smaker
det är så underbart att jag fortfarande har smaker kvar att upptäcka! (eller återupptäcka.)
nu blev det en kexchoklad. det är så mycket barndom och sälen över det, när vi varje dag köpte 4 för 20:-
jättegott och helt fantastiskt att det är ännu en annan smak - det smakar inte som "alla choklad med kex".
det är därför det inte räcker med att äta en sorts choklad och bestämma att man hatar choklad och inte behöver äta något mer. och det är därför man inte kan äta en pizza med skinka och sen säga att man hatar pizza och det har inte med ätstörningen att göra. för tänk om pizza med räkor är värsta hiten? eller om nu marabou apelsinkrokant inte var så god så är lindt 70% med blåbär det?
jag älskar smaker! och är glad över att jag om och om igen får upptäcka att smaker faktiskt inte tar slut och kan varieras i en oändlighet. det gör livet mycket intressantare, det ger vardagen lite färg.
nu blev det en kexchoklad. det är så mycket barndom och sälen över det, när vi varje dag köpte 4 för 20:-
jättegott och helt fantastiskt att det är ännu en annan smak - det smakar inte som "alla choklad med kex".
det är därför det inte räcker med att äta en sorts choklad och bestämma att man hatar choklad och inte behöver äta något mer. och det är därför man inte kan äta en pizza med skinka och sen säga att man hatar pizza och det har inte med ätstörningen att göra. för tänk om pizza med räkor är värsta hiten? eller om nu marabou apelsinkrokant inte var så god så är lindt 70% med blåbär det?
jag älskar smaker! och är glad över att jag om och om igen får upptäcka att smaker faktiskt inte tar slut och kan varieras i en oändlighet. det gör livet mycket intressantare, det ger vardagen lite färg.
ett
det känns så utlämnande, naket att skriva ner min historia. jag vet inte riktigt var det börjar och jag vet inte hur det slutar. dessutom är det så oerhört privat. jag tror inte jag suttit ner med någon och faktiskt berättat om allt, bara små glimtar. det är så mycket.
och varje gång jag försöker förklara varför jag fick anorexi är det av en annan orsak. det finns så många orsaker, och att säga att det endast beror på ditten eller datten håller inte. det är oerhört komplext. jag har också fått för mig att någon läsare kanske vet vem jag är, och det känns väldigt läskigt.
jag ska dela upp det så blir det nog lättare. jag vet inte riktigt vad för syfte det här har, och kan hända att jag raderar det.
den första gången jag började se min kropp som ett hinder var när jag var åtta år. en ny tjej började i klassen och var slank och hade magtröja, och jag påverkades så mycket av det av någon anledning. jag kommer ihåg att jag slutade bre så mycket smör på brödet och när jag satt med min dunjacka trodde jag att folk skulle tro att jag var lika tjock som dunjackan.
åren flöt på. mina föräldrar bråkade mer och mer. ibland var det riktigt hetskt med både psykiskt och fysiskt våld. när jag började mellanstadiet trodde jag långa perioder att de skulle separera, vilket jag önskade mer än något annat, jag ville ha det lugnt hemma och känna mig trygg. jag brukade låsa min dörr för att jag kände mig så otrygg. i skolan kände jag mig utanför och mobbad, och hierarkin i klassen var fruktansvärd.
på sommarlovet från sexan till sjuan var jag på ett läger där en av mina bästa kompisar också var. hon hade ätstörningar och vägrade äta ordentligt, och jag försökte också att inte äta, jag ville också bli smal. och framförallt ville jag få uppmärksamhet. jag minns att vi åt kyckling och jag petade lite och då sa en kille som jag gillade att "du äter ju knappt något" och jag blev glad av det. så jag fortsatte. jag gick ner ganska mycket i vikt, från pubertetsmulligheten till lite väl smal. jag fick bristningar på ryggen och brösten för att jag samtidigt växte. folk har i efterhand sagt att de trodde jag kanske fått anorexi. vilket jag inte hade direkt, och jag återgick till att äta som jag brukade sen.
under tiden blev det bara värre hemma. jag ville inte vara hemma men jag hade ingenstans att ta vägen. jag kände mig utanför för jag var annorlunda. mina föräldrar var inte svenskar, vilket är ovanligt i det området, jag var konstig och hade konstiga intressen. jag kände ingen tillhörighet, mina vänner bodde långt bort och jag hade många identitetskriser. jag växlade stil från töntig till hiphop till hårdrock till punk. det är fan inte lätt när man inte hör hemma någonstans.
jag hade väldigt lätt för mig i skolan och fick alltid bäst betyg, men det hjälpte ju inte.
från nian har jag läst min dagbok i vilken jag varannan dag gråter över hur dåligt jag mår både i skolan och hemma. att jag vill ha hemstudier för att slippa gå till skolan, att folk kallar mig för en massa saker, att folk seriöst retas för att jag blivit vegetarian. jag var deprimerad och jag rev sår i armen vilket min mamma upptäckte och drog iväg mig till bup. där sa de att "du är inte deprimerad agnes, så du behöver inte komma tillbaka men du kan ringa om du vill". efter första mötet. senare sa folk att det är en "tonårsdepression". så ingen tog det på allvar. vissa tillfällen försökte jag spy men det var för jobbigt så jag struntade i de försöken.
jag engagerade mig i alla fall i djurrätt och politik och försökte visa mig säker och cool. jag hade rött tuperat hår, nitar och slitna strumpbyxor vilket var det direkt motsatta till alla på min skola som bara bar märkeskläder, typ JL.
jag och två kompisar brukade ibland försöka banta tillsammans. säga att vi inte ska äta något "onyttigt" eller så tipsade min kompis om att äta knäckebröd med gräddfil en hel vecka, eller äta banan istället för godis. jag klarade det aldrig och hatade mig själv för min svaghet, att jag alltid föll för chokladen och godiset. jag kände mig mycket större än alla andra, vilket jag alltid hade varit. jag hade kommit i puberteten först, jag var längst av alla mina vänner. störst, klumpigast, konstigast. dessa perioder värvades med perioder att jag låtsades skita i vad andra tyckte, åt vad jag ville, gjorde vad jag ville. för samtidigt som jag försökte banta och ville bli smal så tyckte jag det var så dåligt att andra gjorde så, att det var så onödigt. eftersom alla var smalare än mig.
men i min dagbok hade jag ändå satt upp mål att sluta äta godis och choklad.
jag minns inte exakt vad som hände under första året på gymnasiet. jag kommer ihåg delicatobollarna från skolautomaten men ibland fick jag för mig att banta och åt knappt mat. en tjej i min klass hade anorexi vilket jag inte hade förståelse för, för jag sa framför henne vid en lunch att "jag vill inte äta, jag vill gå ner i vikt". jag fick en utskällning av min kompis och gick iväg gråtandes för jag kände seriöst att jag ville gå ner i vikt och mådde skit. jag skäms för det där fortfarande, nu när jag vet hur det känns att få höra sådana kommentarer när man faktiskt har anorexi. om jag någon gång kunde få be om ursäkt... hon blev inlagd ett halvår senare och sen dess har jag inte hört av henne.
men överlag var det inget speciellt, mina deppsvackor blev dock värre och värre. jag försvann verkligen, drog mig undan och var helt isolerad. jag kommer ihåg en gång när jag hade suttit ensam i skolan i tre dagar så kom en kompis och undrade hur det var med mig för jag såg så fruktansvärt nedstämd ut och satt hela tiden för mig själv.
vid ett besök hos skolsystern kom det fram att jag inte pratar med min pappa mer än bråkar och att han antagligen har någon störning, och skolsystern ville ha ett möte med oss. till slut sa jag ja, men sen undvek jag henne resten av gymnasietiden för att slippa. jag klickade inte direkt med någon från gymnasiet och har idag ingen kontakt med någon, och jag kände mig väldigt ensam hela gymnasiet.
under andra året hade jag återigen gått ner i vikt. ganska mycket vilket en kompis påpekade 'att jag såg ut som ett barn från auschwitz'. det var inte alls så allvarligt, men jag var smal. jag kan dock inte minnas att jag gjorde det medvetet. den sommaren hade min kompis kommit hem från att ha bott utomlands och blivit allvarlig anorektisk, och även om hon inte påverkade mig lika aktivt denna gång (eftersom jag inte behövde uppmärksamhet pga maten kände jag) så kan det ha påverkat mig genom att jag ändå drog in på maten.
i övrigt var den sommaren 2006 min bästa sommar, jag mådde jättebra, jag gjorde en massa saker, upplevde så mycket. jag blev tillsammans med en kille för första gången också. jag hade inte så mycket problem med mig själv under den perioden, jag var ganska smal men mådde bra. under en lång period hände inget särskilt vad jag kan minnas.
i slutet av tvåan blev jag tillsammans med en annan kille och åt vad jag ville i princip, lyxiga pannkaksfrukostar och en massa chips, eftersom han gjorde det. jag gick upp i vikt igen, men var fullständigt normalviktig, och när trean började började problemen.
sen kommer den jobbiga biten någon annan gång.
om någon känner sig påverkad på minsta sätt så säg till och jag tar genast bort inlägget.
och varje gång jag försöker förklara varför jag fick anorexi är det av en annan orsak. det finns så många orsaker, och att säga att det endast beror på ditten eller datten håller inte. det är oerhört komplext. jag har också fått för mig att någon läsare kanske vet vem jag är, och det känns väldigt läskigt.
jag ska dela upp det så blir det nog lättare. jag vet inte riktigt vad för syfte det här har, och kan hända att jag raderar det.
den första gången jag började se min kropp som ett hinder var när jag var åtta år. en ny tjej började i klassen och var slank och hade magtröja, och jag påverkades så mycket av det av någon anledning. jag kommer ihåg att jag slutade bre så mycket smör på brödet och när jag satt med min dunjacka trodde jag att folk skulle tro att jag var lika tjock som dunjackan.
