rébellion des hormones

att ta mer. fyfan vad jobbigt det kan vara. att strecka på sig, ta sleven och sleva på. ta en till köttbulle. ta en sked extra sås. det känns så tungt ibland men så fantastiskt normalt. är det gott - då tar man lite mer. är man fortfarande hungrig - då tar man lite mer. är man sugen - då tar man mer. alltså det är ju ens egen kropp som vet bäst. listor, matscheman, behandlare - de kommer med riktlinjer, de kommer med minimum för vad man ska få ner i magen. men det är ens egen kropp som vet bäst vad den vill ha och hur mycket. det gäller visserligen när kroppen redan fått lära sig ett och annat, och självklart kunde jag inte lita på min kropp när den var i svält och svårt underviktig, då blev jag ju såklart mätt på en futtig gröt liksom. men nu när den blivit starkare vet den faktiskt jävligt bra.
jag har förut bestämt att jag äter upp allt jag får på tallriken och inget jävla "ska jag lämna en tugga..." eller "ska jag pilla bort den och ta den där istället". jag la upp det jag skulle, så åt jag upp. men inget mer.

nu känner jag att jag vill ta ännu ett steg. känna efter. är jag fortfarande inte helt mätt ska jag våga ta tre tuggor till. tycker jag att något faktiskt är sjukt gott ska jag ta lite extra. och jag vet ju att ångesten kommer komma (som nu i skrivande stund) men inte fan tänker jag låta den styra och ställa. kycklingen var god, riset var gott, kålsalladen var god, jag tog lite mer, därmed basta.