rébellion des hormones

jag har en väg som jag går på.
såndär jobbig väg men jag är helt säker på att det är den vägen jag behöver gå.
finns inga andra vägar, man kan vända tillbaka, men nu har jag kommit så långt att vägen bakom mig vuxit igen, och det går inte att gå tillbaka.
i mitt huvud finns det bara framåt. möjligtvis vila lite ibland, stå stilla och kolla runt, men inte gå tillbaka.
jag är så säker.
och jag lyckades bevisa det för mig själv igår, hur stark jag har blivit, hur säker jag är på min sak. jag trodde jag skulle gå under, var helt svullen i ansiktet, helt igentäppt av snor, naglar som skar in i kött, muskler i kramp.
men jag fortsatte.
jag fortsatte äta, jag gjorde inget självdestruktivt för att skingra ångesten och hatet, jag bara stod ut.
det kan vara så lätt att ta till med medel man känner till när det händer något dåligt. man vill sjunka ännu lägre ner i gyttjan, rulla runt där, dränka sig i den. men inget fysiskt kommer hjälpa. att svälta, att skada min kropp, att träna - inget kommer hjälpa. och jag kan stå emot det.
det är bara tankarna jag har svårt att stå emot. att sänka mig själv så lågt ner i huvudet. jag blir ledsen över hur mycket självhat, hur mycket förnedrande tankar jag har om mig själv, hur dålig min självkänsla är. jag vet inte hur man gör? tränar? tvingar sig att tänka bra saker? "ljuger" för sig själv? jag måste intala mig något som jag absolut inte tror på och det är så jävla svårt.
men jag ska. jag ska må bra.