rébellion des hormones

vad fan håller ni på med?
varför kämpar ni för att förstöra er själva?
hur jävla långt måste det gå för att ni ska inse hur jävla fel det är och hur jävla sämre ni mår för varje dag?
hur i helvete kan man tro att man kan vara glad utan mat?
ni är ju levande bevis på att det inte går.
det är bara en virvel av ångest, mörker, hunger, svaghet.
jag hatar proana. jag hatar er som vet att det är fel men ändå fortsätter.
ni kan skriva vad som helst, ni kan skriva att jag är äcklig som kämpar för att äta mat istället för att kämpa för att inte äta mat.
men jag kämpar. för jag fattar att sådär kan man inte leva.
mitt mål i livet är inte att kunna leva på existensminimum.
jag föddes inte för att viga mitt liv åt kalorier, träning, svält, självhat, ångest, lögner, smärta.
jag halkade in på fel bana men jag ska tamejfan upp på rätt bana hur vidrig jag än känner mig och jag har inget jävla överseende med er som tror att det där är ett sätt att leva.

alla måste komma fram till det själva. jag kan förstå, men jag har inget överseende. jag är glad att jag lyckades förstå innan jag dog. jag är glad att de tvingade i mig mat, att jag var instängd där och lärde mig att äta.

jag är inte glad över mig själv, jag ser inget bra med mig. jag hatar att behöva äta, jag hatar att känna mig vidrig.
men jag är inte dum. och jag inser att det är antingen eller. antingen väljer jag att försöka leva, jag ger det en chans, jag ger livet ett chans, jag ger mig själv en chans.
eller så går jag och dör.

DET GÅR INTE ATT SVÄLTA SIG OCH VARA LYCKLIG.

jag har aldrig varit så beroende av mat som när jag inte åt mat.
jag slutade äta med målet att vara fri från beroendet av mat.
istället blev jag så beroende att jag inte längre kunde vara fri.

alla alla alla förutom jag.
alla är värda mat. förutom jag.
alla är alla förutom jag.
är jag liksom utanför alla andra då?
eller varför är jag inte med i "alla"?

vi satt i ring. tio personer. och jag tittade på alla och tänkte
VAD GÖR DU HÄR DU FINA MÄNNISKA?? VARFÖR ÄR DU HÄR?! VARFÖR I DET HÄR HUSET? VARFÖR TYCKER DU INTE OM DIG SJÄLV NÄR DU ÄR EN SÅN UNIK OCH SPECIELL OCH FIN PERSON?
VARFÖR ÄTER DU INTE?
VARFÖR MISSHANDLAR DU DIG SJÄLV?
VARFÖR MÅR DU DÅLIGT?
just då ville jag bara gråta. jag satt och stirrade på den fjuniga fula turkosa mattan och ville gråta. något jävla ljud från någon jävla maskin utanför lät så att allt bara blev ett kaos i huvudet. jag ville bara skrika åt alla att de måste förstå att de är värda något bättre. de måste äta, de måste kämpa, de måste tycka om sig själva.

sen kom jag på att jag är jag. och att det inkluderar alla förutom mig. jag inkluderas inte. jag tycker inte allt det där om mig själv. fastän jag också sitter i ringen som dem. men dem är bättre än jag. dem är mer värda. jag vill hjälpa dem, jag vill inte hjälpa mig själv. vad tjänar det till?

ibland upptäcker jag det. som en blixt från himlen. ikväll. på gatan. jag gick ut och stängde dörren och tittade inte tillbaka på mina kompisar som satt kvar. började gå på gatan. och plötsligt kom det: jag är jag. någon iakttar mig. ser hur ful jag är. hur äcklig jag är. och ser att jag försöker dölja det. och jag gick och kände det i ansiktet och höll om mig med båda armarna och försökte hålla minen. ner i tunnelbanan. på bussen.

varför är jag utanför? jag vill inkludera mig själv. jag vill inte gå på gatan och känna mig ovärdig att gå där.
gatan är smutsigare än jag. inte tvärtom. jag sitter där i ringen. jag är en av alla för de andra där. jag inkluderas också, jag ska också vara värd något. jag är värd. jag bara ser det inte.

 

jag lovade att inte skriva sånt. inte nervärdera mig själv i den här bloggen.
men allt snurrar snurrar och ingen finns här. jag och tangenterna och en jävla massa motvind.

jag förklarade för en kompis att jag håller reda på exakt vad jag behöver äta och vet vad allt innehåller och att en hamburgare på mcdonalds är detsamma som ett mellanmål jag borde äta.
och han sa "du, vore det inte jävligt skönt att bara kunna äta tio cheeseburgare om du hade lust? det är väl det som är friskt? att äta det man vill och hur mycket man vill just då och inte gå efter en lista?"

