rébellion des hormones

vad fan håller ni på med?
varför kämpar ni för att förstöra er själva?
hur jävla långt måste det gå för att ni ska inse hur jävla fel det är och hur jävla sämre ni mår för varje dag?
hur i helvete kan man tro att man kan vara glad utan mat?
ni är ju levande bevis på att det inte går.
det är bara en virvel av ångest, mörker, hunger, svaghet.
jag hatar proana. jag hatar er som vet att det är fel men ändå fortsätter.
ni kan skriva vad som helst, ni kan skriva att jag är äcklig som kämpar för att äta mat istället för att kämpa för att inte äta mat.
men jag kämpar. för jag fattar att sådär kan man inte leva.
mitt mål i livet är inte att kunna leva på existensminimum.
jag föddes inte för att viga mitt liv åt kalorier, träning, svält, självhat, ångest, lögner, smärta.
jag halkade in på fel bana men jag ska tamejfan upp på rätt bana hur vidrig jag än känner mig och jag har inget jävla överseende med er som tror att det där är ett sätt att leva.

alla måste komma fram till det själva. jag kan förstå, men jag har inget överseende. jag är glad att jag lyckades förstå innan jag dog. jag är glad att de tvingade i mig mat, att jag var instängd där och lärde mig att äta.

jag är inte glad över mig själv, jag ser inget bra med mig. jag hatar att behöva äta, jag hatar att känna mig vidrig.
men jag är inte dum. och jag inser att det är antingen eller. antingen väljer jag att försöka leva, jag ger det en chans, jag ger livet ett chans, jag ger mig själv en chans.
eller så går jag och dör.

DET GÅR INTE ATT SVÄLTA SIG OCH VARA LYCKLIG.