min ätstörning och att den kontrollerade mig ville jag bli fri. men jag ville inte gå upp i vikt, och därför gick det inte. jag ville förståss inte gå upp i vikt senare heller, men jag lurade mig själv. jag var tvungen att tränga bort vad jag "ville". för det jag ville var bara destruktivt. har man en ätstörning kan man inte lita på sig själv, och det jobbiga är att det är det enda man gör och man vägrar lita på andra. man tror att man vet bäst, man kan mest om mat, man vet bättre än dietister och läkare.
men vill man bli frisk måste man våga lita på andra. man måste inse att man själv har fel - skulle man ha rätt skulle man inte vara sjuk. att lita på andra är viktigt, och att våga följa andras råd. att bestämma sig: den här behandlaren säger det här, nu följer jag det och ser var det tar mig.
och man gör det.
det går inte käpprakt uppåt, varken vikten eller kämpandet eller beslutsamheten, men man måste gå åt samma håll hela tiden.
man vill inte alltid. jag vill inte alltid. fortfarande händer det att jag inte vill äta. men jag gör det ändå. för alla vet egentligen att man måste äta mat. det är helt självklart. sen kommer andra tankar i vägen, men man får inte låta dem styra.

vad är det farligaste som kan hända om man väljer att börja äta mer och låta sin kropp styra vikten istället för hjärnan? att man går upp i vikt? att man måste ta ansvar? att man inte har någon kontroll? bryt ner det i små beståndsdelar och var logiskt!
jag då? jag är normalviktig, folk påpekar vad fin min kropp är, trivs oftast bra med mig själv, känner att jag har kontroll över mitt liv (vilket jag definitivt inte hade innan, då hade jag bara kontroll över maten, nu har jag kontroll över MITT LIV). jag behöver ta ansvar, men det är inte lika ångestladdat eftersom jag är stark nog. jag vill ta ansvar för mig själv och mina åsikter och tankar. det är ju JAG. och jag är bra. trots att jag börjat äta, gått emot ångesten, kämpat mig fram, gått emot mina övertygelser, gått upp många kilon.

när det känns som att precis allt är skit, det är då man måste kalla på sina soldater och ge sig fan på att vinna kriget.

jag hade börjat ta p-piller i slutet av 2006. när jag under 2007 började må snäppet sämre och hade häftigare humörsvängningar och kände som att jag gick upp i vikt skyllde jag på p-pillren. varje gång jag misslyckades med att banta skyllde jag på p-pillrena, att jag inte kan gå ner i vikt pga. dem. ibland ville jag sluta bara för att kunna tappa vikt, men jag hade pojkvän och fortsatte.
i början av året började jag få utslag. först på armarna. sen på kroppen. sist i ansiktet. det kliade och gjorde ont, och ibland var jag helt röd och det sved som fan. det blev värre och värre och vissa perioder kunde jag varken ha linser eller smink och jag såg hemsk ut med rödfrasigt ansikte. jag gick till vårdcentralen, jag gick till hudspecialisten, jag testade krämer, kortison, tabletter, tog atarax och levde som i en dimma, fick testa mjällschampo på huden, farliga krämer man inte fick vistas i sol med. det blev inte bättre. mina ögon var helt röda och sved och kliade. gick till ögonspecialisten efter 4 månaders väntan. hjälpte inte. inget blev bättre. jag hade ingen allergi, inget konstigt alls. ändå var jag helt utslagen, röd, och rödögd.
till slut i samband med en ny kräm i december (efter 9 månader) och utlandsresa i februari med skolan blev det bättre. det var atropisk eksem, inget konstigt, ändå hade det tagit 9 månader innan jag fick bra hjälp.
jag och min pojkvän gjorde slut den vintern. jag tog det hårdare än vad jag velat erkänna, och allt gick nedåt. jag började känna mig extremt ensam. jag har alltid känt mig ensam och utanför i viss mån, men det blev mycket värre nu. jag hade ingen grund att stå på, inga riktigt nära vänner som fanns tillgängliga, allt var så flyktigt.