åren flöt på. mina föräldrar bråkade mer och mer. ibland var det riktigt hetskt med både psykiskt och fysiskt våld. när jag började mellanstadiet trodde jag långa perioder att de skulle separera, vilket jag önskade mer än något annat, jag ville ha det lugnt hemma och känna mig trygg. jag brukade låsa min dörr för att jag kände mig så otrygg. i skolan kände jag mig utanför och mobbad, och hierarkin i klassen var fruktansvärd.
på sommarlovet från sexan till sjuan var jag på ett läger där en av mina bästa kompisar också var. hon hade ätstörningar och vägrade äta ordentligt, och jag försökte också att inte äta, jag ville också bli smal. och framförallt ville jag få uppmärksamhet. jag minns att vi åt kyckling och jag petade lite och då sa en kille som jag gillade att "du äter ju knappt något" och jag blev glad av det. så jag fortsatte. jag gick ner ganska mycket i vikt, från pubertetsmulligheten till lite väl smal. jag fick bristningar på ryggen och brösten för att jag samtidigt växte. folk har i efterhand sagt att de trodde jag kanske fått anorexi. vilket jag inte hade direkt, och jag återgick till att äta som jag brukade sen.
under tiden blev det bara värre hemma. jag ville inte vara hemma men jag hade ingenstans att ta vägen. jag kände mig utanför för jag var annorlunda. mina föräldrar var inte svenskar, vilket är ovanligt i det området, jag var konstig och hade konstiga intressen. jag kände ingen tillhörighet, mina vänner bodde långt bort och jag hade många identitetskriser. jag växlade stil från töntig till hiphop till hårdrock till punk. det är fan inte lätt när man inte hör hemma någonstans.
jag hade väldigt lätt för mig i skolan och fick alltid bäst betyg, men det hjälpte ju inte.
från nian har jag läst min dagbok i vilken jag varannan dag gråter över hur dåligt jag mår både i skolan och hemma. att jag vill ha hemstudier för att slippa gå till skolan, att folk kallar mig för en massa saker, att folk seriöst retas för att jag blivit vegetarian. jag var deprimerad och jag rev sår i armen vilket min mamma upptäckte och drog iväg mig till bup. där sa de att "du är inte deprimerad agnes, så du behöver inte komma tillbaka men du kan ringa om du vill". efter första mötet. senare sa folk att det är en "tonårsdepression". så ingen tog det på allvar. vissa tillfällen försökte jag spy men det var för jobbigt så jag struntade i de försöken.
jag engagerade mig i alla fall i djurrätt och politik och försökte visa mig säker och cool. jag hade rött tuperat hår, nitar och slitna strumpbyxor vilket var det direkt motsatta till alla på min skola som bara bar märkeskläder, typ JL.
jag och två kompisar brukade ibland försöka banta tillsammans. säga att vi inte ska äta något "onyttigt" eller så tipsade min kompis om att äta knäckebröd med gräddfil en hel vecka, eller äta banan istället för godis. jag klarade det aldrig och hatade mig själv för min svaghet, att jag alltid föll för chokladen och godiset. jag kände mig mycket större än alla andra, vilket jag alltid hade varit. jag hade kommit i puberteten först, jag var längst av alla mina vänner. störst, klumpigast, konstigast. dessa perioder värvades med perioder att jag låtsades skita i vad andra tyckte, åt vad jag ville, gjorde vad jag ville. för samtidigt som jag försökte banta och ville bli smal så tyckte jag det var så dåligt att andra gjorde så, att det var så onödigt. eftersom alla var smalare än mig.
men i min dagbok hade jag ändå satt upp mål att sluta äta godis och choklad.
jag minns inte exakt vad som hände under första året på gymnasiet. jag kommer ihåg delicatobollarna från skolautomaten men ibland fick jag för mig att banta och åt knappt mat. en tjej i min klass hade anorexi vilket jag inte hade förståelse för, för jag sa framför henne vid en lunch att "jag vill inte äta, jag vill gå ner i vikt". jag fick en utskällning av min kompis och gick iväg gråtandes för jag kände seriöst att jag ville gå ner i vikt och mådde skit. jag skäms för det där fortfarande, nu när jag vet hur det känns att få höra sådana kommentarer när man faktiskt har anorexi. om jag någon gång kunde få be om ursäkt... hon blev inlagd ett halvår senare och sen dess har jag inte hört av henne.
men överlag var det inget speciellt, mina deppsvackor blev dock värre och värre. jag försvann verkligen, drog mig undan och var helt isolerad. jag kommer ihåg en gång när jag hade suttit ensam i skolan i tre dagar så kom en kompis och undrade hur det var med mig för jag såg så fruktansvärt nedstämd ut och satt hela tiden för mig själv.
vid ett besök hos skolsystern kom det fram att jag inte pratar med min pappa mer än bråkar och att han antagligen har någon störning, och skolsystern ville ha ett möte med oss. till slut sa jag ja, men sen undvek jag henne resten av gymnasietiden för att slippa. jag klickade inte direkt med någon från gymnasiet och har idag ingen kontakt med någon, och jag kände mig väldigt ensam hela gymnasiet.
under andra året hade jag återigen gått ner i vikt. ganska mycket vilket en kompis påpekade 'att jag såg ut som ett barn från auschwitz'. det var inte alls så allvarligt, men jag var smal. jag kan dock inte minnas att jag gjorde det medvetet. den sommaren hade min kompis kommit hem från att ha bott utomlands och blivit allvarlig anorektisk, och även om hon inte påverkade mig lika aktivt denna gång (eftersom jag inte behövde uppmärksamhet pga maten kände jag) så kan det ha påverkat mig genom att jag ändå drog in på maten.
i övrigt var den sommaren 2006 min bästa sommar, jag mådde jättebra, jag gjorde en massa saker, upplevde så mycket. jag blev tillsammans med en kille för första gången också. jag hade inte så mycket problem med mig själv under den perioden, jag var ganska smal men mådde bra. under en lång period hände inget särskilt vad jag kan minnas.
i slutet av tvåan blev jag tillsammans med en annan kille och åt vad jag ville i princip, lyxiga pannkaksfrukostar och en massa chips, eftersom han gjorde det. jag gick upp i vikt igen, men var fullständigt normalviktig, och när trean började började problemen.
sen kommer den jobbiga biten någon annan gång.
om någon känner sig påverkad på minsta sätt så säg till och jag tar genast bort inlägget.
att bygga upp sin garde
så fort jag känner av den där iskalla vinden som viskar att vintern närmar sig kommer ångesten krypandes. jag klarar inte av vintern, jag klarar inte kylan och mörkret. jag har alltid blivit deppig så fort hösten börjat fälla sina löv. det är inte en slump att det var när hösten var påväg mot vintern som jag på allvar började sjukna in i anorexin.
och nu när jag kände den här isande vinden som blåste ända in i benmärgen började ångesten komma fram, den här speciella vinterångesten. men jag började tänka.
tänka på förra vintern. den var ju inte så hemsk, fastän jag var sjuk och underviktig och frös otroligt mycket. men den var inte så fruktansvärd som jag hade trott. varför? jag tror att jag någonstans inom mig hade bestämt mig för att bli frisk, för att inte ge upp. även fast jag var sjuk så vågade jag lätta lite på trycket och på så sätt må bra vissa stunder. och i takt med att våren började krypa fram började också min tillfriskningsprocess. jag lät inte vintern förstöra mer, utan byggde upp mitt garde redan under vintermånaderna.
för egentligen, varför ska jag låta vädret bestämma mitt humör? hur konstigt är inte det? kylan och mörkret kommer vi inte undan, det är ett faktum, flera månaders väntan till våren. men ska man då låta sig tas ner? eller ska man istället stå upp och göra det bästa utav det?
deppa kan man göra i krissituationer. men när omständigheterna inte går att ändra på (och faktiskt återkommer år efter år) måste man mobilisera sig. ta det goda ur det dåliga.
jag tycker om att undvika saker, och alla som har en ätstörning vet hur man ska undvika. men istället för att undvika mat eller socialt umgänge eller vad det nu är man undviker, så kan man undvika det som skadar en. jag kan undvika att vistas ute mer än nödvändigt när det är mörkt och kallt, och istället mysa ner mig med värmekuddar, ljus, vänner, te. jag kan välja att göra saker inomhus och försöka vistas ute under soltimmarna.
de små sakerna spelar ofta väldigt stor roll.
och det absolut bästa man kan göra, vilket antagligen lättade upp hela vintern för mig, är att resa bort. har man möjligheten, pengar och lite tid, är det värt det. en kort eller lång resa - bara det är sol och värme. min resa i februari förändrade faktiskt mitt liv, det var en otrolig utmaning att som ätstörd underviktig resa iväg i tre veckor till ett fattigt land där mat inte är någon sorts njutning, men jag blev några stadier friskare. och när jag kom hem hade jag samlat på mig så mycket d-vitamin och solsken att jag klarade av den långa strapatsen att verkligen bli friskare.
allt dåligt går att vända till något gott, det är jag helt övertygad om. inte helt och hållet, och vissa saker lättare än andra, men till och med anorexin kan leda till något bra. nu kanske någon tycker att jag är helt dum i huvudet, men jag är "glad" att jag blev anorektisk, eller kanske glad över att jag vågade börja kämpa emot det snarare. utan anorexin hade jag inte blivit den jag är idag, jag hade inte fått så mycket kunskap om mig själv och andra, och jag hade aldrig blivit så stark och säker. det värsta som har hänt i mitt liv har jag lyckats, till stor del, omvända till något positivt.
och nu när jag kände den här isande vinden som blåste ända in i benmärgen började ångesten komma fram, den här speciella vinterångesten. men jag började tänka.
tänka på förra vintern. den var ju inte så hemsk, fastän jag var sjuk och underviktig och frös otroligt mycket. men den var inte så fruktansvärd som jag hade trott. varför? jag tror att jag någonstans inom mig hade bestämt mig för att bli frisk, för att inte ge upp. även fast jag var sjuk så vågade jag lätta lite på trycket och på så sätt må bra vissa stunder. och i takt med att våren började krypa fram började också min tillfriskningsprocess. jag lät inte vintern förstöra mer, utan byggde upp mitt garde redan under vintermånaderna.
för egentligen, varför ska jag låta vädret bestämma mitt humör? hur konstigt är inte det? kylan och mörkret kommer vi inte undan, det är ett faktum, flera månaders väntan till våren. men ska man då låta sig tas ner? eller ska man istället stå upp och göra det bästa utav det?
deppa kan man göra i krissituationer. men när omständigheterna inte går att ändra på (och faktiskt återkommer år efter år) måste man mobilisera sig. ta det goda ur det dåliga.
jag tycker om att undvika saker, och alla som har en ätstörning vet hur man ska undvika. men istället för att undvika mat eller socialt umgänge eller vad det nu är man undviker, så kan man undvika det som skadar en. jag kan undvika att vistas ute mer än nödvändigt när det är mörkt och kallt, och istället mysa ner mig med värmekuddar, ljus, vänner, te. jag kan välja att göra saker inomhus och försöka vistas ute under soltimmarna.
de små sakerna spelar ofta väldigt stor roll.
och det absolut bästa man kan göra, vilket antagligen lättade upp hela vintern för mig, är att resa bort. har man möjligheten, pengar och lite tid, är det värt det. en kort eller lång resa - bara det är sol och värme. min resa i februari förändrade faktiskt mitt liv, det var en otrolig utmaning att som ätstörd underviktig resa iväg i tre veckor till ett fattigt land där mat inte är någon sorts njutning, men jag blev några stadier friskare. och när jag kom hem hade jag samlat på mig så mycket d-vitamin och solsken att jag klarade av den långa strapatsen att verkligen bli friskare.
allt dåligt går att vända till något gott, det är jag helt övertygad om. inte helt och hållet, och vissa saker lättare än andra, men till och med anorexin kan leda till något bra. nu kanske någon tycker att jag är helt dum i huvudet, men jag är "glad" att jag blev anorektisk, eller kanske glad över att jag vågade börja kämpa emot det snarare. utan anorexin hade jag inte blivit den jag är idag, jag hade inte fått så mycket kunskap om mig själv och andra, och jag hade aldrig blivit så stark och säker. det värsta som har hänt i mitt liv har jag lyckats, till stor del, omvända till något positivt.
mellis
mellanmål, mellis, fika, njutningsmellanmål. vad det än kallas och när man än äter dem så kan det faktiskt vara svårt att komma på vad fan man ska ta. antingen finns det för mycket eller för lite att välja på. vissa perioder är mellanmålen svårast, vissa perioder är de helt klart lättast.
jag tänkte skriva ner några exempel på bra mellanmål, men jag kommer inte skriva specifika mängder mer än ett bröd, en frukt etc, ni vet varför. ibland tar jag två mjuka bröd, ibland ett, det är upp till var och en, och jag vill att ni ser det här som EXEMPEL, inte exakt vad man måste ha.
