ett skratt
jag har tagit lite paus från bloggandet.
jag har helt enkelt för fullt upp i livet.
det vanliga livet.
jag tänker mig i alla fall att det är såhär det är.
ibland jobbigt, ofta kul. mycket att göra, ibland bara slappa.
mina problem är inte längre matproblem utan skolproblem, jobbproblem och hinnaträffaalla-problem.
jag har saker att göra hela tiden (tyvärr kan det bero på att jag tar på mig för mycket för att jag har så mycket engagemang inom mig som jag har energi till nu när jag äter och fungerar).
det är skönt att få leva. att få göra saker för att jag vill och för att det känns viktigt.
istället för ätstörningar skriver jag om viktiga saker, om politiska saker, om samhällsproblem.
jag har vänt allt det negativa till något positivt, och det är sällsynt att jag påverkas av min f.d. anorexia.
det är det här som är frihet.
inte anorexin.
som anorektisk var jag aldrig fri, fastän det på något sätt hade varit målet i början.
istället var jag fånge under min egen sjukdom. jag satt fast i bojor i en fängelsehåla mörkare än bläck.
nu är mitt liv fullt av färger. ibland är jag ledsen. men jag skrattar från hjärtat nu. och den glädje jag känner i de ögonblicken är dubbel glädje. som bara jag vet om. att få skratta, på riktigt, är det underbaraste som finns.
det - mina vänner - är värt varenda kämpig jävla ångestfylld dag det senaste året. det är värt allt.
nu
ibland stannar jag upp, eftersom man behöver det. få en översikt av läget.
en lägesrapport till sig själv.
och mitt läge är stabilare än någonsin.
jag kan ibland tveka, det är som små knivar som sticks in i huvudet, och kommer väldigt plötsligt. det kan vara vid övergångstället när jag står och plötsligt uppmärksammar hur mina lår nuddar varandra.
eller om jag någon gång vaknar och känner mig så risig och blir rädd att jag egentligen alltid är ful.
väldigt små saker, men jag lyckas hålla dem under kontroll.
det blir allt lättare att säga till mig själv "vad snygg jag är". eller "fyfan vad bra jag är".
även om jag kanske inte tror på det fullt ut (än) så är det lättare att tänka.
jag tänker inte så mycket på mat. den senaste tiden har det varit förvånansvärt lite. den enda gången var när jag åt något jag tidigare inte vågat eller ätit i mycket små mängder och som jag nu helt enkelt, oreflekterat, bara åt.
då km den där igenkännbara känslan som jag förut levde med dygnet runt.
men det skiter jag i för jag hade kul, jag behövde näring och det var gott.
det är viktigt att stanna upp då och då. se hur långt man kommit. se hur det är just nu. känna. känna efter. veta hur läget är. vara i nuet.
den ätstörda världen
som nåhra redan uppmärksammat har jag ju skrivit lite för abk:s tidning insikt.
jag ska iväg nu på abk:s årsmöte, och jag tycker att det är så bra och viktigt att det finns en sådan organisation.
men jag tänker också på att man inte får snöa in sig.
visst kan jag mycket om ätstörningar, vet hur det är, jag har upplevt det och tagit mig ur. jag kan debattera, jag kan förklara, jag kan skriva ner vad jag tänker och känner. men det är så lätt att hamna i den där ätstörda världen när allt fortsätter att kretsa kring ätstörningar (även om det förståss är på ett friskt sätt).
jag ska göra ett resereportage och tänkte på att skriva om ätstörningsvården i andra länder.
men det blir ju samma grej. ätstörningar. hela tiden.
jag har så mycket engagemang inom mig och vill verkligen hjälpa andra och förändra faktorerna som bidrar till att så många får ätstörningar. men det får inte ta över. hade jag inte fått en ätstörning hade jag ju gjort andra viktiga saker. jag måste kunna balansera det, och inte fortsätta leva i en värld där bara ätstörningar finns.
jag kommer alltid känna engagemang, och jag försöker bidra med något genom insikt och abk, och genom den här bloggen. men det är inte min hobby, ätstörningar är inte min hobby. det har bara påverkat mig väldigt mycket, utvecklat mig, stärkt mig och märkt mig.
jag kommer ha kvar det för alltid, såklart, men jag vill ha andra intressen, andra engagemangsområden.
känslostormar
just nu njuter jag så av att leva. även om det innebär att jag är ledsen över saker, oroar mig eller är stressad över min praktik. det gör inget. det hör till livet. och även om jag ibland får ångest tänker jag på hur fantastiskt det är att kunna känna alla de här känslorna.
oro, sorg, saknad, längtan, glädje, lycka, hat, ilska, ledsamhet, ångest, hopp, skam.
och att jag inte bara känner de negativa känslorna längre. utan att det finns variation.
det händer hemska saker hela tiden. en bekant blev överkörd av en spårvagn. en annan bekant har fått återfall av sin cancer och har 50% chans att överleva, om han får transplantation. folk är ledsna, deppiga. jag har peppat så många vänner i veckan som mått dåligt.
