rébellion des hormones

apropå bestämdhet och vanor kan det vara skönt att faktiskt skapa vanor. att bli frisk handlar ju till stor del att få in nya vanor. istället för de sjuka vanorna ska man få in friska vanor. som sedan ska gå per automatik. som att äta regelbundet, veta hur mycket mat man behöver, variera sig.
men den här ambivalensen ställer till det otroligt.
i början hade jag så otroligt svårt för att lita på mina dietister. matschemat jag fick stämde inte överrens med andras matlistor jag sett på internet eller hört om. varför skulle jag då lita på mina dietister? här spelade det även in att jag var så absurt misstänksam mot alla, vilket jag tror de flesta anorektiker blir. jag vågade inte lita på någon och tänkte att de bara ville göda mig.
men sen bestämde jag mig för att följa deras matschema. våga. jag vet hur man svälter och kan alltid gå tillbaka till skiten.
men så kom de här små svårigheterna: vad ska jag ta till mellis? vad ska jag äta till lunch? ska jag äta olika saker varje måltid? ska jag testa nya produkter för att bevisa att jag vill bli frisk? ska jag äta samma mellanmål varje dag, är inte det sjukt? etc.
det är då det här med vanor kan hjälpa. jag tänker i perioder, och äter oftast litegrann i perioder i alla fall när det gäller mellanmål. det finns ju så otroligt mycket man kan äta. skitmycket. och att då behöva välja mellanmål tre gånger per dag kan ju bli ett rent helvete, speciellt om man knappt minns hur glass smakade eller hur gott det är med valnötsbröd.
en trygghet är då att vara lite ensidig. äter man olika till frukost, lunch och middag varierar man ändå mycket. att då äta ungefär samma mellanmål gör inte så mycket och kan vara skönt till en början. att bestämma att till förmiddagen äter man knäckebröd, till eftermiddagen yoghurt och till kvällsmål choklad. eller dylikt. och då köra på det en period. då har man framförhållning och skapar sig en vana som är mycket friskare än innan när man antagligen knappt åt mellis.

att våga testa nya saker är jätteviktigt. och självklart ska man variera och helst äta av olika saker varje dag. men viktigast är ju faktiskt att överhuvudtaget få i sig något. spontanitet och testapånyasaker kan komma senare när man blivit mer säker. det kommer finnas gott om tid till det framöver. först behöver man en grund att stå på, man behöver sina trygghetsvanor, sin trygghetsmat.

man måste ha en bestämdhet om man ska bli frisk. man behöver inte vara en bestämd person, jag menar jag klarade ju aldrig av att bestämma vad jag skulle välja till mellanmål, vad jag skulle göra, jag var världens mest ambivalenta människa. och har svårt att bestämma mig nu också.
men vissa saker behöver man bestämma sig för.
först och främst: att börja äta. man bestämmer sig. från och med nu ska man äta. vare sig det är lätt eller svårt. även om det är ångestfyllt och orsakar panik. man ska äta.

men det handlar ju inte bara om att äta. det finns så många småsaker, som är indirekt kopplad till ätstörningen. det kan ha med självkänslan att göra, tvångstankar, fulhetskänslor etc.
då handlar det inte bara om att äta och kommer över sin ångest. utan det är andra beteenden man behöver förändra. och i början är det så svårt. jag pratade med en vän om hur jag försöker hantera min ångest nuförtiden. att jag stannar upp och verkligen försöker tänka på varför jag har ångest, om jag har anledning för det - kartlägga ångesten helt enkelt. och hon tyckte att det verkade kräva så mycket tid och energi.
men det gör det inte. det gjorde det i början, eftersom jag inte var van vid att fundera över min ångest, jag bara levde i den. men man lär sig inte cykla direkt. först tränar man sen när man lärt sig att cykla är det bara att hoppa på cykeln och cykla dit man ska. då reflekterar man inte över hur man trampar pedalen eller sådana saker.
man vänjer sig vid att göra vissa saker. man har vant sig vid att vara ätstörd, ha dålig självkänsla, må dåligt, vara sämst, känna sig äcklig.