- bröd med smör och pålägg + en frukt/juice/mjölk
- två knäckebröd med smör och pålägg + en frukt/juice/mjölk
- en skål med fil/yoghurt + flingor/müsli med bär eller en frukt
- ett knäckebröd med smör och pålägg, ett glas oboy och en frukt
- en skål vaniljyoghurt med bär/frukt, ett knäckebröd med smör och pålägg
- en risifrutti/mannafrutti och en frukt
- en nötbar och juice/frukt
- en näve nötter/russin
- blåbärspaj med vaniljsås
- en magnumglass
- ett halvt paket gräddglass med bär/chokladsås
- en smoothie på yoghurt, banan och bär och ett knäckebröd med smör och pålägg
- en näve naturgodis eller två nävar lösgodis (alltså okej, jag ska inte skriva mängd men näve är väl ett bra mått?)
- kanelbulle med ett glas mjölk
- hallonkräm med mjölk
- mannagrynsgröt med äppelmos och mjölk
- marabouchoklad eller en kexchoklad
- morotskaka med glasyr
kommer inte på fler just nu. men det viktiga är att variera. att tillåta sig både av njutningsmellanmålen och av de vanliga. att inte känna stress utan veta att man får testa alla. att veta att det kommer en till dag imorgon då man kan testa det man inte tog idag.
jag tänkte skriva ner några exempel på bra mellanmål, men jag kommer inte skriva specifika mängder mer än ett bröd, en frukt etc, ni vet varför. ibland tar jag två mjuka bröd, ibland ett, det är upp till var och en, och jag vill att ni ser det här som EXEMPEL, inte exakt vad man måste ha.
- bröd med smör och pålägg + en frukt/juice/mjölk
- två knäckebröd med smör och pålägg + en frukt/juice/mjölk
- en skål med fil/yoghurt + flingor/müsli med bär eller en frukt
- ett knäckebröd med smör och pålägg, ett glas oboy och en frukt
- en skål vaniljyoghurt med bär/frukt, ett knäckebröd med smör och pålägg
- en risifrutti/mannafrutti och en frukt
- en nötbar och juice/frukt
- en näve nötter/russin
- blåbärspaj med vaniljsås
- en magnumglass
- ett halvt paket gräddglass med bär/chokladsås
- en smoothie på yoghurt, banan och bär och ett knäckebröd med smör och pålägg
- en näve naturgodis eller två nävar lösgodis (alltså okej, jag ska inte skriva mängd men näve är väl ett bra mått?)
- kanelbulle med ett glas mjölk
- hallonkräm med mjölk
- mannagrynsgröt med äppelmos och mjölk
- marabouchoklad eller en kexchoklad
- morotskaka med glasyr
kommer inte på fler just nu. men det viktiga är att variera. att tillåta sig både av njutningsmellanmålen och av de vanliga. att inte känna stress utan veta att man får testa alla. att veta att det kommer en till dag imorgon då man kan testa det man inte tog idag.
viktigt
vill gärna poängtera eftersom vissa tyvärr inte riktigt förstår:
jag vill bli frisk. jag kämpar för att bli fri från anorexin. jag kämpar för att bli fri från kaloriräkning, från "nyttigt", från "vad som är bäst att äta" och från att veta exakt vad allt innehåller.
om någon är intresserad av att veta sådana saker, eller veta vad man ska äta för att äta "nyttigast och innehåller minst" eller dylikt kan ni söka upp någon sjuk proana sida. jag har inget intresse av att svara på sådant och kommer bara ge ett otrevligt svar.
jag ger gärna stöd och tips på hur man ska bli frisk och kämpa emot ätstörningen, men jag är ingen jävla anna skipper som ska förklara hur man bäst går i kollision med sin kropp och förstör sin ämnesomsättning.
jag är inte heller gjord av stål och påverkas faktiskt av andra. jag påverkas av min omgivning, av mina vänner, av andras bloggar. därför väljer jag vad jag läser och vad jag undviker. eftersom jag vill hjälpa så mycket som möjligt mailar jag gärna, och jag kan hantera andras ätstörningar så länge de försöker förändra sin situation på riktigt.
jag är ledsen nu och orkar inte skriva något intressant. hejdå.
jag vill bli frisk. jag kämpar för att bli fri från anorexin. jag kämpar för att bli fri från kaloriräkning, från "nyttigt", från "vad som är bäst att äta" och från att veta exakt vad allt innehåller.
om någon är intresserad av att veta sådana saker, eller veta vad man ska äta för att äta "nyttigast och innehåller minst" eller dylikt kan ni söka upp någon sjuk proana sida. jag har inget intresse av att svara på sådant och kommer bara ge ett otrevligt svar.
jag ger gärna stöd och tips på hur man ska bli frisk och kämpa emot ätstörningen, men jag är ingen jävla anna skipper som ska förklara hur man bäst går i kollision med sin kropp och förstör sin ämnesomsättning.
jag är inte heller gjord av stål och påverkas faktiskt av andra. jag påverkas av min omgivning, av mina vänner, av andras bloggar. därför väljer jag vad jag läser och vad jag undviker. eftersom jag vill hjälpa så mycket som möjligt mailar jag gärna, och jag kan hantera andras ätstörningar så länge de försöker förändra sin situation på riktigt.
jag är ledsen nu och orkar inte skriva något intressant. hejdå.
svar
det är en trygghet att få vara anonym och kunna skriva det jag verkligen vill här. och jag kommer fortsätta att vara rätt anonym, men jag besvarar självklart alla frågor så gott jag kan. (obs har skrivit om frågorna lite, är så sparsam och enkel av mig)
1. hur tacklar du andras tyck och tänkande kring mat?
det är ju det jag inte riktigt kan tackla. det är väl mer att jag skyddar mig antingen genom att säga vad jag själv tycker och vet (eftersom jag faktiskt vet mycket bättre än "normala" människor om mat och vikt) eller om jag mår dåligt av det går jag därifrån. ingen tvingar mig att lyssna och jag undviker gärna. ingen är av stål och särskilt inte de som har en ätstörning redan.
och observera: den som säger att man ska äta sig mätt på grönsaker och frukt är ju helt klart dum i huvudet. hoppas det inte var en dietist?! självklart blir man inte mätt på frukt utan bara full i magen, det fyller ut. det ger ingen energi - så vad ska kroppen leva på? vad ska organen leva på? vad ska hjärnan leva på? hjärtat? humöret? cellerna?
2. hur mycket och när borde man träna?
man brukar rekommendera att inte träna innan man uppnått ett stabilare bmi. man kan ta kortare promenader innan, men det är oftast bara att man håller kvar sjukdomen (som för mig).
mina dietister har sagt att äter man enligt mitt schema, 6 gånger per dag, kan man träna 3 timmar i veckan utan att man behöver lägga till något extra. det gäller när man har en stabil vikt och alltså har "råd" att förlora energi - kroppen sköter det automatiskt och balanserar ut det. detsamma gäller om man äter utöver 3 gånger i veckan - kroppen kan hantera det och anpassar sitt energiupptag utefter vad den får.
har man en ätstörning rekommenderar jag starkt att inte träna överhuvudtaget. det leder inte till något gott. träna kan man göra när man har en frisk kropp och gör det för att man mår bra av det, för att man kan njuta av det eller vill bygga muskler eller dylikt. träna ska man inte göra om man har en ätstörning, i synnerlighet inte om man är mycket underviktig.
och jag är väldigt försiktig. det räcker att jag tar en snabb promenad och jag hamnar i samma känslor och tankar som förut. inte på samma sätt och inte lika starkt, men jag kan känna det. jag har börjat på afrikansk dans men bara lyckats komma iväg en gång för jag har varit så sjuk. och när jag var där gick jag innan lektionen var slut för jag kände att där gick min gräns, och fortsätter jag blir det bara destruktivt. det var oerhört skönt! (köpte naturgodis efter)
3. har du fått en stabil vikt på det du äter och följer du/kommer du följa ditt matschema länge?
man brukar säga att man ska vänta ett år efter att man nått en sund vikt för att veta exakt hur vikten ser ut, och eftersom man pendlar speciellt som tjej så finns det inte EN siffra. jag har sedan tidigt i somras varit över ett normalt bmi och har inte märkt någon skillnad - alltså jag fortsätter inte upp i vikt. och man måste verkligen vänta för det känns obekvämt, det gör det. det är ovant helt enkelt, från att ha gått runt underviktig till att vara normalviktig. jag har inte varit det så länge och har inte vant mig riktigt än - om ett år är det min naturliga utgångspunkt och jag kommer antagligen ha en annan inställning. (dock tycker jag mycket om att jag ser ut som en kvinna ska se ut nu).
jag äter efter schemat på ett ungefär, har det i bakhuvudet hela tiden. ibland kollar jag upp så jag vet vad jag behöver. och jag kommer följa det ett bra tag för att ha kvar regelbundenheten och inte råka falla tillbaka.
(men mitt mål är att bara kunna lyssna på min kropp, kunna äta chips en hel dag om jag nu vill det eller äta lasagne till frukost liksom. göra det min kropp vill. men det får ta sin tid)
4. vad pluggar du och hur ser dina framtidsdrömmar ut?
jag pluggar skrivande (reportage) och fotografi. och ibland vet jag helt säkert vad jag vill göra, och ibland inte. som nu. jag vet faktiskt inte. men det ska vara något skapande. helst något som har med kultur, skrivande, fotografering och konst att göra.
min sjukdomshistoria kanske jag skriver en annan gång, det skulle ta för lång tid nu.
5. äter du någonsin utöver matschemat?
åh ja. alltså mitt matschema följer jag bara på ett ungefär. i början var det EXAKT, det fick absolut inte vara en till köttbulle (helst en mindre i så fall) eller absolut inte vara mer än 1 dl müsli. men det höll sjukdomen kvar så jag försöker släppa det så gott som möjligt. jag mäter inte och jag väger inte. därför blir det ibland mer, ibland mindre. och äter jag t.ex. godis så äter jag så mycket jag vill ha - kanske är det utöver schemat, kanske inte. och jag har tre listor på saker man kan äta utöver min matlista per vecka utan att vikten går upp.
dock har jag svårt för att spontanäta mellan t.ex. lunch och eftermiddagsmål, 6 mål om dagen räcker för mig. gräddglass är därmed ett mellanmål. (isglass kan jag äta närsomhelst, jag tänker inte fjanta mig med några ynka kalorier)
6. vad äter du till frukost och har du tips på brödsorter?
jag har börjat variera mig jättemycket! i två år har jag bara ätit gröt och lagt till två bröd för att få det fullvärdigt. men nu äter jag ibland fil med flingor + 2 bröd eller 3 bröd + frukt + juice.
till gröten har jag lingonsylt och äppelmos, kanel och mjölk samt 2 bröd. alltid med smör på och pålägg!
mina favoritbröd är frökusar, lingongrova och balansbröd som man rostar. brukar också köpa surdegslimpor eller dinkelbröd som jag skär upp för det är lite mer av en utmaning, och otroligt gott.
7. när du äter ben&jerrys hur mycket äter du, hur mycket är ett mellanmål?
det med gräddglass är jättesvårt för jag har börjat bara lägga upp utan att hålla på och räkna ut i huvudet. men det är inte särskilt stor skillnad på olika glassorter, och det ska vara ett halvt gräddglasspaket (GB 500 ml) med lite sås/sylt på, så då ska det vara ett halvt ben&jerrys paket. glass är inte så farligt som man tror. och ibland köper jag såna små ben&jerrys som ibland finns på pressbyrån, då äter jag upp hela bara. men tänker jag efter kanske jag tar typ 1/3 till 1/2 av det stora paketet, det varierar verkligen.
