rébellion des hormones

det är så underbart att få hjälpa och inspirera andra.
istället för att vara ledsen och deppad och tom hela tiden kan jag vara stark, till hands, motivera andra och ge råd. det är som små virvlande guldkorn i öronen att få höra att man är till nytta, att man är en inspirationskälla, att man har hjälpt eller gett intryck.
avtryck.
jag vill göra avtryck, ett positivt avtryck, jag vill hjälpa, motivera, stärka.
självklart är det också en destruktiv sida jag har: "om jag inte är till nytta för andra finns det ingen anledning för mig att finnas". det var det stora dilemmat när jag var som sjukast - jag orkade inte göra någon nytta, jag orkade bara flyta på och se tiden gå, och därför kände jag att jag inte ens skulle finnas till. jag var inte till någon nytta.
men att vara till nytta behöver inte innebär något konkret.
att bara kunna vara glad och le, och få andra att le räcker.
eller kunna skriva om vad jag gjort för framsteg och motivera andra.
eller bara visa för folk att jag klarat mig såhär långt, att jag gått från destruktiv deprimerad till en starkare mer balanserad person.
vi är ju faktiskt experter på allt vad lidande och kämpande är.

den senaste veckan har jag fått höra så mycket bra, sånt som får mig att vilja fortsätta kämpa. jag har fått höra att jag är en förebild, att jag ser så mycket gladare ut än den ledsna person jag var i höstas, att andra ser upp till mig för att jag är så stark fastän jag behövt gå igenom så mycket.
det är underbart att få bekräftelse på att man göra rätt. att jag gör rätt.

min kropp och jag har inte varit vänner den här veckan. vi har bråkat en del och haft ett destruktiv förhållande, förutom när jag lyxade till min kropps tillvaro och smaklökarnas värld med bakelsen. men jag ska inte glömma att jag är min kropp och min kropp är jag. utan den finns jag inte. och jag försöker varje dag att bli så sams som möjligt med den. vilket är svårt ju mer kropp jag får, den växer lite hela tiden (känns det som).
men mer kropp innebär mer jag. jag är bra, min kropp är bra. bara det fastnar i huvudet nån jävla gång.

allt är bara grått. vad jag än gör är det fel. om jag äter är det fel, om jag inte äter är det fel. jag får ingen njutning av att svälta längre, för jag vet att jag inte kommer gå ner i vikt för jag vill inte gå ner i vikt, jag vill bli frisk och nå normalvikt. men om jag äter rätt (dvs. som för mig känns som "mycket") är det också fel, jag känner mig äcklig, jag känner mig plufsig, jag är helt borta i minst en timme efteråt och ångesten tar över.
de senaste dagarna har jag mått så illa efter varenda jävla måltid att det är outhärdligt. min kropp vill spy - inte jag - men min kropp. min mage mår illa. kanske beror det på att jag spänner mig så mycket, jag spänner magen och hela kroppen.
inget duger. jag duger inte. mitt kämpande duger inte, och mina misslyckanden duger inte. mitt ätande duger inte. äter jag har jag tankarna kvar. äter jag inte har jag tankarna kvar och min kropp mår dessutom dåligt.
förut såg jag men kände inte. jag såg att jag var ben och skinn men jag kände mig inte så. nu ser jag inte längre och känner, känner hela tiden. jag börjar närma mig det normala i snabb takt och min hjärna hinner inte med. jag får panik, jag är rädd, och jag vill inte gå utanför mitt rum för jag tar upp så mycket plats. jag bara pratar hela tiden, tar upp tid och plats, är stor, böljande. mitt ansikte, mina kinder, känns så stora att jag inte vill le så att kinderna ska puffa upp sig ännu mer. jag vill inte visa upp ansiktet för det kommer inte få plats genom tunnelbanedörrarna med mina uppsvällda kinder och enorma lår och klippor till knän. hur ska jag få plats genom de skjutdörrarna?

