jag tror jag har klarat det
tänkte uppdatera om mitt liv, nu när mer än en månad har gått.
av någon anledning, vilket jag inte trodde skulle vara möjligt någonsin, vill jag inte skriva om ätstörningar och problem. det är inte längre mitt största problem.
förstår ni?
ätstörningen är inte längre mitt största problem!
det är helt fantastiskt!
jag är liksom...fri?
även om det gnager lite ibland, det händer att jag förfäras över mina kolossala ben eller blir ledsen över dagens ideal och får dåligt samvete över att jag äter alla mina måltider, så är det som en liten sticka i fingret.
det påverkar mig inte längre.
enda sättet det påverkar mig är att jag ständigt påminns om hur stark jag varit som kämpat mig hit. tyvärr glömmer jag det lätt - hur svårt det faktiskt var. ibland får jag för mig att "det var ju bara att äta". men alla som kämpar mot en ätstörning vet så väl att det inte "bara är att äta".
och även om jag bara ätit hade jag ju mått lika jävla pissigt om jag inte jobbat med mig själv. och fan vad jag jobbat med mig själv alltså.
jag må inte vara världens starkaste och självsäkraste, men jag kommer fotrsätta kämpa hela tiden, varje dag.
något jag känner mig helt säker på är att jag aldrig - ALDRIG - mer kommer försöka lösa mina problem genom självsvält. dels för att jag förstått att det inte löser något alls, men också för att jag helt enkelt inte vill vara sådär smal, energilös, ledsen, ångestfylld. jag har problem att ta itu med och ibland är det motigt, så jag behöver verkligen inte förvärra mina förutsättningar ytterligare.
jag tror att jag faktiskt klarat det. jag är på den säkra sidan och jag är säker. jag har gjort så mycket på sistone, jag har hållit tal framför sjukt mycket människor, jag har arrangerat klubb, jag har rest, jag har träffat nya människor. jag kan sitta i en park och njuta av ett stort paket glass och dricka öl. jag vågar säga om jag är hungrig och behöver äta istället för att sitta och ha blodsockerfall. jag vågar. och jag kan och jag har kämpat som fan för det här, det ska jag aldrig glömma.
av någon anledning, vilket jag inte trodde skulle vara möjligt någonsin, vill jag inte skriva om ätstörningar och problem. det är inte längre mitt största problem.
förstår ni?
ätstörningen är inte längre mitt största problem!
det är helt fantastiskt!
jag är liksom...fri?
även om det gnager lite ibland, det händer att jag förfäras över mina kolossala ben eller blir ledsen över dagens ideal och får dåligt samvete över att jag äter alla mina måltider, så är det som en liten sticka i fingret.
det påverkar mig inte längre.
enda sättet det påverkar mig är att jag ständigt påminns om hur stark jag varit som kämpat mig hit. tyvärr glömmer jag det lätt - hur svårt det faktiskt var. ibland får jag för mig att "det var ju bara att äta". men alla som kämpar mot en ätstörning vet så väl att det inte "bara är att äta".
och även om jag bara ätit hade jag ju mått lika jävla pissigt om jag inte jobbat med mig själv. och fan vad jag jobbat med mig själv alltså.
jag må inte vara världens starkaste och självsäkraste, men jag kommer fotrsätta kämpa hela tiden, varje dag.
något jag känner mig helt säker på är att jag aldrig - ALDRIG - mer kommer försöka lösa mina problem genom självsvält. dels för att jag förstått att det inte löser något alls, men också för att jag helt enkelt inte vill vara sådär smal, energilös, ledsen, ångestfylld. jag har problem att ta itu med och ibland är det motigt, så jag behöver verkligen inte förvärra mina förutsättningar ytterligare.
jag tror att jag faktiskt klarat det. jag är på den säkra sidan och jag är säker. jag har gjort så mycket på sistone, jag har hållit tal framför sjukt mycket människor, jag har arrangerat klubb, jag har rest, jag har träffat nya människor. jag kan sitta i en park och njuta av ett stort paket glass och dricka öl. jag vågar säga om jag är hungrig och behöver äta istället för att sitta och ha blodsockerfall. jag vågar. och jag kan och jag har kämpat som fan för det här, det ska jag aldrig glömma.