8. vad var det som gjorde att du vände och vågade ta steget mot friskheten?
sjukt svår fråga. jag tror jag tar upp det när jag skriver ner min sjukdomshistoria istället.
9. när du gick på scä, åt ni dressing på salladen? gör du det nu?
för det första vet jag inte vad du menar med 'när jag gick på scä'. jag har gått på olika avdelningar där och olika behandlingar och alla var olika. det finns behandlingar där andra säger åt en vad man ska äta, på dagvården t.ex. sen finns det idun där man får ta helt eget ansvar. vågar man inte göra förändringar är det ingen idé att börja där.
ingenstans behöver man ta dressing på sin sallad, vissa gör det, vissa inte. jag gör det inte för det har jag aldrig i mitt liv gjort, sen jag var liten har mamma fått göra egen sallad till mig utan dressing. den enda dressingen jag tycker är god är rhode island på pastasallad.
(du kanske ska maila mig istället om du har så många frågor om scä, och eftersom scä har så många avdelningar får du specifiera dig, alla är ju olika. svarar gärna på alla dina frågor om scä men blir väldigt långt här)
10. vad är en okej mängd nötter/naturgodis/russin till mellanmål?
jag brukar ta en näve. en dryg dl. med naturgodis är det annorlunda för det är mitt personliga knark och jag orkar inte pina mig själv med att inte få äta så mycket/lite jag vill, så jag tar helt enkelt det jag vill ha och äter det jag känner för. det blir oftast kanske runt 1,5-2 hg. och nötter är faktiskt ett jättebra mellanmål, blanda så blir det mycket godare!
11. hur gör du med alkohol, dricker du istället för mat etc?
jag var också rädd för alkohol ett tag. om jag drack fick jag kompensera i dagar efteråt. sen när jag började äta drack jag alkohol istället för kvällsmålet. men jag var fortfarande så svag, blev snabbt trött och hungrig och orkade helt enkelt inte gå ut. så jag KOMPENSERAR ALDRIG BORT ALKOHOL. alkohol är inget som kroppen har behov av, så om man dricker är det för att man förhoppningsvis) vill ha kul, och då får man faktiskt ge det till sig själv. går man ut 1-2 gånger i veckan händer inget med kroppen av att dricka alkohol. att däremot byta ut mat mot alkohol kan faktiskt vara livsfarligt. det tär på kroppen och hämmar dessutom b-vitaminer - därför är det viktigt att äta kött om man dricker mycket alkohol.
(jag dricker i genomsnitt en gång i veckan)
12. har du några tips på mellanmål? har fastnat i en-smörgås-med-pålägg-och-en-frukt-träsket!
åååh, har varit i alla mellanmålsträsk. det värsta var när jag frågade min dietist om gröt fick vara ett mellanmål. då åt jag gröt till frukost sen tre gånger till mellanmålen, bara variation på vad jag hade på gröten. fy?
har jättemånga förslag och kan lägga upp dem imorgon i ett eget inlägg!
13. finns det fortfarande saker du inte klarar av att äta?
ja det finns det. har en liten lista. men jag vill inte skriva ner det för det kan sätta igång tankar hos folk. jag blev själv påverkad av väldigt mycket som nästan-friska kunde tycka var svårt. blir det fortfarande. blir nästan chockad om någon snackar om vitt bröd eller glass - något som för mig blivit fullständigt naturligt.
men det finns fortfarande förbjudna saker, helt ologiskt, men jag betar av dem med tiden :)
14. hur gick det till med dina näringsdrycker?
först hade jag näringsdrycker som mellanmål. sen blev jag inlagd och fick vanlig mat. på dagvården fick jag en extra näringsdryck på förmiddagen för att min vikt stod stilla, och de hotade med en extra till om jag inte ökade i vikt, så jag la på ett kål. hellre vanlig mat än extra näringsdrycker.
när jag slutade på dagvården slutade jag med extra näringsdryck och drack dem ibland som mellanmål. det var i höstas och jag mådde inte bra och gick inte upp i vikt eftersom jag sket i extra näringsdryck och inte åt ordentligt. när mitt näringsdrycksförråd tog slut åt jag istället riktiga mellanmål. tyvärr vet jag därför inte vad som händer med vikten om man tar bort dem. men det är viktigt att man äter tre vanliga mellanmål och i såna fall dricker näringsdrycker utöver det. sedan kan man ta bort dem men har sin vanliga mat kvar. skulle väl kännas mest naturligt för mig i alla fall. (men fråga någon annan, t.ex. en dietist)
15. om jag räknar rätt äter du ca 2700 kcal om dagen. är inte det normala för tjejer 2100?
jag har tjatat och tjatat på mina dietiser om det här. och jag vet inte riktigt själv. jag har stört mig så jävla mycket på de här näringsdeklarationerna ni vet, att en människa ska ha 2000 kcal om dagen. men vadå äter jag 700 kcal för mycket då? då kommer jag ju bli tjock som en bulle?
men jag har inte blivit tjock och enligt scä är det såhär man ska äta.
ca 65% går åt kroppens alla funktioner såsom hjärnan, organen och hjärtat. dessa arbetar inte bara under dagen utan under natten också, för man dör ju inte när man sover utan kroppen jobbar på om än i lägre takt (därför behöver vi inte vakna var tredje timme och äta under natten)
ca 15% går åt det vi gör aktivt. gå i trappor, ställa sig upp, tvätta, diska, gå, lyfta, riva morötter etc.
resterande procent går åt att smälta maten. det krävs energi för att använda upp energi.
tyvärr kommer du alltid få höra olika. jag har hört olika t.o.m. på scä. och det är bland det jobbigaste jag har fått kämpa med. vem ska man lyssna på? den som säger minst kalorier?
jag vet att capio t.ex. inte har förmiddagsmellis (tror jag iaf?) och därmed ett helt mellanmål mindre. men jag skulle inte klara av de 5 timmar jag har mellan frukost och lunch utan att min blodsockerhalt sjunker i botten och sista timmen på lektionen går åt att tänka på lunchen. jag äter hellre så jag faktiskt blir mätt och har råd att göra av med energi.
mitt matschema är ett allmänt schema. även överviktiga på scä går efter det schemat. dock säger de att det är speciellt när man är underviktig som mellanmålen behöver se ut så. har man en normalvikt och stabil i maten klarar man av en dag att äta en frukt som mellis, vilket jag klarar av om jag äter ordentligt resterande 5 måltiderna. men så fort jag äter frukt flera dagar i rad (bara till ett mellis) så blir det obalans och jag blir allmänt hungrigare. det är för att min kropp har råd att tappa lite kalorier från dagens mat, men tappar den för mycket blir den rädd för svält igen.
oj. det här tog lång tid. hoppas ni fick svar på det ni ville, jag är så ovan vid att skriva direkt till läsare.
1. hur tacklar du andras tyck och tänkande kring mat?
det är ju det jag inte riktigt kan tackla. det är väl mer att jag skyddar mig antingen genom att säga vad jag själv tycker och vet (eftersom jag faktiskt vet mycket bättre än "normala" människor om mat och vikt) eller om jag mår dåligt av det går jag därifrån. ingen tvingar mig att lyssna och jag undviker gärna. ingen är av stål och särskilt inte de som har en ätstörning redan.
och observera: den som säger att man ska äta sig mätt på grönsaker och frukt är ju helt klart dum i huvudet. hoppas det inte var en dietist?! självklart blir man inte mätt på frukt utan bara full i magen, det fyller ut. det ger ingen energi - så vad ska kroppen leva på? vad ska organen leva på? vad ska hjärnan leva på? hjärtat? humöret? cellerna?
2. hur mycket och när borde man träna?
man brukar rekommendera att inte träna innan man uppnått ett stabilare bmi. man kan ta kortare promenader innan, men det är oftast bara att man håller kvar sjukdomen (som för mig).
mina dietister har sagt att äter man enligt mitt schema, 6 gånger per dag, kan man träna 3 timmar i veckan utan att man behöver lägga till något extra. det gäller när man har en stabil vikt och alltså har "råd" att förlora energi - kroppen sköter det automatiskt och balanserar ut det. detsamma gäller om man äter utöver 3 gånger i veckan - kroppen kan hantera det och anpassar sitt energiupptag utefter vad den får.
har man en ätstörning rekommenderar jag starkt att inte träna överhuvudtaget. det leder inte till något gott. träna kan man göra när man har en frisk kropp och gör det för att man mår bra av det, för att man kan njuta av det eller vill bygga muskler eller dylikt. träna ska man inte göra om man har en ätstörning, i synnerlighet inte om man är mycket underviktig.
och jag är väldigt försiktig. det räcker att jag tar en snabb promenad och jag hamnar i samma känslor och tankar som förut. inte på samma sätt och inte lika starkt, men jag kan känna det. jag har börjat på afrikansk dans men bara lyckats komma iväg en gång för jag har varit så sjuk. och när jag var där gick jag innan lektionen var slut för jag kände att där gick min gräns, och fortsätter jag blir det bara destruktivt. det var oerhört skönt! (köpte naturgodis efter)
3. har du fått en stabil vikt på det du äter och följer du/kommer du följa ditt matschema länge?
man brukar säga att man ska vänta ett år efter att man nått en sund vikt för att veta exakt hur vikten ser ut, och eftersom man pendlar speciellt som tjej så finns det inte EN siffra. jag har sedan tidigt i somras varit över ett normalt bmi och har inte märkt någon skillnad - alltså jag fortsätter inte upp i vikt. och man måste verkligen vänta för det känns obekvämt, det gör det. det är ovant helt enkelt, från att ha gått runt underviktig till att vara normalviktig. jag har inte varit det så länge och har inte vant mig riktigt än - om ett år är det min naturliga utgångspunkt och jag kommer antagligen ha en annan inställning. (dock tycker jag mycket om att jag ser ut som en kvinna ska se ut nu).
jag äter efter schemat på ett ungefär, har det i bakhuvudet hela tiden. ibland kollar jag upp så jag vet vad jag behöver. och jag kommer följa det ett bra tag för att ha kvar regelbundenheten och inte råka falla tillbaka.
(men mitt mål är att bara kunna lyssna på min kropp, kunna äta chips en hel dag om jag nu vill det eller äta lasagne till frukost liksom. göra det min kropp vill. men det får ta sin tid)
4. vad pluggar du och hur ser dina framtidsdrömmar ut?
jag pluggar skrivande (reportage) och fotografi. och ibland vet jag helt säkert vad jag vill göra, och ibland inte. som nu. jag vet faktiskt inte. men det ska vara något skapande. helst något som har med kultur, skrivande, fotografering och konst att göra.
min sjukdomshistoria kanske jag skriver en annan gång, det skulle ta för lång tid nu.
5. äter du någonsin utöver matschemat?