på våren tog jag studenten. jag tackade ja till att vara hårmodell tre veckor innan, och de klippte av allt hår och gav mig nån sorts grekisk/svamp frisyr. jag såg hemsk ut och mådde så dåligt av att se ut så. hela sommaren var fruktansvärd. jag mådde så otroligt dåligt med mig själv, jag kände mig fel, allt var fel. jag var så utanför, jag hade ingen självrespekt. jag skämdes så otroligt över mig själv. och jag betedde mig jättekonstigt, jag sket i andra och var så självisk. min bästa killkompis hade blivit kär i mig, och jag utnyttjade det i min ensamhet, jag klarade mig inte utan honom så vi fortsatte att umgås, fastän vi antagligen inte borde ha gjort det. men jag var så ensam, och jag var självisk. det kändes som att allt gick fel.
under sommaren började jag på kbt-behandling för min ångest och nedstämdhet. jag minns att psykologen ritade upp en bulle och sa att längst in är man svårt deprimerad, och gjorde en prick längst ut att där var jag. jag var lite deppig men inte deprimerad. jag var liksom inte tillräckligt dålig. den behandlingen gav mig ingenting.
jag försökte banta, men det var alltid misslyckanden. alla dessa misslyckanden började rada upp sig allt mer och mer, och jag förlorade mig själv någonstans där. jag kände inte igen mig själv. jag blev någon jag inte ville vara.
jag jobbade på hösten, och flyttade till min brors lägenhet när han åkte utomlands, i fyra månader. ensamheten började tära på mig. jag vantrivdes på jobbet, det är det ytligaste stället jag varit på, med ytliga själviska människor. jag höll mig för mig själv, lyssnade på musik. sen var jag så trött och utmattad hemma. jag försökte alltid bjuda över folk för att inte vara så ensam. men jag minns min inflyttningsfest - jag hade gått runt och knackat på hos grannarna för att säga att jag skulle ha fest. så kom lördagen, och fyra personer kom. det gjorde så ont, alla sms som sa "jag kan förresten inte". det var som att det avspeglade mitt liv. det fanns inte riktigt någon där.

i oktober sa jag och min killkompis (som jag umgicks med varje dag) upp kontakten. tills vidare. han hade den senaste tiden börjat uppmärksamma att jag kunde bli förbannad om han hade för mycket smör i stekpannan och jämt ville veta vad som fanns i maten.
jag tänkte att jag inte bryr mig, men det var som ett startskott. det kändes som att jag inte hade någon, och allt var mitt eget fel. jag började umgås med kompisar som festade mycket istället. det var en kille som började visa väldigt mycket intresse för mig den här tiden, och jag blev väl antagligen lite kär. då dissade han mig på elakaste sättet och sa en massa saker att jag hade varit så på och fått för mig saker. han hade spelat ut mig, och jag klarade inte av det. det blev totalt kaos. jag började försöka äta mindre, och började träna mer. samtidigt blev jag mer isolerad, jag slutade umgås så mycket med folk, förutom på helgerna då jag gick ut och festade till 6 på morgonen. det var första riktiga festen jag var på som jag först försökte spy. jag hade ätit dåligt och det fanns mat där, bara sallad och knäckebröd, men jag ville bevisa att jag tog mitt bantande på allvar. med min kompis stod jag inne på toan och försökte spy och försökte berätta för henne att jag hade problem med maten. nästa dag hade hon glömt vårat samtal. och jag fortsatte, nästa dag gjorde jag samma sak.
det var väldigt dramatiskt. jag fick ta piller och starka sömntabletter mot den enorma ångest av spyandet. jag hade redan börjat ta för mycket sömntabletter och kunde inte sova utan dem. jag skämdes så över att inte ha tillräckligt med kontroll och behöva spy, så jag drog åt snaran ännu mer. jag tog bantningspiller som såklart inte gjorde någon skillnad. misslyckat.
jag började vara aktiv på en pro-ana sida. det var förödande. i min ensamhet blev det som en falsk gemenskap där jag fick så många destruktiva tips.
jag köpte en våg. jag kände mig så smart den dagen, där jag gick med vågen i tygpåsen och kollade på människorna på fridhemsplan. de fattade ju inte att man behövde ha fullständig kontroll om man ville lyckas! nu skulle jag bevisa alla att jag kunde gå ner i vikt. vågen blev min bästa vän och min värsta fiende.

det gick trögt, därför planerade jag en speciell diet jag hittat på internet. det var veckan efter min födelsedag, min 19-årsdag. det var sista dagen jag skulle få äta mycket och av vad jag ville. den kvällen mådde jag så illa av alla goda saker jag stoppat i mig att jag var tvungen att spy, och det var inte frivilligt. veckan efter började allvaret.
jag minns en kompis som kommit hem till mig och jag hade glömt mitt matschema på kylen. hon frågade bestört "är det där det du ska äta?" och jag fräste något åt henne och tog bort lappen. jag var förbannad så fort någon ifrågasatte min genialitet. min hemlighet som skulle bevisa att jag också klarade av att göra någonting.
jag gick ner i vikt, men inte lika mycket som "man skulle". misslyckande. misslyckad. det går inte, och jag vill inte ens, förklara hur misslyckad jag var. inget dög, och jag var tvungen att köra hårdare. i en panikattack beställde jag illegala piller från internet som skulle få mig mer aktiv och mindre hungrig. mindre hungrig blev jag inte - jag var ju ständigt hungrig! varför var just jag så misslyckad när alla andra verkade lyckas tappa aptiten av pillret? men jag var bara hungrig, ville bara ha mer och mer. jag använde pillren för att orka träna men fick ökad ångest av dem.