fastän jag vet att det inte är sant. jag är inte stor. jag har aldrig varit tjock. men vad spelar det för roll just NU? just nu när jag känner mig så dålig? just i denna stund.
jag brukar tänka långsiktigt. långsiktigt är det rätta att äta hur jobbigtpissigtskitigt det än är. hur uppblåst min mage än är och hur förpestande mina tankar än är.
lita inte på tankarna. tro inte på dig själv för det är inte du. det är inte jag.

för andra gången i mitt liv skars de stackars rosa liven till bitar under mina fingrar.
såga såga såga med kniven, genom proteinerna, genom dna-t, genom aminosyrorna.
in i den stekande oljan och vips har jag gjort kycklingbitar till couscoussalladen.

jag ska skriva en lista på alla konstigheter i samband med ätstörningen: tvångstankar, tvångsbeteenden, vanföreställningar, konstiga idéer, små ticks. t.ex. att gröten ska ätas med en sked och yoghurten med en annan. eller att jag alltid kliver över brunnar hur mongo det än ser ut mitt på trottoaren. eller att jag bara kan dricka vatten ur de stora glasen. eller inte kan använda kniven.
nukomjagpåenmassaplötsligtskaskrivanergenast.
jag ska skriva ner allt på ett papper, sen om jag är modig nog ska jag skicka den till någon (som inte är så införstådd med mina problem) och fråga vad personen tycker. säga att jag hittade det på internet, nån med problem har skrivit höhö.
och förmodligen få höra "herregud, den här personen är ju helt störd, haha vilka korkade dumma saker den gör!".

för jag vill inte ha några jävla tvångstankar. alltså sen när är det normalt att bete sig såhär? det sköna är att jag verkligen börjar uppfatta hur jag själv tänker och beter mig, som när jag blev bjuden på middag och min hand låg på mitt lår under hela middagen och jag åt bara med gaffeln i min högra hand. när jag kom på det (vid sista tuggan) skämdes jag otroligt mycket. "försök att äta med båda besticken, då gör du något som förvirrar ätstörningen och ser ut som man ska när man äter" sa min dietist. ajaj sir. ma'am. ja.

det finns ett begrepp som min dietist älskar: njutningsmellanmål.
det innebär mellanmål som inte är inom ramarna för "vanliga mellanmål". det är mellanmål som inte är ätstörda, mellanmål som man äter för att det är gott, för att njuta av det man äter. visst kan man njuta av yoghurt med müsli, men det är inte samma sak som äppelpaj med vaniljsås eller marabouchoklad.
det är mellanmål som man inte kan räkna ut exakta kalorier på - mellamål som ätstörningen inte kan styra över.
jag har just ätit marabouchoklad (schweizernöt och daim) vilket enligt min dietist inte är ett äkta njutningsmellanmål för jag vet exakt hur många bitar som är inom ramen för ett mellanmål (300kcal vid undervikt) och det är inte "tillräckligt svårt". nu vet ju alla med en ätstörning att choklad är jävligt svårt, och det krävdes en jävla massa mod att gå till willys och köpa den där chokladkakan, men egentligen innehåller det lika mycket kalorier som min yoghurt+müsli eller macka med smör och ost och ett glas mjölk.
ett riktigt njutningsmellanmål är egentligen det man inte kan ha fullständig kontroll över. morotskaka på ett café. en bakelse. kakor, bullar, chokladpraliner, tårta, glass.

enligt livsmedelsverket ska man unna sig 4 njutningsmellanmål varje vecka.
dvs till exempel fika fyra gånger. choklad någon dag, en kaka någon annan dag, chips till filmen.
men för ätstörda kan det vara bra att försöka varje dag just för att avdramatisera. äta det som är förbjudet och läskigt så att det blir mer och mer normalt.