åh ja. alltså mitt matschema följer jag bara på ett ungefär. i början var det EXAKT, det fick absolut inte vara en till köttbulle (helst en mindre i så fall) eller absolut inte vara mer än 1 dl müsli. men det höll sjukdomen kvar så jag försöker släppa det så gott som möjligt. jag mäter inte och jag väger inte. därför blir det ibland mer, ibland mindre. och äter jag t.ex. godis så äter jag så mycket jag vill ha - kanske är det utöver schemat, kanske inte. och jag har tre listor på saker man kan äta utöver min matlista per vecka utan att vikten går upp.
dock har jag svårt för att spontanäta mellan t.ex. lunch och eftermiddagsmål, 6 mål om dagen räcker för mig. gräddglass är därmed ett mellanmål. (isglass kan jag äta närsomhelst, jag tänker inte fjanta mig med några ynka kalorier)
6. vad äter du till frukost och har du tips på brödsorter?
jag har börjat variera mig jättemycket! i två år har jag bara ätit gröt och lagt till två bröd för att få det fullvärdigt. men nu äter jag ibland fil med flingor + 2 bröd eller 3 bröd + frukt + juice.
till gröten har jag lingonsylt och äppelmos, kanel och mjölk samt 2 bröd. alltid med smör på och pålägg!
mina favoritbröd är frökusar, lingongrova och balansbröd som man rostar. brukar också köpa surdegslimpor eller dinkelbröd som jag skär upp för det är lite mer av en utmaning, och otroligt gott.
7. när du äter ben&jerrys hur mycket äter du, hur mycket är ett mellanmål?
det med gräddglass är jättesvårt för jag har börjat bara lägga upp utan att hålla på och räkna ut i huvudet. men det är inte särskilt stor skillnad på olika glassorter, och det ska vara ett halvt gräddglasspaket (GB 500 ml) med lite sås/sylt på, så då ska det vara ett halvt ben&jerrys paket. glass är inte så farligt som man tror. och ibland köper jag såna små ben&jerrys som ibland finns på pressbyrån, då äter jag upp hela bara. men tänker jag efter kanske jag tar typ 1/3 till 1/2 av det stora paketet, det varierar verkligen.
8. vad var det som gjorde att du vände och vågade ta steget mot friskheten?
sjukt svår fråga. jag tror jag tar upp det när jag skriver ner min sjukdomshistoria istället.
9. när du gick på scä, åt ni dressing på salladen? gör du det nu?
för det första vet jag inte vad du menar med 'när jag gick på scä'. jag har gått på olika avdelningar där och olika behandlingar och alla var olika. det finns behandlingar där andra säger åt en vad man ska äta, på dagvården t.ex. sen finns det idun där man får ta helt eget ansvar. vågar man inte göra förändringar är det ingen idé att börja där.
ingenstans behöver man ta dressing på sin sallad, vissa gör det, vissa inte. jag gör det inte för det har jag aldrig i mitt liv gjort, sen jag var liten har mamma fått göra egen sallad till mig utan dressing. den enda dressingen jag tycker är god är rhode island på pastasallad.
(du kanske ska maila mig istället om du har så många frågor om scä, och eftersom scä har så många avdelningar får du specifiera dig, alla är ju olika. svarar gärna på alla dina frågor om scä men blir väldigt långt här)
10. vad är en okej mängd nötter/naturgodis/russin till mellanmål?
jag brukar ta en näve. en dryg dl. med naturgodis är det annorlunda för det är mitt personliga knark och jag orkar inte pina mig själv med att inte få äta så mycket/lite jag vill, så jag tar helt enkelt det jag vill ha och äter det jag känner för. det blir oftast kanske runt 1,5-2 hg. och nötter är faktiskt ett jättebra mellanmål, blanda så blir det mycket godare!
11. hur gör du med alkohol, dricker du istället för mat etc?
jag var också rädd för alkohol ett tag. om jag drack fick jag kompensera i dagar efteråt. sen när jag började äta drack jag alkohol istället för kvällsmålet. men jag var fortfarande så svag, blev snabbt trött och hungrig och orkade helt enkelt inte gå ut. så jag KOMPENSERAR ALDRIG BORT ALKOHOL. alkohol är inget som kroppen har behov av, så om man dricker är det för att man förhoppningsvis) vill ha kul, och då får man faktiskt ge det till sig själv. går man ut 1-2 gånger i veckan händer inget med kroppen av att dricka alkohol. att däremot byta ut mat mot alkohol kan faktiskt vara livsfarligt. det tär på kroppen och hämmar dessutom b-vitaminer - därför är det viktigt att äta kött om man dricker mycket alkohol.
(jag dricker i genomsnitt en gång i veckan)
12. har du några tips på mellanmål? har fastnat i en-smörgås-med-pålägg-och-en-frukt-träsket!
åååh, har varit i alla mellanmålsträsk. det värsta var när jag frågade min dietist om gröt fick vara ett mellanmål. då åt jag gröt till frukost sen tre gånger till mellanmålen, bara variation på vad jag hade på gröten. fy?
har jättemånga förslag och kan lägga upp dem imorgon i ett eget inlägg!
13. finns det fortfarande saker du inte klarar av att äta?
ja det finns det. har en liten lista. men jag vill inte skriva ner det för det kan sätta igång tankar hos folk. jag blev själv påverkad av väldigt mycket som nästan-friska kunde tycka var svårt. blir det fortfarande. blir nästan chockad om någon snackar om vitt bröd eller glass - något som för mig blivit fullständigt naturligt.
men det finns fortfarande förbjudna saker, helt ologiskt, men jag betar av dem med tiden :)
14. hur gick det till med dina näringsdrycker?
först hade jag näringsdrycker som mellanmål. sen blev jag inlagd och fick vanlig mat. på dagvården fick jag en extra näringsdryck på förmiddagen för att min vikt stod stilla, och de hotade med en extra till om jag inte ökade i vikt, så jag la på ett kål. hellre vanlig mat än extra näringsdrycker.
när jag slutade på dagvården slutade jag med extra näringsdryck och drack dem ibland som mellanmål. det var i höstas och jag mådde inte bra och gick inte upp i vikt eftersom jag sket i extra näringsdryck och inte åt ordentligt. när mitt näringsdrycksförråd tog slut åt jag istället riktiga mellanmål. tyvärr vet jag därför inte vad som händer med vikten om man tar bort dem. men det är viktigt att man äter tre vanliga mellanmål och i såna fall dricker näringsdrycker utöver det. sedan kan man ta bort dem men har sin vanliga mat kvar. skulle väl kännas mest naturligt för mig i alla fall. (men fråga någon annan, t.ex. en dietist)
15. om jag räknar rätt äter du ca 2700 kcal om dagen. är inte det normala för tjejer 2100?
jag har tjatat och tjatat på mina dietiser om det här. och jag vet inte riktigt själv. jag har stört mig så jävla mycket på de här näringsdeklarationerna ni vet, att en människa ska ha 2000 kcal om dagen. men vadå äter jag 700 kcal för mycket då? då kommer jag ju bli tjock som en bulle?
men jag har inte blivit tjock och enligt scä är det såhär man ska äta.
ca 65% går åt kroppens alla funktioner såsom hjärnan, organen och hjärtat. dessa arbetar inte bara under dagen utan under natten också, för man dör ju inte när man sover utan kroppen jobbar på om än i lägre takt (därför behöver vi inte vakna var tredje timme och äta under natten)
ca 15% går åt det vi gör aktivt. gå i trappor, ställa sig upp, tvätta, diska, gå, lyfta, riva morötter etc.
resterande procent går åt att smälta maten. det krävs energi för att använda upp energi.
tyvärr kommer du alltid få höra olika. jag har hört olika t.o.m. på scä. och det är bland det jobbigaste jag har fått kämpa med. vem ska man lyssna på? den som säger minst kalorier?
jag vet att capio t.ex. inte har förmiddagsmellis (tror jag iaf?) och därmed ett helt mellanmål mindre. men jag skulle inte klara av de 5 timmar jag har mellan frukost och lunch utan att min blodsockerhalt sjunker i botten och sista timmen på lektionen går åt att tänka på lunchen. jag äter hellre så jag faktiskt blir mätt och har råd att göra av med energi.
mitt matschema är ett allmänt schema. även överviktiga på scä går efter det schemat. dock säger de att det är speciellt när man är underviktig som mellanmålen behöver se ut så. har man en normalvikt och stabil i maten klarar man av en dag att äta en frukt som mellis, vilket jag klarar av om jag äter ordentligt resterande 5 måltiderna. men så fort jag äter frukt flera dagar i rad (bara till ett mellis) så blir det obalans och jag blir allmänt hungrigare. det är för att min kropp har råd att tappa lite kalorier från dagens mat, men tappar den för mycket blir den rädd för svält igen.
oj. det här tog lång tid. hoppas ni fick svar på det ni ville, jag är så ovan vid att skriva direkt till läsare.
de små stegen
det finns fortfarande saker kvar som jag behöver jobba på.
jag kan få mindre återfall, småsmå saker men som - om jag låter dem fortsätta - kan bli väldigt destruktivt.
när jag känner mig ledsen eller mår dåligt på något sätt låter jag ätstörningen styra mig, även om det absolut inte är i samma utsträckning som förr.
men att jag kan få för mig att räkna kalorier, att ta bort saker, att byta ut, att välja bort, att börja träna, att sluta äta goda saker.
allt sånt går igenom mitt huvud ibland, oftast slår jag iväg tankarna med ett mentalt baseballträ, men ibland låter jag dem styra. och jag vill inte ha det så.
jag vill bli starkare. jag vill inte påverkas av andra, andras förhållande till mat, när mina klasskompisar pratar om dieter och vad man ska/inte ska äta.
jag vill kunna äta allt, allt jag vill. jag kan äta glass i mängder, ben&jerrys är bland det bästa jag vet, jag älskar paj med mycket vaniljsås, jag äter massa godis. jag kan äta en pizza helt utan ångest. men så finns det saker jag inte ätit än, för att jag taktiskt undvikit det, för att "jag äter ju pizza vilket borde vara svårare så jag slipper det där".
jag undviker läsk, ketchup, pommes. sådant som borde vara lättare än glass och pizza rent logiskt?
jag vill inte peta bort den underbara osten från maten. det är bara sjukdomen.
jag vill inte få panik när andra faktorer än mat får mig att svullna eller gå upp synbart i vikt - jag vill lära mig att acceptera att min vikt kommer pendla och att det är fullständigt normalt och helt okej.
jag vill kunna äta mer spontant, inte behöva kompensera (varken negativt eller positivt) bara äta som jag känner för. det kommer ta ett längre tag eftersom det hör till tillfriskningen att följa regelbundenhet, men jag önskar jag kunde slippa tänka så jävla mycket på vad jag äter. sluta tänka på "jag har ju redan ätit en bulle idag, borde jag inte äta en macka istället för glass nu?". även om jag numera äter mest sötsaker till mellanmål så är det så krävande att behöva TÄNKA på det. jag vill låta det pasera.
tänkte skriva om min historia, men det är svårt. kanske ska besvara frågor istället? om någon har nån fråga.
jag kan få mindre återfall, småsmå saker men som - om jag låter dem fortsätta - kan bli väldigt destruktivt.
när jag känner mig ledsen eller mår dåligt på något sätt låter jag ätstörningen styra mig, även om det absolut inte är i samma utsträckning som förr.
men att jag kan få för mig att räkna kalorier, att ta bort saker, att byta ut, att välja bort, att börja träna, att sluta äta goda saker.
allt sånt går igenom mitt huvud ibland, oftast slår jag iväg tankarna med ett mentalt baseballträ, men ibland låter jag dem styra. och jag vill inte ha det så.
jag vill bli starkare. jag vill inte påverkas av andra, andras förhållande till mat, när mina klasskompisar pratar om dieter och vad man ska/inte ska äta.