ingen sa något. det märktes väl inte. jag umgicks ju inte regelbundet med någon. jag behövde gå ner mer. jag räknade inte kalorier då, utan gick efter vad jag trodde var det nyttigaste. ibland kunde jag smsa kompisar och fråga vilket av två alternativ var nyttigast, något de förståss inte visste. jag var väldigt besatt av nyttigheter. och jag slog mig själv så mycket, vad jag än gjorde var det inte tillräckligt bra, och den enda glädjen jag kände under den här perioden var den korta glädjen när vågen visade mindre.

i december hade jag börjat få lite lätta kommentarer, men det räckte inte. jag skulle ut och resa i tre veckor och slutade på mitt jobb, fick en kokbok i avskedspresent.
på resan bestämde jag att inte förstöra allt med att svälta. jag åt, försökte ta det "nyttigaste" men jag åt ändå och hade en underbar tid. den bästa i mitt liv just då. jag gick också upp i vikt, men det gjorde inte så mycket, för jag visste vad jag skulle göra när jag kom hem. jag var smal, men inte mager. vid den här tiden hade jag gått ner hälften av alla kilon jag gick ner totalt. jag hade egentligen nått mitt första mål, min målvikt. min s.k. idealvikt.
ändå räckte det inte. för tänk om jag skulle tappa kontrollen och gå upp, då skulle jag ju vara tjock? jag behövde ha marginal.

när jag kom hem till sverige flyttade jag hem. min familj hade uppmärksammat min viktnedgång men tog det inte på sånt allvar än. jag tog det på allvar, nu skulle jag verkligen göra allt för att gå ner i vikt, det var faktiskt mitt enda mål. jag hade drömmar, men framtiden blev diffus och mindre viktig. jag hade köpt bantningspiller i usa också och jag hade en plan. jag hade en hemsk nyårsnatt och det året, 2009, blev hemskt.


andra delen var svårare än första. fortsätter med tredje en annan gång.
(och som sagt, om någon känner sig påverkad så tar jag genast bort inlägget)

jag har haft enorm otur på sista tiden. sån otur att de runtomkring mig uppmärksammat det och blivit chockade över hur det inte vill ge med sig.
det är sådana saker som för ett år sedan hade fått mig att totalt bryta ihop. jag hade varken haft energi eller ork att lösa något, eller i dessa fall bara acceptera att det är som det är. att livet är ironiskt och ofta spelar en ett spratt.
men jag klarar av att hantera sådant idag. jag klarar av att fortsätta. jag har inte tappat vikt under den senaste månaden utan fortsatt utmana mig och faktiskt gett mig själv godsaker för att jag står ut med livets svårigheter. istället för att kapa av har jag lagt till, jag tar hand lite mer om mig själv genom att gå in och köpa det jag är sugen på.
ett återfall är inte ett återfall om man tar sig tillbaka. att det någon dag gått lite sämre under den här perioden är inget konstigt. det är fullständigt normalt. dåliga dagar hör livet till och friska människor har också dåliga dagar. gränsen går där man låter det fortsätta och börja dra ner en igen. att hoppa över en måltid eller fuska en dag är en sak, men att fortsätta med det beteendet eller förvärra det - då kan man prata om återfall.
jag har kommit så långt. jag har insett hur livet kan vara, hur fint det kan vara. därför kommer jag aldrig bli anorektisk igen. jag har fått en sådan insikt. men det betyder inte att jag inte har dåliga dagar. det händer att det funkar dåligt 2-3 dagar för att jag mår skit. det händer att jag fifflar eller tänker i kompensationstänk. men jag kommer aldrig få ett återfall. har det gått dåligt nån dag ruskar jag om mig själv och fortsätter som jag ska.
ibland behöver man miniåterfall för att inse vad det är man lämnar bakom sig. men man måste skilja mellan dessa och det destruktiva återfallet när man faktiskt ger upp.
återfall går alltid att vända. och det är aldrig försent. hur många gånger man än försökt, hur många gånger man än blivit friskförklarad och sen blivit sjuk igen - det är aldrig försent. man kan försöka igen. man kan göra 100 procent. man kan alltid förändra, man kan börja vilken dag som helst. det är aldrig försent.