några saker jag helt enkelt tränat på och börjar vänja mig vid är till exempel att inte kolla för mycket i speglar. det händer ibland att jag går in på toan, tvättar händerna och inte ens kollar i spegeln. det har jag aktivt tränat på för innan kollade jag i varje spegel, varje bilruta, varje skyltfönster. för att kontrollera, fixa.
en annan sak är att automatiskt ta smör på mackan. det är inget jag tänker på längre, jag bestämde mig att ta smör som man ska och då gör jag det. det är inget att kompromissa över, att förhandla med. smör ska på mackan, check.
en grej som jag kom på nu, som är helt naturligt nu, är att äta frukost så fort jag gått upp, inte vänta för länge.
och något som inte är per automatik men som börjar bli lättare är att ta emot komplimanger. alltså världens svåraste grej. komplimanger rinner av mig som vatten från ett paraply. men sen jag började skriva upp bra saker varje dag har jag försökt komma ihåg alla komplimanger jag får (för jag får ju faktistk en del!) och försöker suga i mig dem. jag har bestämt mig för att våga lita på att andra ger komplimanger för att de menar dem, inte för att de tycker synd om mig/får ut något av det/vill verka snälla. utan för att jag är bra.

man behöver inte ha en ätstörning för att känna sig ensam.
och det är inte konstigt att man känner sig ensam. ibland.
men när ensamheten kryper in i skinnet och sitter fast var man än befinner sig, vad man än gör. som en sorts tomhet på relationer. man känner inte längre av andra. de runtomkring existerar men deras omtanke och deras kärlek når inte fram. man är fast i en bubbla av ensamhet.

jag försöker vända ensamheten till att bara vara själv.
det är en stor skillnad på att vara ensam och att vara själv.
och mår man inte bra känner man sig ofta ensam.
i friskhetsprocessen ingår en sorts social rehabilitering, när man börjar umgås med folk, upptäcka nya bekantskaper, vågar prata mer, vågar släppa in andra (även om jag fortfarande har jättesvårt för det).
men det går inte alltid att göra det på en gång. och jag har svårt att släppa folk för nära. jag håller dem på avstånd, har jättekul när jag är med dem men sen tar jag avstånd. och sitter hemma. ensam/själv.

i såna lägen, när man inte är tillräckligt stabil och behöver närhet och tröst, kan det vara utomordentligt bra med ett husdjur. det är vetenskapligt bevisat att det hjälper. att man helt enkelt känner sig lite mindre ensam.
det kanske finns en viss skillnad på hur pass stor interaktionen är mellan människan och djuret, en hoppande böna kanske inte ger samma närhet som en hund. men jag sitter här med mina fingrar i pälsen på min katt och känner mig så lugn. känner mig Mindre Ensam. han är min friskkatt. som tycker om mig hur jag än ser ut. som äter när han är hungrig, sover när han är trött, precis som jag ska göra. som kommer efter mig in på toan och som sitter och väntar på mig vid ytterdörren. det är fint att ha en vän, även om vi inte pratar samma språk.

ibland märker jag av friskhetstecken. det ploppar upp lite då och då, utan att jag tänkt på det.
i fredags satt jag på lunchen och åt. försökte tänka på att äta lugnt och tugga eftersom jag börjat skynda i mig maten för att få det vara över.
en vän skulle skynda till bussen och sa när hon ställt sig upp och kollade vilka som skulle med bussen "vad mycket mat du tog".
jag kollade ner på min tallrik och undrade vad det var som var så mycket. all sallad kanske såg mycket ut. eller var det poatisklyftorna som var lite utspridda och tog plats? hon kunde väl ändå inte mena att det var mycket med två biffar liksom.
jag fortsatte i alla fall äta. sa ingenting. det var en perfekt tallrik mat, med allt det min kropp behöver för att må bra. jag brydde mig verkligen inte.

för ett år sen hade jag tagit några tuggor till sen gått och slängt allt. jag skulle minsann inte vara någon som "åt mycket". det var ju det som eggade mig i början, jag ville vara en lillätare, en sån som inte behövde särskilt mycket i magen.

