värdigt
flåsande, tung andning, stickande smärta i ryggen, i rumpan, i musklerna.
man tvingar kroppen till saker den egentligen inte vill göra.
som den egentligen inte klarar av när man är i undervikt.
är jag inte värd mer?
är jag inte värd mer än att plåga mig själv, plåga min kropp, mata odjuren i huvudet genom att inte mata mig själv?
är jag inte värd att tyckas om, att få leva, att få må bra, att få njuta?
jag kan inte känna att jag är värd något.
exakt varför vet jag däremot inte.
det finns egentligen några logiska skäl till varför jag ska vara så hatad av mig själv.
skälen sitter bara i mitt huvud. att jag är äcklig, ful, en dålig människa, taskig, oförskämd, pinsam, töntig, felplacerad. det sitter i mitt huvud. det är ju egentligen ingen som någonsin sagt rakt i mitt ansikte att jag är ful. eller äcklig. det är bara jag som tolkat andras ageranden, andras blickar, andras kroppsspråk.
mina tolkningar.
vad är då egentligen sanningen? om jag inte kan lite på mitt eget omdöme vem ska jag då lita på?
det var lätt att lita på hon den andra som bosatt sig i mitt huvud. hon sa alltid: det räcker inte, du är fortfarande äcklig och ful, kämpa vidare, träna, svält, träna, rör på dig, spy, isolera dig, det räcker inte, kompensera, ansträng dig mer.
och hon hade alltid rätt, det kunde jag lita på.
hon finns kvar. jag önskar att jag kunde vara säker på att det hon säger är fel. men när jag inte vet vågar jag inte tro något jag inte tycker.
alla är värda lika mycket. alla är värda ett värdigt liv.
inte fan kan jag vara ett undantag av alla 6 miljarder människor.
jag är för i helvete värd lika mycket som alla andra.
jag är värd att äta, att gå upp till min normalvikt, att må bra med den vikten, att må bra av den maten jag äter, att inte hata mig själv, att kunna leva.
jag är värd det.