och det är svårt för genast börjar tankarna - varför äta choklad när jag kan ta något som är mer matigt och mer nyttigt och mättande och näringsrikt? varför äta glass istället för en nötbar? varförvarförvarför.
för att man måste få njuta.
för att man måste få tillåta sig själv att tycka om saker.
för att man måste få äta för att det är gott och inte bara äta för att man måste äta.

när jag köpte marabou första gången gick jag runt i affären i 20 minuter och visste inte vilken smak jag skulle ta. jag visste inte vad jag tyckte om eller hur det skulle smaka. sen ville jag inte ens köpa för jag kände mig helt säker på att det inte ens skulle vara gott och att jag verkligen inte var sugen. men så kom jag på att det verkligen bara var ätstörningen som tänkte just då, som inte tillät mig att vara sugen/vilja ha/känna efter.
jag tog digestive. för jag beslöt att det är inte värsta grejen. om det inte är gott så är det synd men då kan jag köpa en annan om några dagar. nu behöver jag inte tänka "allt eller inget".

idag köpte jag två olika, för att testa mig fram. smakade båda och schweizernöt smakade bäst så jag åt av den. och nästa gång kan jag testa någon annan. innan jag skulle äta kände jag ett extremt sug efter frukt. jag tänkte att fan jag äter frukt istället, det är jag ju sugen på, jag vill inte ha chokladen nu. jag stod en stund och tänkte efter noga och kände att det var den där jävla anorektiska rösten i huvudet som styrde. så jag tog fram chokladen, smakade en ruta och kände GUD VAD GOTT.

det är jättesvårt att tillåta mig att få tycka om något. jag sitter nu och tänker "fan en macka skulle kanske ha varit bättre". men varför tänker jag så egentligen? det var oerhört gott med choklad, det var gott när jag åt det, och i den stunden gjorde jag något snällt mot mig själv. jag gav mig själv en liten present, smörjemedel för kroppen och själen. bränsle för endorfinerna. hade jag ätit lika många kalorier i frukt hade det inte förändrat något bara byggt på ångesten, matat ätstörningen. jag hade gått i samma trygga ätstörda spår som annars. nu åt jag det min kropp behöver och det var dessutom gott. och ett steg i rätt riktning.
det är en frihet att släppa kontrollen och tillåta sig. tillåta sig att leva.

sopar sopar sopar.
jag dansar med en sopkvast.
rengör, skrubbar, dammar av.
sopar ut det gamla och öppnar fönstren för att vädra
och låter frisk luft komma in.
försöker andas så mycket som möjligt när den nya luften kommer
och sopa ut så mycket det går när jag är igång.
sopa ut siffror, illamående, uppblåst mage, längtan efter att inte känna, längtan efter något som aldrig kommer kunna uppnås.
ut.
bort.
jag ska bli en jävel på att sopa.

en soperska.

en städtant.

med alla verktyg i min städvagn för att få bort allt onödigt smuts.

salta tårar rinner överallt drippdroppdrippdropp
stickande smärta i magen
en dusch
snor gråt smärta
jag hatar mig för att jag misslyckades
för att jag gjorde fel
för att jag gav med mig och lät anorexin styra och bestämma
jag ville lyckas, jag ville klara en hel vecka, jag ville vara stolt över det
och det är mycket värre att misslyckas med det än att ha ångest över vad jag ätit
då vet jag att ångesten är berättigad, jag vet att jag har ångest för rätt sak
nu har jag bara ångest över att jag aktivt gör mig sjuk, att jag inte kämpar 100%
jag har hellre ångest över att jag försöker bli frisk
jag känner mig äcklig

jag tänker inte äta mer frukt. frukt förstör. frukt får mig att hamna i samma gamla jävla fälla. fruktfruktfrukt sen mermermer sen spelardetingenjävlarollföralltärförstörtochdåkanjaglikagärnakörapåochförnedramigsjälvpåettavdevärstasätten.
fyfan. jävla jävla gamla tankesätt och gamla vanor. jag ska sopa ut dem allihopa. allt ska bort. bort med det gamla sjuka äckliga förnedrande svältande skitiga. bort.
imorgon är det måndag. ny vecka. imorgon börjar jag igen.