nu är jag en normalätare. det är bäst av allt. att äta tillräckligt. jag äter varken för mycket eller för lite. och det vet jag.

matilda påminde mig om ett gammalt inlägg. om hur det var när jag var sjuk.
det är så lätt att glömma. och på ett sätt är det bra - tänk om man skulle minnas varenda hemska dag man haft i sitt liv, man skulle ju förtäras. iställe har vi vår självbevarelsedrift som gärna förskönar gamla minnen.
detta gör det också svårt att ibland släppa ätstörningen.
ibland kommer jag på mig själv om att drömma mig tillbaka.
tänk, jag drömmer mig tillbaka till ett stadie där jag inte kunde planera, inte klarade av att följa konversationer, inte kunde gå in i en mataffär, fick panikattacker, inte umgicks med folk, planerade mina aktiviteter tillsammans med mamma, hade blåmärken i baken och hade inga intressen.
konstigt.
men när jag drömmer mig tillbaka ser jag bara de bra sakerna. de är mycket få - och blir färre med tiden - men det var skönt att slippa ansvaret. att inte ha andra problem, bara anorexin. vara instängd i en byggnad, slippa leva, slippa möta livet motgångar, slippa göra saker själv. kändes ju bra att vara smal... eller?

visst är det konstigt hur man glömmer. hur man kan få för sig att det var bra.
anorexi är verkligen inte bra. sluta försköna det. alla med anorexi mår piss. det finns inte en glad anorektiker. aldrig träffat någon, aldrig hört tala om någon. det är skit. jag mådde fruktansvärt. jag har aldrig varit med om värre. och ska aldrig tillbaka.

har man en normalvikt, dvs. ett normalt bmi behöver man inte banta. då är man ju bra som man är. som jag. jag har en normalvikt, en helt normal vikt. där jag legat i ett par månader nu.
är man underviktig behöver man definitivt inte banta.
banta kan man behöva om man har en övervikt. ett överviktigt bmi som inte beror på att man är fullproppad av muskler (och det vet nog var och en om man elittränar eller så).

så alla som vill banta hälsosamt. varför? är alla verkligen överviktiga?
och vad innebär en hälsosam bantning egentligen?
vad vill man uppnå med en hälsosam bantning?
för att det ska vara hälsosamt måste det vara hållbart.
det vill säga, en bantning, eller diet, som går ut på att förlora mycket vikt på kort tid är ohållbart. det varar en kort tid - men vad händer sen? man kan inte leva på kokta ägg resten av livet (eller bananer eller vad det är för grejer de hittar på). oftast är det massa vätska man förlorar och gör att man rasar i vikt.
men det är de enkla knepen folk vill ta till. förlora vikt snabbt nu direkt. vilket resulterar i misslyckanden - antingen genom viktuppgång igen eller anorexi. i mitt fall sistnämnda.

en hållbar, hälsosam bantning är väl i så fall att äta tillräckligt av allt? att äta det som kroppen gör av med och ha lite extra ifall man blir sjuk eller inte hinner äta någon dag.
man kan ju inte sätta in 20 kronor på banken sen ta ut 100 kr och tro att banken kan fortsätta fungera. 20 kr ger 20 kr, eventuellt lite ränta ibland.
det är som jag äter nu.
är man överviktig och behöver gå ner i vikt ska man äta så. tillräckligt av allt, regelbundet, varierat. då hamnar kroppen till slut på sin normalvikt. det kan ta tid, javisst, eftersom man inte använder sig av fula knep som "ta bort alla kolhydrater, då blir det knas i kroppen för den använder upp allt fett för att ha igång hjärnan tihiii". utan då börjar kroppen jobba på riktigt.
om man är underviktig ska man inte hålla på med dieter. då ska man äta som jag. då får kroppen allt den behöver och kan nå sin sunda vikt.