jag vill kunna äta allt, allt jag vill. jag kan äta glass i mängder, ben&jerrys är bland det bästa jag vet, jag älskar paj med mycket vaniljsås, jag äter massa godis. jag kan äta en pizza helt utan ångest. men så finns det saker jag inte ätit än, för att jag taktiskt undvikit det, för att "jag äter ju pizza vilket borde vara svårare så jag slipper det där".
jag undviker läsk, ketchup, pommes. sådant som borde vara lättare än glass och pizza rent logiskt?
jag vill inte peta bort den underbara osten från maten. det är bara sjukdomen.
jag vill inte få panik när andra faktorer än mat får mig att svullna eller gå upp synbart i vikt - jag vill lära mig att acceptera att min vikt kommer pendla och att det är fullständigt normalt och helt okej.
jag vill kunna äta mer spontant, inte behöva kompensera (varken negativt eller positivt) bara äta som jag känner för. det kommer ta ett längre tag eftersom det hör till tillfriskningen att följa regelbundenhet, men jag önskar jag kunde slippa tänka så jävla mycket på vad jag äter. sluta tänka på "jag har ju redan ätit en bulle idag, borde jag inte äta en macka istället för glass nu?". även om jag numera äter mest sötsaker till mellanmål så är det så krävande att behöva TÄNKA på det. jag vill låta det pasera.
tänkte skriva om min historia, men det är svårt. kanske ska besvara frågor istället? om någon har nån fråga.
en svår uppmaning
kanske borde berätta om mig själv. jag är ju inte min sjukdom, jag är en person.
men vet inte vad jag ska skriva.
men vet inte vad jag ska skriva.
upp till kamp
motgångar, motgångar. det är svårt, det är tufft och speciellt när omvärlden tycks rasa omkring en.
när väggarna närmar sig, när kläderna krymper, när omtanken försvinner.
man måste ta hand om varandra, men också om sig själv.
när det gäller anorexi kan jag inte säga att man inte ska vara självisk. det är nödvändigt. man måste vara självisk för att överleva. men har man kommit så långt att man överlevt, att man åter lever, att man blivit starkare måste man ta hand om andra. sina vänner, sin familj, sina medmänniskor.
inte för att man känner krav att göra det eller får dåligt samvete om man inte är där för andra.
utan för att man orkar. för att någon tog hand om en själv när man mådde hemskt. för att det finns folk som behöver all hjälp, som man en gång själv behövde.
att skita i andra, att bara bry sig om sina egna framgångar och materiella ting är sjukt. men att bry sig om sitt inre och sitt välmående, fysiskt såväl som fysiskt, leder till att man också kan bry sig om andra.
det känns extra viktigt nu. sverige förändras, men tack och lov gör jag det också. och jag tänker inte låta varken anorexin, depressionen eller den egoistiska individualistiska främlingsfientliga politken göra.
när man klarat sig ur det värsta i i ätstörningen får man energi över till annat och upptäcker världen omkring en. man kommer på hur man vill ha det, hur världen ska se ut för att man ska må ännu bättre. självklart räcker det inte att äta, ha en sund vikt och kunna bekämpa dåliga tankar. omgivningen måste också vara bra, miljön man lever i, de man umgås med, allt omkring en.
upp till kamp säger jag. mot allt som förtrycker en, som får en att känna sig mindre, känna sig utsatt.
kämpa för dig själv för att kämpa för andra.
när väggarna närmar sig, när kläderna krymper, när omtanken försvinner.
man måste ta hand om varandra, men också om sig själv.
när det gäller anorexi kan jag inte säga att man inte ska vara självisk. det är nödvändigt. man måste vara självisk för att överleva. men har man kommit så långt att man överlevt, att man åter lever, att man blivit starkare måste man ta hand om andra. sina vänner, sin familj, sina medmänniskor.
inte för att man känner krav att göra det eller får dåligt samvete om man inte är där för andra.
utan för att man orkar. för att någon tog hand om en själv när man mådde hemskt. för att det finns folk som behöver all hjälp, som man en gång själv behövde.
att skita i andra, att bara bry sig om sina egna framgångar och materiella ting är sjukt. men att bry sig om sitt inre och sitt välmående, fysiskt såväl som fysiskt, leder till att man också kan bry sig om andra.
det känns extra viktigt nu. sverige förändras, men tack och lov gör jag det också. och jag tänker inte låta varken anorexin, depressionen eller den egoistiska individualistiska främlingsfientliga politken göra.
när man klarat sig ur det värsta i i ätstörningen får man energi över till annat och upptäcker världen omkring en. man kommer på hur man vill ha det, hur världen ska se ut för att man ska må ännu bättre. självklart räcker det inte att äta, ha en sund vikt och kunna bekämpa dåliga tankar. omgivningen måste också vara bra, miljön man lever i, de man umgås med, allt omkring en.
upp till kamp säger jag. mot allt som förtrycker en, som får en att känna sig mindre, känna sig utsatt.
kämpa för dig själv för att kämpa för andra.
herregud
jag vill inte skriva om anorexi idag. jag vill inte tjata om mat och tankar och viktfobi.
idag är jag ledsen, besviken och rädd.
jag tänker inte på mina problem för jag tycker samhällsproblemet är viktigare. kanske för att jag bryr mig mer om politik och samhällsfrågor än om sjukdomar numera.
ett samhälle där vi inte längre bryr oss varandra utan bara om oss själva. där oliktänkande är detsamma som fel och blir ett utanförskap. där de svaga går under, där de annorlunda förtrycks.
jag tycker det här är fruktansvärt. jag är i sorg och jag tänker bär svart.
4 år av det här?
idag är jag ledsen, besviken och rädd.
jag tänker inte på mina problem för jag tycker samhällsproblemet är viktigare. kanske för att jag bryr mig mer om politik och samhällsfrågor än om sjukdomar numera.
ett samhälle där vi inte längre bryr oss varandra utan bara om oss själva. där oliktänkande är detsamma som fel och blir ett utanförskap. där de svaga går under, där de annorlunda förtrycks.
jag tycker det här är fruktansvärt. jag är i sorg och jag tänker bär svart.
4 år av det här?
det här
är det inte konstigt hur snabbt man glömmer? glömmer hur man har tänkt förut.
jag minns inte riktigt vad jag tänkte kring anorexi innan jag blev sjuk. hur jag förhöll mig till anorektiker. till min kompis och de jag kände som var sjuka. jag kan inte minnas att jag tänkte jättemycket på det förutom när jag oroade mig när läget var riktigt allvarligt. när tjejen i klassen försvann för hon blev inlagd. men jag minns inte riktigt hur jag tänkte, mina fördomar och allt det där.
nu tvingar jag mig till att inte komma ihåg hur jag tänkte när jag var sjuk. varför, varför inte. det är inte längre ett ultimatum så jag ska inte behöva tänka vid varenda eviga måltid. idag har varit en svår dag så jag tog hand om mig själv genom att äta ben&jerrys, grillbaguette med mycket ost och muffin från muffinfabriken. gott. och så ska det vara. jag äter inte bara för att överleva, jag äter faktiskt för att njuta också.
jag minns inte riktigt vad jag tänkte kring anorexi innan jag blev sjuk. hur jag förhöll mig till anorektiker. till min kompis och de jag kände som var sjuka. jag kan inte minnas att jag tänkte jättemycket på det förutom när jag oroade mig när läget var riktigt allvarligt. när tjejen i klassen försvann för hon blev inlagd. men jag minns inte riktigt hur jag tänkte, mina fördomar och allt det där.
nu tvingar jag mig till att inte komma ihåg hur jag tänkte när jag var sjuk. varför, varför inte. det är inte längre ett ultimatum så jag ska inte behöva tänka vid varenda eviga måltid. idag har varit en svår dag så jag tog hand om mig själv genom att äta ben&jerrys, grillbaguette med mycket ost och muffin från muffinfabriken. gott. och så ska det vara. jag äter inte bara för att överleva, jag äter faktiskt för att njuta också.
en vän
jag blev så ledsen idag. fick syn på min barndomskompis som hjälpte mig en massa när jag hade anorexi, hon uppmärksammade det först, tipsade mig om scä, åt med mig, lysnade på mig, träffade mig när inte andra gjorde det. och det fastän hon själv varit sjuk i både anorexi och bullimi.
men nu har hon fallit tillbaka. det syns. och jag fick en sån klump i magen och ville gråta, och jag gick inte fram till henne. jag har medvetet undvikit henne och fick en chock nu när jag såg hur hon såg ut. sen kan hon skylla på vad som helst, jag vet hur det står till.
och jag skäms otroligt mycket över att göra så. jag skäms över att vara så besviken och ledsen, och jag skäms över att undvika henne. jag var så ledsen när folk undvek mig, och nu gör jag samma sak mot henne. men jag klarar det inte. hon var min hjältinna som hjälpte mig, nu är hon nästan borta, sådär tom i blicken.
jag umgås inte med folk som är ätstörda eller extrembantar, om de inte är på friskningsvägen som personer ur min behandlingsgrupp. men när det är en nära vän är det så oerhört svårt.
när jag kom hem och funderade ett tag bestämde jag mig för att ändå försöka finnas där och har skrivit till henne.
men nu har hon fallit tillbaka. det syns. och jag fick en sån klump i magen och ville gråta, och jag gick inte fram till henne. jag har medvetet undvikit henne och fick en chock nu när jag såg hur hon såg ut. sen kan hon skylla på vad som helst, jag vet hur det står till.
och jag skäms otroligt mycket över att göra så. jag skäms över att vara så besviken och ledsen, och jag skäms över att undvika henne. jag var så ledsen när folk undvek mig, och nu gör jag samma sak mot henne. men jag klarar det inte. hon var min hjältinna som hjälpte mig, nu är hon nästan borta, sådär tom i blicken.
jag umgås inte med folk som är ätstörda eller extrembantar, om de inte är på friskningsvägen som personer ur min behandlingsgrupp. men när det är en nära vän är det så oerhört svårt.
när jag kom hem och funderade ett tag bestämde jag mig för att ändå försöka finnas där och har skrivit till henne.
viktviktvikt
så otroligt jävla typiskt att viktväktarna ska ha reklamannons under mina inlägg.
jag förstår alltmer förståss att det finns ett behov av sådana klubbar och dylikt, eftersom fetma är en mer utbredd sjukdom än vad anorexi är. jag förstår att det är bra att träna, lagom mycket, och att det finns en anledning till att vi ska äta hälsosammare. att det finns jättemånga som faktiskt behöver gå ner i vikt.
men det är när det reklameras och annonseras överallt som jag lackar ur, för ärligt talat behöver vi inte all denna reklam. är man överviktig och vill göra något åt det kan man hitta viktväktarna etc etc, men jag vill inte bli påhoppad av alla hundratals olika metoder och livsmedel och pulver och drycker.
hade någon bantningsdiet (som det står om varenda dag i tidningarna) verkligen fungerat på ett hållbart sätt hade väl alla använt sig av dem och varit i en hälsosam form?
men de fungerar inte.
visst, testa gi, så är det klart att man går ner första veckorna. testa 5-kilos dieten så går du ner 5 kg på två veckor, det mesta vätska förståss. men sen då? sen går man upp exakt lika mycket och lite därtill, alternativt fortsätter och blir anorektisk.