om vi säger att jag ska leva tills jag fyller 80 har jag 60 år kvar.
det innebär 131 400 måltider. mellanmål och stora mål.
ville bara påminna. hälften av dem är mellanmål, alltså kan jag ta den där andra muffinsen någon annan dag. eller testa ett nytt bröd vilken dag som helst. testa mig igenom alla pålägg som finns i sverige.
har liksom 65700 mellisar kvar.

det går aldrig att säga för många gånger: anorexi går inte över på en dag. ingen ätstörning gör det. den där gyllene sekunden som ska slå en likt en guldskimrande blixt och plötsligt göra en frisk och göra så man ser allt från en annan vinkel, känner allt på ett annat sätt, äter allt med en annan känsla, den kommer inte.
att bli frisk är en process. och till och med när man känner sig som starkast måste man vara på sin vakt. man behöver vara lite paranoid, ha lite oro kvar att ätstörningen smyger omkring där i gränderna. bara så att man faktiskt kan slå tillbaka om den smyger sig fram.
har man regelbundna måltider eller matschema att följa ska man göra det ett bra tag, även om man känner sig friskare än någonsin. för blir man spontan för tidigt händer det att man slarvar. och med slarvar menas att saker faller bort istället för att de läggs till. och plötsligt får man i sig för lite energi eller för lite näring vilket matar ätstörningen som ligger och vilar likt snövit.
att vara lite på sin vakt och vara lite beredd är bara bra. att påminna sig om att det tar tid, och att det är okej så. heller lite extra tid än ett slugt återfall.

mat som är läskigt är oftast så gott! jag brukar tro att det inte är gott för att jag inte tycker det är värt det, inte "värt kalorierna". men så fel jag har! och det enda sättet att fastställa att jag har fel, att sjukdomen har fel, är att bevisa att det inte stämmer genom att äta sådant som känns "dumt" eller "onödigt". har ätit underbar french toast med kanel och riktig socker vilket är en perfekt utmaning för mig som är rädd för allt som är vitt. fantastiskt gott. och att äta direkt ur en ben&jerrys med någon man tycker om en dag man faktiskt bara ska slappa och ta hand om sig själv är underskattat. att sedan avrunda dagen med en gorgonzola pizza och glass till efterrätt - det är vardagslyx. tänk vad mycket så lite kan göra. och inte har jag eller min kropp förändrats av att äta alla de här godsakerna på en och samma dag. det är mer som...en vinst. jag vinner varje gång jag kan njuta av maten. jag är vinnaren, anorexin är förloraren.

det kanske inte hör hit men jag vill ändå påvisa hur stark jag blivit, hur mycket man klarar av när man blir friskare. fastän jag missade flyget (pga. flygbussen som var försenad) och fastän jag gråtit ut mitt hjärta och bråkat med flygbussarna och fått köpa en helt ny biljett och fått gå upp 3.15 för att hinna hit tiöö flygplatsen så klarar jag det. jag vägrar bryta ihop mer än det där gråtandet. jag vägrar ta ut det över maten. istället har jag köpt godsaker för att trösta mig och hållt huvudet högt och försökt skratta åt min enorma otur de senaste veckorna. för sånt här händer. det kommer motgångar, besvikelser, sorg och trauman. men det går att hantera på ett konstruktivt sätt, utan att ge sig själv stryk. utan att skada sig ännu mer. jag behöver inte svälta, jag behöver äta när det kommer motgångar. för att orka stå ut, orka vara stark, orka lösa problemen. så nu är jag påväg - igen.

jag ska ut på en miniresa. det är en av de bästa saker jag kan göra för att utmana sjukdomen och faktiskt bli friskare. det ÄR läskigt och förra sommaren var det inte möjligt för mig att resa iväg själv eller resa någonstans där jag inte varit än. det var ett alldeles för stort hot mot min trygghet och jag mådde helt enkelt för dåligt - jag kunde inte ta hand om mig själv. men nu kan jag det. det är inte sä att jag inte är orolig, tvärtom, jag har fått ta lugnande och försökt få bort min ångest och oro över t.ex mattiderna och utbudet. men jag har lärt känna mig själv mer och jag vet att hur orolig och rädd jag än är inför en resa - och även om den första tiden kan vara sjukt svår och ångestskapande - så är det den bästa utmaningen jag kan ge mig själv. jag är dessutom väldigt flygrädd och kanske ska våga titta ut när vi lyfter... jag förändras alltid efter en resa. jag utmanas med maten och att klara mig i andra situationer än tryggheten hemma i stockholm. jag BEVISAR för mig själv att jag KAN. och det ska bli oerhört skönt att komma iväg lite. nu: flygplatsen och köpa mat jag kan ta med på flyget.