framtid
det var en månad sen jag skrev. den svarta virveln har fångat mig och dragit mig ner ner, sen spottat upp mig, sen dragit ner ner. jag får ingen ro. den äter upp mig inifrån. det är ett monster - inte lika starkt som i våras - men likväl ett monster.
och monstret, odjuret, den andra jag, rösten, den svarta geggan, den vill dra ner mig. den vill tillbaka till den isolerade tomheten. då kände jag inget annat än tomhet, ångest och mörker.
nu känner jag samma saker plus en massa annat. jag känner allt, och det är det som är svårt.
jag kan inte längre döva alla känslor med svält.
eller såhär: jag kan, men jag vill inte. jag vill inte tillbaka om jag är vid mina sinnes fulla bruk. ibland när jag är nere vill jag, men JAG vill inte tillbaka. för JAG vill leva. JAG vill inte ha det såhär. JAG vill inte ha ångest, matfixering, depression, självhat, osäkerhet, kaloriräkning, svält, hetsätning, förnedring, kompensation, isolering, ensamhet.
det är nuet som är svårt. jag vet att jag hade det värre i våras, och att jag inte vill hamna där igen. men det är NU det är svårt, just i denna stund. det är NU jag måste tvinga i mig maten. det är NU jag måste välja, välja den rätta friska vägen.
och när det känns helt hopplöst, när jag är nära att ge upp, då tänker jag på mig själv om ett år. om ett år - vad kommer jag önska att jag skulle ha gjort nu?
jag skulle önska att jag kämpade nu. att jag åt, sov, tog det lugnt, gjorde fina saker, omgav mig av fina saker, tog hand om mig själv. jag skulle önska att jag kämpar och strävar mot ett friskare liv. jag skulle önska att jag ALDRIG SKULLE GE UPP.
jag tänker lyssna på mitt framtida jag, hon som vill må bra, vara glad och tillfreds, ha barn, leva normalt.
vara fri. och inte spendera vardagen på nån jävla avdelning eller dagvård eller terapi.
Tack så jättemycket för din kommentar, den ger mig verkligen ..hmm "inspiration" till att bli frisk. Jag försöker att äta även om det känns svårt. Jag äter rätt normalt under helgen, ibland mer men när jag kommer tillbaka till skolan igen så blir allt fel. För där ser jag hur mycket smalare än mig så många är och det får mig att känna mig tjockast i sverige. Jag vet att det inte är sant och jag är egentligen rätt smal, det är bara svårt att se det ibland. Ska försöka kämpa på så gott det går.
För som du skrev, som jag ser mig själv ett år så är inte ätstörningen med. Jag vill att mina jävla bröst ska växa och det går inte om jag svälter. Nu ska jag ta mig ur det här, kosta vad det kosta vill. Jag kommer bli lycklig av det i längden.
Tack .. <3
SV: Hah ja det var lite roligt, vissa skrattade dessutom överdrivet mycket BARA för att det var just Edward som sa det "roliga" ;P
Tack så mycket, igen. Så fort det börjar kännas tungt ska jag kolla på dina kommentarer. Det kommer bli jättejobbigt att äta, men jag ska kämpa. Jag vill ha lyckliga minnen från min tonårstid. Inte bara minnen av svält och kalori-räknande. Det är inte värt det. Ska kämpa som sjutton, jag ska och vill bli frisk.. och jag vet att jag kommer lyckas. Tack för orden, för att du tar dig tid att lägga en så betydelsefull kommentar i mitt annars så tomma liv.. <3