två av mammas manliga kolleger testade gi-metoden i våras. den ena hamnade på sjukhus under sommaren för att hans mage inte pallade. den andra blev vresig och sur, och när han under sommaren sket i dieten och började äta normalt kom han tillbaka och var hur trevlig och energisk som helst. det är ju så självklart: man kan inte utelämna någon av grundpelarna i den näring vår kropp behöver. (obs, bara eskimåer klarar sig utan den kolhydratmängd vi behöver)
så behöver man inte gå ner i vikt, dvs. är man inte allvarligt överviktig, så har man ingen jävla nytta av alla de här annonserna och reklamerna. jag behöver inte gå ner i vikt och blir bara frustrerad över att det är såna annonser på min blogg där jag skriver om just ätstörningar och hur man ska bli fri från det.
bajs på jävla viktfixeringen.
jag förstår alltmer förståss att det finns ett behov av sådana klubbar och dylikt, eftersom fetma är en mer utbredd sjukdom än vad anorexi är. jag förstår att det är bra att träna, lagom mycket, och att det finns en anledning till att vi ska äta hälsosammare. att det finns jättemånga som faktiskt behöver gå ner i vikt.
men det är när det reklameras och annonseras överallt som jag lackar ur, för ärligt talat behöver vi inte all denna reklam. är man överviktig och vill göra något åt det kan man hitta viktväktarna etc etc, men jag vill inte bli påhoppad av alla hundratals olika metoder och livsmedel och pulver och drycker.
hade någon bantningsdiet (som det står om varenda dag i tidningarna) verkligen fungerat på ett hållbart sätt hade väl alla använt sig av dem och varit i en hälsosam form?
men de fungerar inte.
visst, testa gi, så är det klart att man går ner första veckorna. testa 5-kilos dieten så går du ner 5 kg på två veckor, det mesta vätska förståss. men sen då? sen går man upp exakt lika mycket och lite därtill, alternativt fortsätter och blir anorektisk.
två av mammas manliga kolleger testade gi-metoden i våras. den ena hamnade på sjukhus under sommaren för att hans mage inte pallade. den andra blev vresig och sur, och när han under sommaren sket i dieten och började äta normalt kom han tillbaka och var hur trevlig och energisk som helst. det är ju så självklart: man kan inte utelämna någon av grundpelarna i den näring vår kropp behöver. (obs, bara eskimåer klarar sig utan den kolhydratmängd vi behöver)
så behöver man inte gå ner i vikt, dvs. är man inte allvarligt överviktig, så har man ingen jävla nytta av alla de här annonserna och reklamerna. jag behöver inte gå ner i vikt och blir bara frustrerad över att det är såna annonser på min blogg där jag skriver om just ätstörningar och hur man ska bli fri från det.
bajs på jävla viktfixeringen.
mina ben är fina
det är så fint att få komplimanger och kunna ta åt sig dem, i alla fall för stunden. för oftast rinner komplimangerna av likt regndroppar från ett paraply och man glömmer bort dem helt.
jag stod i solen på gatan och väntade på en kompis som hade fått syn på mig, och plötsligt hörde jag en gubbe bakom mig säga "vad snygga ben du har".
jag tänkte att usch, jag tänker inte vända mig om, säkert en snuskgubbe.
men så hörde jag hans fru "ja, visst har hon snygga ben!!".
så jag vände mig om, och bakom mig på en bänk satt en äldre kvinna och man och värmde sig i solen och kollade leende på mig och fortsatte "ja tur att man har såna kvinnoben att visa upp! vad tycker du om mina, dem är väl också snygga?" och så skrockade dem, och kvinnan lyfte upp sina ben och frågade samma sak, sen kollade hon på mina och sa "dina ben är väldigt prickiga. men det är snyggt!" eftersom jag hade prickiga strumpbyxor.
det var så fint. jag blev så himla glad. just mina ben liksom, det stora ämnet för min ångestfyllda självrannsakning. det jag ogillar mest. och så blir de kommenterade och uppskattade mitt på gatan av helt okända gamlingar som ser så glada och snälla ut.
gjorde helt klart min dag.
jag stod i solen på gatan och väntade på en kompis som hade fått syn på mig, och plötsligt hörde jag en gubbe bakom mig säga "vad snygga ben du har".
jag tänkte att usch, jag tänker inte vända mig om, säkert en snuskgubbe.
men så hörde jag hans fru "ja, visst har hon snygga ben!!".
så jag vände mig om, och bakom mig på en bänk satt en äldre kvinna och man och värmde sig i solen och kollade leende på mig och fortsatte "ja tur att man har såna kvinnoben att visa upp! vad tycker du om mina, dem är väl också snygga?" och så skrockade dem, och kvinnan lyfte upp sina ben och frågade samma sak, sen kollade hon på mina och sa "dina ben är väldigt prickiga. men det är snyggt!" eftersom jag hade prickiga strumpbyxor.
det var så fint. jag blev så himla glad. just mina ben liksom, det stora ämnet för min ångestfyllda självrannsakning. det jag ogillar mest. och så blir de kommenterade och uppskattade mitt på gatan av helt okända gamlingar som ser så glada och snälla ut.
gjorde helt klart min dag.
mantra
JAG ÄTER MAT INTE SIFFROR.
ja visst
något jag inte ville veta egentligen. för det får inte den effekt jag ville ha.
jag har en 'perfekt vikt' nu. jag väger inte mig själv men blev ombedd att få vägas eftersom sista behandlingsveckan kräver detta. med ryggen mot, eftersom jag inte ser behovet i att väga sig och vara fixerad vid siffror när maten börjat fungera.
men huvudet går igång. vadå perfekt vikt? perfekt för vem? är det stort, litet, mycket? jag vill inte ha någon definition av min vikt för det säger inget om mig eller hur jag mår.
jag har en fantastisk kropp som alla verkar uppskatta numera. den är sådär 'perfekt'. och jag började tänka på att min viktfobi är borta sen jag slutade väga mig. utan vetskap om vikt kan jag ju inte ha viktfobi. jag är vettskrämd för siffrorna och skulle jag få se på papper hur många kilo jag är kanske jag skulle bryta ihop. för siffror är siffror och de har makt över mig, det gäller bara att spela sina kort rätt och överlista siffrorna.
men ingen direkt viktfobi, ingen undervikt, ingen allvarlig snedvriden kroppsuppfattning och min mens fungerar. så inte uppfyller jag något av de kriterierna, och det har jag inte gjort på ett bra tag nu. men det behöver man inte heller göra för att ha en ätstörning, och visst styrs jag fortfarande av maten, den påverkar i hög grad min vardag. och visst får jag ibland ångest av mat och min kropp, och visst vill jag ibland vara smalare och nättare än vad jag är. visst kan jag få för mig att jag är tjockare än vad jag är och får ibland panik och gråter mycket.
och visst önskar jag att jag var rik och lycklig och hade en tiger som jasmine i aladdin och kunde teletransportera mig och prata med ugglor och få leva som konstnär i resten av mitt liv.
jag har en 'perfekt vikt' nu. jag väger inte mig själv men blev ombedd att få vägas eftersom sista behandlingsveckan kräver detta. med ryggen mot, eftersom jag inte ser behovet i att väga sig och vara fixerad vid siffror när maten börjat fungera.
men huvudet går igång. vadå perfekt vikt? perfekt för vem? är det stort, litet, mycket? jag vill inte ha någon definition av min vikt för det säger inget om mig eller hur jag mår.
jag har en fantastisk kropp som alla verkar uppskatta numera. den är sådär 'perfekt'. och jag började tänka på att min viktfobi är borta sen jag slutade väga mig. utan vetskap om vikt kan jag ju inte ha viktfobi. jag är vettskrämd för siffrorna och skulle jag få se på papper hur många kilo jag är kanske jag skulle bryta ihop. för siffror är siffror och de har makt över mig, det gäller bara att spela sina kort rätt och överlista siffrorna.
men ingen direkt viktfobi, ingen undervikt, ingen allvarlig snedvriden kroppsuppfattning och min mens fungerar. så inte uppfyller jag något av de kriterierna, och det har jag inte gjort på ett bra tag nu. men det behöver man inte heller göra för att ha en ätstörning, och visst styrs jag fortfarande av maten, den påverkar i hög grad min vardag. och visst får jag ibland ångest av mat och min kropp, och visst vill jag ibland vara smalare och nättare än vad jag är. visst kan jag få för mig att jag är tjockare än vad jag är och får ibland panik och gråter mycket.
och visst önskar jag att jag var rik och lycklig och hade en tiger som jasmine i aladdin och kunde teletransportera mig och prata med ugglor och få leva som konstnär i resten av mitt liv.
en enkel ekvation
alltså jag tänkte på det här idag. att för mig är det helt självklart att vilja må så bra som möjligt. det har inte alltid varit det, jag vet, förut ville jag liksom må dåligt, ville dö, ville skada mig själv, men det var för att jag sprang runt i en rund cirkel och inte såg någon väg ut. kunde jag inte vara glad ville jag hellre bli så ledsen och förtvivlad som möjligt. så var jag åtminstone någonting.
men nu är det så självklart.
och när en tanke hastigt slår mig att "jag vill bli anorektisk igen" så kontrar jag med att tänka på om jag vill:
alternativ 1. må dåligt
alternativ 2. må bra
och där kan man tillämpa anorexins svart-vita tänk: att ha en ätstörning och vara sjuk är alltid svart. man kan helt enkelt inte må bra om man har anorexi. jag har aldrig under mitt tjugoåriga liv träffat någon som haft en ätstörning och mått bra. ekvationen går inte ihop.
att vara fri från en ätstörning innebär ju inte automatiskt att man blir glad, men en ätstörning innebär automatiskt att man mår dåligt. jag ser friskhetsprocessen som en gråzon, från det djupa svarta då jag var som sjukast till en grå trappa som sakta blir ljusare och vitare, men lite grått kommer alltid beblanda sig även med det vita ibland, för att vara frisk är liksom inte att överstiga någon magisk gräns, det är så otroligt diffust.
men. kan jag inte bli anorektisk igen för jag vill må bra. jag vill hela tiden sträva efter att må bra. nu när jag smakat på den ljuva sötman av livets glädje är det som en drog.
och det tar mer energi att vara glad än det tar att vara ledsen. så jag måste fylla på mitt glädjeförråd av mat och godsaker regelbundet. är det inte fantastiskt att sträva efter att må så bra som möjligt och vara så nöjd med livet som möjligt istället för att sträva efter att skada sig på bästa sätt?
men nu är det så självklart.
och när en tanke hastigt slår mig att "jag vill bli anorektisk igen" så kontrar jag med att tänka på om jag vill:
alternativ 1. må dåligt
alternativ 2. må bra
och där kan man tillämpa anorexins svart-vita tänk: att ha en ätstörning och vara sjuk är alltid svart. man kan helt enkelt inte må bra om man har anorexi. jag har aldrig under mitt tjugoåriga liv träffat någon som haft en ätstörning och mått bra. ekvationen går inte ihop.
att vara fri från en ätstörning innebär ju inte automatiskt att man blir glad, men en ätstörning innebär automatiskt att man mår dåligt. jag ser friskhetsprocessen som en gråzon, från det djupa svarta då jag var som sjukast till en grå trappa som sakta blir ljusare och vitare, men lite grått kommer alltid beblanda sig även med det vita ibland, för att vara frisk är liksom inte att överstiga någon magisk gräns, det är så otroligt diffust.
men. kan jag inte bli anorektisk igen för jag vill må bra. jag vill hela tiden sträva efter att må bra. nu när jag smakat på den ljuva sötman av livets glädje är det som en drog.
och det tar mer energi att vara glad än det tar att vara ledsen. så jag måste fylla på mitt glädjeförråd av mat och godsaker regelbundet. är det inte fantastiskt att sträva efter att må så bra som möjligt och vara så nöjd med livet som möjligt istället för att sträva efter att skada sig på bästa sätt?