det är så otroligt mycket mysigare att gå och fika med någon och ta en stor latte och en morotskaka med glasyr istället för det vanliga svarta kaffet utan nånting alls i.
jag kan inte vara helt avslappnad och fokuserar väldigt mycket på det jag äter, varje tugga av kakan, när jag lägger ner skeden och funderar på när jag ska ta nästa tugga, om jag ska äta upp den snabbt eller långsamt, några kalorisiffror kanske smyger in, latten som står där, svälja, tugga, verka normal.
men övning ger färdighet. ju mer jag vågar fika desto naturligare kommer det bli, tills jag kommer kunna sitta och bara njuta av något gott utan att det måste ses som "en utmaning". utan bara helt naturligt. kunna fokusera på konversationen och äta gott och njuta av studen.
igår var jag på en lång promenad. jag kunde faktiskt inte undvika förbränningstänkandet - vi gick långt, det var snö, snabb takt - förbränning förbränning. MEN! idag kom jag på att jag inte tänkte på tiden. jag räknade inte hur länge vi gick, jag vet faktiskt inte. och jag tänkte inte på att räkna ut hur många kalorier jag bränt eller vad jag lyckats kompensera för. det var bara en promenad, för vanliga människor promenerar ibland. för att se havet, se snön, få frisk luft.
det har inte gått helt perfekt, men jag har fått insikt om massor med nya saker. det är det fantastiska med sjukdomen och tillfrisknandet, att man kommer på så mycket, inser så mycket och lär känna sig själv. på riktigt.

det värker lite att tänka att jag säkerligen gått upp i vikt, men samtidigt vafan, jag måste ju upp i vikt. jag kan inte hålla på såhär. jag har hållit på i flera månader nu och stått stilla, och det går inte. det är mycket roligare att få äta goda saker och det man faktiskt är sugen på än att ständigt räkna och kompensera och välja bort.

jag vill bli frisk. för mig är frisk att vara frisk i huvudet. det krävs att ha en normalvikt också förståss, men det viktigaste är att också trivas i sin kropp och ha en sund inställning till mat. det gör ont att behöva släppa min drömvikt och gå upp några kilon till, men om jag blir frisk kommer jag vara nöjd med min kropp och min vikt. frisk är inte att ha en normalvikt för man kan vara hur normalviktig som helst men ändå vara väldigt sjuk. frisk är att ha sin normalvikt och må bra med den vikten. jag vill tycka om mig själv och låta mig få njuta av livet och må bra. och för det krävs mer mat och viktuppgång. men helt ärligt: må bra eller vara smal? jag väljer att må bra. vara stark. ha kul. få äta. få njuta. få leva,

JAG HAR ÄTIT EN PIZZA MED BANAN OCH CURRY TILL MIDDAG!!!
jag är helt off när det gäller pizzakulturen, det har varit ett big no no, och jag hade ingen aning om att man ens kan ha banan på pizza? alla mina vänner skulle beställa, och jag fick panik och satt och kunde inte koncentrera mig och sa att jag inte vill ha något, inte ens sallad (för det skulle kännas så stört att peta i en sallad medan de andra äter en god doftande pizza bredvid). men så sa min kompis "du kan ju ta en barnpizza åtminstone? försöka?" och jag velade och det värkte i hela kroppen, men så sa jag precis innan de skulle ringa pizzerian "jag tar en barnpizza med banan!". och värken bara släppte, jag pustade ut och kunde koncentrera mig på vad alla sa igen. det var en helt otrolig känsla. att bara göra det som JAG egentligen vill och inte det som ÄTSTÖRNINGEN vill.
och bara göra det.
och jag var jättenervös. en hel (barn)pizza och med något på som jag aldrig i mitt liv ätit förut, och banan har jag också varit så rädd för, inte för att det är mycket kalorier utan för att den har mer kalorier än andra frukter och det har twistat ihop det i mitt huvud. jag kan äta en jättesockrig müslibar på 3 gånger så mycket kalorier men en banan är jättesvårt.
och jag åt upp hela. det tog sin lilla tid och de andra hade för länge sen ätit upp sina normalstora pizzor, men jag satt och tuggade och lät smaken sprida sig och tillät mig att känna mig bra över att jag gör det.