alla de här tricken. det här hälsosamma. min storebror har börjat med lågkaloridieten, och jag kan inget annat än håna honom. alltså så dum var jag inte ens som anorektisk. jag fattade att man behöver alla delar. men han är gammal nog och får sitta och skita ut fett i toaletten eller vad man gör. det jag menar är att det inte finns genvägar till en normalvikt. det finns inga genidrag för att förlora vikt och vara kvar på den nya låga vikten. då måste man fortsätta svälta sig.
ändå kommer nya störda dieter hela tiden. ändå fortsätter det. vet inte hur många dieter jag hittade när jag var sjuk och ville gå ner ännu mer. varför finns alla de här sjuka dieterna? varför tror vi på dem?
ja egentligen är det väl för att vi blir matade med det och alla har dålig självkänsla och vill nå en sorts perfektion och tror att det går genom att svälta ner sin kropp. men ändå. kan vi inte komma längre?

ibland kommer det små höjdpunkter, eller startpunkter, eller vändpunkter, eller så.
liksom allt dalar, allt känns mörkt och trögt som en mörk trögflytande vätska från hjärnan, sipprandes genom kroppen, skapar tomhet och hopplöshet.
men så vänder det.
man kommer till en liten vändpunkt, och inte behöver det vara så jävla märkvärdigt. jag hade inte någon speciell superhändelse som gjorde att jag började äta och träna på att må bra. det var mer en process. men under processen händer saker som gör att man får en knuff framåt. att man känner att nej nu fan får det vara nog, nu ska jag kämpa på. man får liksom extra energi, fastän det känts som att den varit helt puts väck.
jag försöker surfa på den energin så länge jag kan. efter ett tag kan den ta slut, men jag vet att den ändå kommer.
nu var det en rejäl gråtattack och min mamma som sa bra saker. helt utmattad la mig ner och somnade, och på morgonen kände jag att nu jävlar ska det göras förändringar.

jag började faktiskt skriva ner tre bra saker som hänt under dagen, helst inte prestationer. och jag kan gå omkring och försöka tänka ut de tre bästa sakerna, vilket gör att jag tänker mer på bra saker. och samlar dem på ett papper.

jag blir ju förbannad. ledsen också. det svider inombords bakom revbenen och i lungorna. en stark besvikelse, en såndär stickande besvikelse när magsäcken drar ihop sig till ett litet streck i magen.
jag blir besviken över att jag mår så dåligt. oftast helt i onödan.
jag Mår Dåligt Helt I Onödan.
hur många gånger har det inte hänt att jag varit fullständigt säker på att jag gått upp i vikt. kanske för att jag en period släppt extra mycket på kontrollen och tagit för mig av livet. som respons och straff fårjag för mig att min kropp växt. mycket, många gånger. skulle känslan stämma alla gånger jag känt så skulle jag vid det här laget vara grovt överviktig.
för det är klart att jag inte växer på bredden hela tiden.
in fact, inte alls. knappt ett dugg.
efter min vägning kollade min behandlare upp hur min vikt såg ut när jag slutade på behandlingen i september. jag vägde exakt lika mycket, lika mycket som nu.
under de här fem månaderna har jag alltså lyckats bli tjock ungefär 10 av 20 veckor och ändå är jag på samma vikt.

hur går det ihop?
det gör ju inte det. och jag blir så enormt besviken över att ödsla bort tid och energi och massor av tårar och rädsla och halvdana försök till att återfå kontrollen fastän det vara är en Känsla. en känsla att jag gått upp för mycket i vikt, att jag helt tappat kontrollen, att fettet dallrar när jag går, att folk stirrar för att mitt fett syns så mycket.
jag känner mig så trött på det här. trött på att vara i gråzonen mellan sjuk och frisk men ändå behöva lägga ner energi på något som jag bara får för mig. och att det händer minst varannan vecka. jag vill få ro i huvudet, inte bara kroppen. min kropp verkar stabil, så varför kaosar huvudet så? varför är jag fortfarande rädd för att bli "tjock"? jag har funnit en vikt min kropp verkar trivas med, vikten går inte uppuppupp, och nu vill jag bara få ro.