rébellion des hormones

jag vill inte dö. jag vill bara försvinna, slippa allt ett tag, ta en paus från det som kallas livet.
det är ju bara det att jag inte lever, jag existerar bara. jag lever mer än vad jag gjorde för några månader sen, än vad jag gjorde när jag var inlagd.
men jag lever per automatik. jag gör saker jag ska göra. eller så sitter jag i min säng, med ryggen böjd över min laptop, min vän här hemma. får ont i ryggen, känner mig lika övergiven.
jag hade det ju bra för några veckor sen, jag gick varje dag och kände mig glad över att jag fått tillbaka liv, fått tillbaka känslor, kan le.
men nu har det bara blivit grått. jag är ledsen. väldigt ledsen, och jag gråter varje dag.
det beror inte bara på vikten och maten.
"en tillhörande del av depressionen".
jag tänker på för och nackdelar. jag kan inte lämna min mamma nu. hon behöver mig, idag grät hon. det var tredje gången jag såg henne gråta. kanske fjärde.
min mage gör ont. min kropp gör ont, inuti. mitt hjärta gör ont, det trycker i bröstkorgen. jag är så jävla ledsen, ledsen över allt och ingenting. ledsen över livet. jag passar inte in i livet för jag kan inte leva det. jag vill inte bara existera - andas, äta, sova, umgås, dricka, gå i skolan, vara social. för det är bara automatiska reaktioner.
igår var jag på fest. jag fejklog igenom hela fram till att jag låste in mig på toan och klarade inte av mer.
åkte hem.
det är inte såhär det ska vara. jag ska peppa mig själv. men ärligt talat kan jag inte förstå varför jag ska fortsätta. inte att fortsätta kämpa, utan att fortsätta finnas till.