såklart kommer ångesten. det gör den. jättemycket. ett tag försvann jag och kunde inte koncentrera mig och satt och tänkte på hur i helsike jag ska kunna kompensera det här, om jag ska träna, om jag ska svälta imorgon, hur jag ska straffa mig själv.

men. jag har banne mig bestämt mig. jag har ätit normalt i tre dagar nu, och jag måste acceptera att ibland blir det mer kalorier vid någon måltid, och det gör för fan ingenting. det händer inte ett jävla skit. jag har legat i underkant så länge så det spelar ingen roll alls.

shit. jag har ätit en pizza. och det är helt otroligt men det var verkligen värt det. när den värsta ångesten släppte kände jag hur energin spred sig i kroppen och jag blev pigg och pratade och skrattade och var som alla andra. jag kunde vara social, jag blev inte helt förlamad av ångest, och jag har inte blivit tjock på fyra timmar heller.

och vad gott det var.

igår var en av de tuffaste dagarna på den här kämpiga resan.
logiskt sett är det inte alls en jobbig dag, jag har haft mycket värre dagar på avdelningen både psykiskt och fysiskt och matmässigt.
men igår kom flera dagars ångest ifatt mig.
pasta carbonara.
det eller lax, och jag har aldrig tyckt om lax, och naiv som jag var tog jag pastan.
vilket var bra för jag behöver utmaningar, jag kan fortsätta vara ätstörd hur länge som helst om jag alltid ska välja maträtten med bulgur/ris/couscous och kyckling.
jag fick in den enorma tallriken full med spaghetti, vit sås och skinka,

de tre sakerna som min anorektiska del hatar som mest och är vettskrämd för.

och det var en chock. jag åt. och jag grät. och jag mådde dåligt resten av dagen. men ändå åt jag mellanmål. jag LAGADE middag. och jag åt kvällsmål. det var nästan som att jag till slut gjorde det för att vara destruktiv, för att jag ändå var ledsen över att jag behöver mat och att det är kört, jag kommer behöva äta mat resten av livet.

men vänta? ja, det är ju just det. jag kommer behöva äta mat resten av livet för det är livsviktigt. och jag kan inte skjuta upp det hur länge som helst. jag måste klara av att äta sex mål om dagen. jag måste klara av att hur vidrig jag än känner mig på grund av en pasta carbonara så måste jag äta resterande 3 målen.

och nu har jag bevisat att jag KAN. det gör ont, det sliter lite i ryggen och nacken och min hjärna har fortfarande en viss kortslutning, men jag tänker ändå vara stolt, min friska del är stolt, jag har klarat av något oerhört. jag har trotsat sjukdomen, jag har ätit något jag tyckt varit groteskt, och jag har lagat middag.
och sanningen är att jag antagligen fortfarande låg i underkant. det känns verkligen inte så, men antagligen kunde jag ha ätit mer och det skulle fortfarande behövas och vara "normalt".

jag har bestämt mig igen: det är nu det gäller. NU. just nu. när jag blir gammal vill jag inte se tillbaka och ångra allt jag aldrig gjorde. jag vill inte ha ett liv där jag visserligen är smal och rätt nöjd med min kropp men tvingas kämpa för det utseendet och misshandla mig själv psykiskt och fysiskt. jag vill kunna se tillbaka och tänka på allt roligt jag gjort, allt jag klarat av, allt gott jag har smakat, alla skratt jag har haft. jag vill kunna tänka tillbaka och vara oerhört stolt över att jag vunnit över en ångest-depressions sjukdom som är dödlig.
och därför är det bara att köra på.