han har rätt.
men jag är inte där än.
ibland vågar jag inte ta något för att jag sen bara vill ha mer men "inte får" pga matlistan.
förr, innan all denna svarta geggan, brukade jag ta två mjuka mackor på kvällen, min "nattmacka", med mjölk eller oboy. nu kan jag inte det, för en macka är ju ett mellanmål. så då tar jag ingen macka till mellanmål för då vill jag bara ha fler. 3 ballerina + ett glas saft är ett mellanmål. men förr kunde jag köpa en ballerina och äta hur många kakor som helst för det var så gott. jag vill inte bara ha 3 ballerina, så då tar jag hellre ingen.
stört.
jag vet.
jag är ju sjuk. sjuk lite överallt. nu också fysiskt, halsont, snor, saker som rinner. värk. fler tabletter.

friheten, det är den jag strävar efter. att nå frihet. inte vara beroende av kalorier, matscheman, tider, vikten, mått.

siffrorsiffrorsiffror. jag lever i en siffervärld. där allt består av olika tal med olika värden.
oftast är det högt tal = dåligt. högt tal = ångest.
varför ska siffror spela så stor roll i mitt komplicerade intelligenta huvud fullt med celler som ibland kan göra under? varför har hjärncellerna infekterats av någon sorts siffermani?
det vågen visar.
det innehållsförteckningen visar.
vågen. jag hatar den där vågen. klä av sig inför någon och ställa sig. mäta hur mycket man är värd i sina egna ögon. man värdesätter sig själv utefter siffrorna som studsar fram på digitalvisaren.
upp? du är sämst.
ner? bra eller dåligt bra eller dåligt sjukt men känns bra men inte friskt så det är dåligt.

nu var det upp.
och plötsligt är jag värd mindre.
fastän talen visar mer. jag borde vara mer värd. det finns lite mer av MIG. jag tar upp lite mer plats och är lite mer påväg åt och rätt håll. (självklart klarar jag inte av att tänka såhär, men att skriva ner det är alltid ett steg.)

dessa siffror. 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9.
en gång i april kanske stod jag i köket. i ena handen hade jag en spaghetti. i den andra en till spaghetti.
den ena spaghettin var dinkelspaghetti och den andra fullkornsspaghetti. dinkelspaghettin hade ingen näringsvärdedeklaration och jag stod och hade panik över vilken jag skulle tillaga nu när jag äntligen gått med på att laga mat. jag ringde mamma. jag skrek åt min bror. jag grät. jag ändrade mig flera gånger.
efter en halvtimme kanske bestämde jag mig för dinkeln, efter att min mamma bestämt åt mig. jag tröstade mig med att jag kan ta den andra nästa gång och då jämnar det ut sig, efter att mamma sagt att vi tar fullkornet nästa gång.
jag vill aldrig mer stå med en dinkelspaghetti och en fullkornsspaghetti och ha panik över vilken som innehåller minst kalorier och mättar mest och är nyttigast.
förmodligen är det inte en jävla skillnad på nån jävla spaghetti.
siffror, eller brist på siffror, är hemska. om man låter dem vara det.

nu ska jag sparka ut siffrorna ur huvudet.
jag är en siffra just nu, okej. min vikt. min storlek. min längd. mitt bmi.
men mitt människovärde ligger väl fan inte i vad en elektronisk apparat visar?

det var en månad sen jag skrev. den svarta virveln har fångat mig och dragit mig ner ner, sen spottat upp mig, sen dragit ner ner. jag får ingen ro. den äter upp mig inifrån. det är ett monster - inte lika starkt som i våras - men likväl ett monster.
och monstret, odjuret, den andra jag, rösten, den svarta geggan, den vill dra ner mig. den vill tillbaka till den isolerade tomheten. då kände jag inget annat än tomhet, ångest och mörker.
nu känner jag samma saker plus en massa annat. jag känner allt, och det är det som är svårt.
jag kan inte längre döva alla känslor med svält.

eller såhär: jag kan, men jag vill inte. jag vill inte tillbaka om jag är vid mina sinnes fulla bruk. ibland när jag är nere vill jag, men JAG vill inte tillbaka. för JAG vill leva. JAG vill inte ha det såhär. JAG vill inte ha ångest, matfixering, depression, självhat, osäkerhet, kaloriräkning, svält, hetsätning, förnedring, kompensation, isolering, ensamhet.

det är nuet som är svårt. jag vet att jag hade det värre i våras, och att jag inte vill hamna där igen. men det är NU det är svårt, just i denna stund. det är NU jag måste tvinga i mig maten. det är NU jag måste välja, välja den rätta friska vägen.
och när det känns helt hopplöst, när jag är nära att ge upp, då tänker jag på mig själv om ett år. om ett år - vad kommer jag önska att jag skulle ha gjort nu?

jag skulle önska att jag kämpade nu. att jag åt, sov, tog det lugnt, gjorde fina saker, omgav mig av fina saker, tog hand om mig själv. jag skulle önska att jag kämpar och strävar mot ett friskare liv. jag skulle önska att jag ALDRIG SKULLE GE UPP.
jag tänker lyssna på mitt framtida jag, hon som vill må bra, vara glad och tillfreds, ha barn, leva normalt.
vara fri. och inte spendera vardagen på nån jävla avdelning eller dagvård eller terapi.