ändå tänker jag på hur stark jag har blivit. att jag klarar av att höra alla hemskheter, alla jobbiga saker, stötta mina vänner som mår dåligt. att jag faktiskt är stark nu och kan hjälpa andra. att jag inte dras ner av all skit som finns i världen utan verkligen försöker se alla bra saker istället.
det enda jag är rädd för är att sluta med mina antidepressiva. jag är jätterädd. jag får panik, för tänk om jag kommer må sådär dåligt som när jag började. jag är inte rädd för att få anorexi igen. jag har bestämt mig. men jag är rädd för att bli deprimerad. om det är biologiskt, då kan jag ju inte bli fri. jag är så rädd för att må dåligt.
jag kan
jag blommar verkligen ut ibland. helt seriöst. det är som att vara i ide ibland, och sen plötsligt knoppar man ut och slår i blom.
det är ljusglimtar, eller kanske ljusstrålar, som värmer upp mitt liv.
det är saker som sker, saker jag gör, saker jag är med om. sådant som för ett år sedan hade varit ganska svårt. sådant som för två år sedan var en omöjlighet.
det är fan det riktiga livet. upplevelser som blir till vackra minnen. jag har börjat fylla mitt liv av sådana upplevelser och händelser. vissa kanske inte är så glada, men de behövs också. jag har börjat samla på mig på allvar.
i tisdags, på internationella kvinnodagen, gick jag med i demonstrationen "ta natten tillbaka".
och det var en sådan euforisk upplevelse som jag aldrig kommer glömma. jag var helt lycklig, kunde inte sluta le, dansade på gatorna och var så stolt och glad över att vara kvinna och över att vara jag. över att kunna vara där. alla var glada, men jag var fan gladast. för jag hade aldrig orkat förut. jag hade aldrig kunnat engagera mig och känna mig sådär glad.
men nu kan jag!
ångesten
ångest har nog alla. det är bara att vissa har så jävla mycket ångest att det bubblar över, det är inget man bara kan gå runt med utan man tvingas att försöka göra något åt det.
det finns inga enkla knep. och då blir det ofta destruktivt.
egentligen vet jag inte vad man kan göra när man får de här jävla ångestkänslorna. det går inte alltid att "tänka glada tankar".
det finns ju en massa småsaker, som att hålla hårt i en isbit. eller andas i en ruta, typ. eller ligga på sidan. kanske duscha. lyssna på någon lugn musik.
jag försöker ju tänka logiskt. tänka på varifrån ångesten kommer, vad det beror på. men ibland orkar jag inte det. då sitter jag bara och försöker stå ut. försöker att inte lyssna till alla dumma impulser som kommer.
att bli frisk handlar till en stor del att inte lyssna. inte lyssna på den dåliga delen. men det är svårt att dra skiljelinjen mellan dåligt och bra.
vad frisk är
kanske vet man att man är frisk när ens vardag inte längre styrs av mat eller tankar och konstiga beteenden som har med kroppen, vikten eller utseendet att göra.
och när man klarar av livets hårda prövningar utan att genast hantera det med svält/kräkningar/hetsätningar.
och när kroppen känns stabil, det känns att det ändå är rätt kropp man är i.
då tror jag man är typ frisk.
jag tror inte på någon exakt definiering eller stenhård gräns. det finns helt enkelt inte.
men det går absolut att bli frisk. även om FRISK är så diffust.
det är ens egen upplevelse. känner man sig frisk är man det.
och när man klarar av livets hårda prövningar utan att genast hantera det med svält/kräkningar/hetsätningar.
och när kroppen känns stabil, det känns att det ändå är rätt kropp man är i.
då tror jag man är typ frisk.
jag tror inte på någon exakt definiering eller stenhård gräns. det finns helt enkelt inte.
men det går absolut att bli frisk. även om FRISK är så diffust.
det är ens egen upplevelse. känner man sig frisk är man det.