korv. korv. korv. korv.
vissa saker vågar jag bara äta när jag är full. då tänker jag inte så mycket, då bara kör jag på.
jag har inte ätit korv på 7 år ungefär.
och så blir jag full (på alkohol, mycket alkohol, en lyx jag tillåter mig efter att ha varit vettskrämd för det förut också, men som nu börjar gå i övedrift som för att stilla den alltmer växande kletiga gråa ångesten) och äter sånt som jag inte ens gillar. korv?
jag skulle inte kunna äta korv annars.
korv. innehåller så mycket äckligt. även om den skulle vara kalorifattig skulle jag bli så äcklad av all gegga de stoppar i, djurbitar, djurdelar, mosade till en äckligt formad köttgrej. korvmedbröd är en fin sak, men korven är inte okej. äkta korv kanske, eller sojakorv. sojakorv är torr. quornkorv är godare.
nykter har jag ätit korv en gång, fast det var falykorv (egentligen värre) på dagvården. det var första dagen jag skulle börja äta kött så fick vi falukorv. såna man fick på grundskolan. jag ör inte alls van vid svensk husmanskost och inte KORV.
jag var ledsen, jag åt, jag tyckte inte det var gott.
och bara för att jag inte äter korv betyder det inte att jag inte vill bli frisk. jag åt korv på NYÅR, high five på den.

jag babblar bara på, övertrött, tablettberusad, imovane som gör mig hög och mottaglig för sömn.
det jag egentligen tänker är att man inte kan utesluta saker.
för då kommer det alltid finnas saker som man "inte gillar" eller saker som "blir förbjudna" eller saker som man "väljer bort". och då är man inne i virvlet. jag valde bort kött av etiska skäl för 6,5 år sen, men nu ska jag äta kött i små mängder, dels för att bygga upp kroppen och min b-vitaminbrist men också för att inte ha förbjuden mat. inte kunna undvika saker. inte vara rädd för saker. det kan jag ta. den här sjukdomen är just nu viktigare för mig än de slaktade djuren så jag förtränger dem.
jag måste lära mig äta. och att äta av allt. sen kan jag ta bort det jag hatar och inte vill äta sen.
för hur kul är det och sitta där om 30 år och ha samma gröt till frukost och typ tre maträtter man klarar av att äta utan problem. fett tråkigt. TRÅKIGT.
nu när jag duschade kom jag att tänka på att jag är gladare nu. det är ett helvete den kampen, men jag är gladare. för jag kämpar ju för livet? jag kämpar för rätten att leva och därmed må bra. utan ångest. och det var inte kul att kämpa för att gå ner i vikt, det var en vinst och glädje i sig varje gång jag gick ner, men jag kunde inte dela med mig av den för mina vänner. jag isolerades och mitt enda mål var att överleva men gå ner i vikt, träna, svälta, äta, få ångest över det, träna mer. vänner fanns inte plats i den planeringen.
men nu har jag kommit på att min nya planering får de plats. det är fortfarande svårt, jag har tvångsmässigt mattider jag måste följa, jag har fortfarande min ångest, jag bråkar över maten, jag fuskar ibland.
men jag kan vara glad under och efter och medans. jag kan göra saker, jag kan inkludera familj och vänner.
nu slipper jag rädslan av att nån ska komma på mig när jag pillar bort friteringen eller skrapar av oljan. eller när jag tränade inne på toan på semestern, fick knapp plats men tvingade mig själv ändå.

nu vet dem, de kan få veta, för de är soldaterna som ska stötta mig på slagfältet mot anorexin.