ANNONS
vill du tjäna pengar på din ätstörning?
vill du skaffa fram lite extra pengar till den där nya glassen eller få dig en redig massage?
gå upp några kilon och sälj dina gamla kläder! bli av med det gamla sjuka och få extrapengar på köpet!
ordna en loppis, baka kanelbullar och ät en till mellanmål - sälj resten för 5:- styck, och passa på att bli av med dina kläder som du aldrig mer kommer behöva!
alternativt lägg upp dem på tradera och låt folket buda på de onödiga plaggen, skicka sedan iväg dem en efter en i ett paket på posten.
bryr du dig inte om pengar? har du det så gott ställt att du kan få i dig alla sex mål om dagen och ha pengar över? bränn då kläderna i en brasa och grilla korv och marshmallows på dem! gott, utmanande och energisnålt!
gör din ätstörning till en vinstdrivande affär - redan idag!
vill du skaffa fram lite extra pengar till den där nya glassen eller få dig en redig massage?
gå upp några kilon och sälj dina gamla kläder! bli av med det gamla sjuka och få extrapengar på köpet!
ordna en loppis, baka kanelbullar och ät en till mellanmål - sälj resten för 5:- styck, och passa på att bli av med dina kläder som du aldrig mer kommer behöva!
alternativt lägg upp dem på tradera och låt folket buda på de onödiga plaggen, skicka sedan iväg dem en efter en i ett paket på posten.
bryr du dig inte om pengar? har du det så gott ställt att du kan få i dig alla sex mål om dagen och ha pengar över? bränn då kläderna i en brasa och grilla korv och marshmallows på dem! gott, utmanande och energisnålt!
gör din ätstörning till en vinstdrivande affär - redan idag!
jafyfan
nu har jag varit så förbaskat positiv och jag ska tillåta mig att inte vara det ikväll. jag har haft en hemsk resa. det var hemskt. jag åkte till en underbar stad, var brudtärna, men jag har haft det så jobbigt och rest med helt fel person och gråtit två dagar i sträck och blivit utskälld av min farmor för att jag inte beter mig och drar skam över familjen och inte tar skit från folk.
det kanske var ett misstag men jag åkte för min kusins skull. och jag kommer aldrig mer göra en sånhär resa, utan nästa gång reser jag med folk jag tycker om och som bryr sig om mig. och som fattar att jag har en ätstörning och inte mår toppen. att ingen förutom min lillebror har brytt sig om maten har inte heller varit så lätt. jag kan ta ansvar själv och fixar själv men när man är i en stad där jag inte fattar något och inte har någon aning om var affären finns och allt är färdigmat och färdigmixar så är det inte lätt att hitta mellanmål och bra mat.
det har inte gått så bra men inte heller jättedåligt. med maten. men med mitt psyke har det gått väldigt dåligt och jag är helt utmattad, utmattad av all negativ energi, all besvikelse och sorg.
missade nästan flyget och var helt utom mig. ville bara hem. och i sista minutrarna (verkligen) hann vi med. och nu sitter jag hemma med mamma och börjar kunna varva ner. har ätit massa goda pannkakor för att kompensera upp lite.
jag ska inte låta det här få ner mig. det fick mig oerhört osäker och osäkerhet matar ätstörningen. jag har inte skött det ordentligt och det kan jag erkänna, men nu vet jag i vilken situation det händer och jag vet vad det beror på. jag kommer inte träffa personen på ett bra tag.
det är såhär det är. när allt flyter på, när allt bara går rakt fram och det känns som att jag kanske t.o.m. skulle kunna bli friskförklarad så händer något som gör att allt känns helt misslyckat, att jag bara vill ge upp allt. känslan är så stark att i stunden tänker jag verkligen att jag ska skita i alla dessa månader som jag kämpat och bara strunta i livet. som tur går det över för jag tänker inte låta det ta tag i mig igen. men jag måste vara beredd på att det kommer bakslag, och även om jag känner mig frisk så kan det komma dagar när jag backar tillbaka till gamla mönster. det behöver inte betyda att jag gett upp eller blivit sjuk igen. det betyder bara att jag är mänsklig, och jag hanterar jobbiga saker på det sättet som jag är van vid.
jag är fullproppad av en massa känslor nu, upp till halsen. skulle kunna skriva hur mycket som helst egentligen men lika bra att inte göra det. ska bädda ner mig i sängen snart efter kvällsmålet, sen börjar min sista behandlingsvecka. juste blev ingen crêpes, men däremot goda croissanter med sylt.
så ja, peppa med mannagrynsgröt kanske?
det kanske var ett misstag men jag åkte för min kusins skull. och jag kommer aldrig mer göra en sånhär resa, utan nästa gång reser jag med folk jag tycker om och som bryr sig om mig. och som fattar att jag har en ätstörning och inte mår toppen. att ingen förutom min lillebror har brytt sig om maten har inte heller varit så lätt. jag kan ta ansvar själv och fixar själv men när man är i en stad där jag inte fattar något och inte har någon aning om var affären finns och allt är färdigmat och färdigmixar så är det inte lätt att hitta mellanmål och bra mat.
det har inte gått så bra men inte heller jättedåligt. med maten. men med mitt psyke har det gått väldigt dåligt och jag är helt utmattad, utmattad av all negativ energi, all besvikelse och sorg.
missade nästan flyget och var helt utom mig. ville bara hem. och i sista minutrarna (verkligen) hann vi med. och nu sitter jag hemma med mamma och börjar kunna varva ner. har ätit massa goda pannkakor för att kompensera upp lite.
jag ska inte låta det här få ner mig. det fick mig oerhört osäker och osäkerhet matar ätstörningen. jag har inte skött det ordentligt och det kan jag erkänna, men nu vet jag i vilken situation det händer och jag vet vad det beror på. jag kommer inte träffa personen på ett bra tag.
det är såhär det är. när allt flyter på, när allt bara går rakt fram och det känns som att jag kanske t.o.m. skulle kunna bli friskförklarad så händer något som gör att allt känns helt misslyckat, att jag bara vill ge upp allt. känslan är så stark att i stunden tänker jag verkligen att jag ska skita i alla dessa månader som jag kämpat och bara strunta i livet. som tur går det över för jag tänker inte låta det ta tag i mig igen. men jag måste vara beredd på att det kommer bakslag, och även om jag känner mig frisk så kan det komma dagar när jag backar tillbaka till gamla mönster. det behöver inte betyda att jag gett upp eller blivit sjuk igen. det betyder bara att jag är mänsklig, och jag hanterar jobbiga saker på det sättet som jag är van vid.
jag är fullproppad av en massa känslor nu, upp till halsen. skulle kunna skriva hur mycket som helst egentligen men lika bra att inte göra det. ska bädda ner mig i sängen snart efter kvällsmålet, sen börjar min sista behandlingsvecka. juste blev ingen crêpes, men däremot goda croissanter med sylt.
så ja, peppa med mannagrynsgröt kanske?
liten resa
jag önskar att det här kunde bli en såndär härligt avslappnande komma-bort-från-jobbiga-mönster resa. men tyvärr blir det tvärtom. det kommer bli tufft, jag har redan ont i magen och lyssnar på högmusik i hörlurarna för att slippa höra tjafset. jag vill resa men inte med personen som försvårat mitt liv och försvårat min tillfriskning och som får mig att må dåligt. jag faller alltid tillbaka till gamla mönster när jag är med honom och han fattar ingenting, varken av mitt liv eller sjukdomen. men jag ska försöka vara stark, koppla bort honom. och jag har lovat mig själv att äta en stor crêpe med nutella! och croissant med choklad i. jag är rädd och vill gråta men jag ska klara även det här. jag ska ha rosa klänning och gå bakom bruden upp till altaret. det kommer bli bra, jag måste bara stå på mig.
den nya friheten
när man börjar våga släppa på de där osynliga förbuden, restriktionerna och ologiska idéerna öppnas en helt ny värld. att INTE behöva räkna kalorier och behöva välja bort något för att det "blir för mycket". att INTE behöva stå en timme framför bröden i affären och ha panik över om man ska välja det "nyttigaste", "nyttiga godaste" eller "absolut godaste". att INTE behöva ha en enorm klump i magen om man ska träffa andra/sova över hos någon och inte veta vad man ska få till mat. att inte må dåligt över om man tar extra mycket godis. att kunna njuta av extra sås, ketchup, socker och andra extra saker som innan varit "onödigt".
man blir mycket friare ju mer man släpper anorexin.
att anorexi skulle innebära frihet är den absolut största lögnen jag hört. frihet från VAD? frihet från att leva ja. men det är ingen riktig frihet, det är ingen frihet från mat (som jag försökte uppnå) för mat blev plötsligt ALLT. jag var så jävla fokuserad på mat och gjorde inget annat än tränkte på mat, kollade recept, klippte ur recept ur tidningar, drömde om mat.
nu är inte mat allt. nu tänker jag inte på mat 24/7. kanske mer än en frisk person, men oftast är det inte ens sjuka tankar utan bara underlättande planering. jag kan lägga energi på annat, göra annat, resa, skapa, socialisera, hitta på saker, läsa, se på film, skratta. det är väl ändå jävligt mycket mer frihet?
jag är så mycket friare nu när jag kan ta tre mackor till gröten om jag har lust. nu när jag kan smaka av andras mat, äta några godisbitar utöver, smaka nya maträtter, åka in till stan för jag kan ju köpa vad som helst om det är matdags, jag kan åka över till vänner, jag kan äta något "äckligt" till middag för jag vet att jag imorgon kommer kunna äta något annat gott. att kunna ta en torr färdigciabatta i affären för att man har bråttom utan att ha ångest och vara ledsen över att "det inte var det godaste man ätit". att kunna vara flexibel. och det tränar jag på, hela tiden. varje dag. för det ÄR svårt. men det blir lättare och lättare.
man blir mycket friare ju mer man släpper anorexin.
att anorexi skulle innebära frihet är den absolut största lögnen jag hört. frihet från VAD? frihet från att leva ja. men det är ingen riktig frihet, det är ingen frihet från mat (som jag försökte uppnå) för mat blev plötsligt ALLT. jag var så jävla fokuserad på mat och gjorde inget annat än tränkte på mat, kollade recept, klippte ur recept ur tidningar, drömde om mat.
nu är inte mat allt. nu tänker jag inte på mat 24/7. kanske mer än en frisk person, men oftast är det inte ens sjuka tankar utan bara underlättande planering. jag kan lägga energi på annat, göra annat, resa, skapa, socialisera, hitta på saker, läsa, se på film, skratta. det är väl ändå jävligt mycket mer frihet?
jag är så mycket friare nu när jag kan ta tre mackor till gröten om jag har lust. nu när jag kan smaka av andras mat, äta några godisbitar utöver, smaka nya maträtter, åka in till stan för jag kan ju köpa vad som helst om det är matdags, jag kan åka över till vänner, jag kan äta något "äckligt" till middag för jag vet att jag imorgon kommer kunna äta något annat gott. att kunna ta en torr färdigciabatta i affären för att man har bråttom utan att ha ångest och vara ledsen över att "det inte var det godaste man ätit". att kunna vara flexibel. och det tränar jag på, hela tiden. varje dag. för det ÄR svårt. men det blir lättare och lättare.
