normalvikt
hela tiden tänkte jag "när jag äntligen får äta pizza" eller "åh när jag vågar ta den där glassen".
men sen kommer ju aldrig den dagen eftersom man fortsätter tänka så.
och tiden går.
och det är som att man bara velar fram och tillbaka och aldrig vågar ta de där läskiga besluten, de där stora stegen.
och man stampar på samma jävla ställe, går på trottoaren och hoppar över a-brunnar.
hela tiden tänkte jag "jag vill bara vara kvar i den här vikten liiite till, ett tag till, få njuta av min undervikt ett tag till" men det var ju aldrig tillräckligt, det kom aldrig en dag när jag tänkte "nu, idag så, nu kan jag börja gå upp i vikt för nu har jag tröttnat på att ha den här vikten, nu är jag färdig att känna mig mager".
den dagen kom aldrig. jag fick faktiskt tvinga mig själv att inse: man får aldrig nog. man får nog av sjukdomen, man får nog av ångesten, man får nog av den sociala isolationen. man kanske får nog av att vara rädd för att hjärtat stannar eller att man ska falla ihop på stan. men det är inte så att jag VILL gå upp i vikt, jag vill inte ha en normalvikt och skulle jag säga att jag ville det skulle det vara en lögn. jag känner ingen som har anorexi och vill vara normalviktig. jag kan fortfarande känna att fan det gick för fort, jag kunde ha varit i den vikten ett tag till. fast... varför?
jag vill ju nå normalvikt av en annan anledning och det är just att jag är trött på att må dåligt och jag vill bli frisk. och det är den viktigaste anledningen som finns - utan normalvikt kan man inte bli fri från ätstörningen.
folk säger "du kommer inte bli tjock, du kommer ha normalvikt". jag har alltid haft en 'låg normalvikt' och inte varit nöjd. för mig är det att vara stor, jag tyckte jag var stor, mullig. men det är jag villig att stå ut med för att det är enda sättet att må bra och lära mig att tycka om mig själv. så som jag ska se ut. och jag inser ju att jag hade en skev kroppsbild, jag hatade mig själv, jag skadade mig själv på andra sätt än genom maten. när jag återigen kommer nå min normalvikt är det med andra förutsättningar den här gången.
en studie har visat att en genomsnittlig kropp mår faktiskt optimalt bäst på bmi 23.4. för mig känns det lite svindlande, men det är helt enkelt så det är. sen så är allas kroppar olika och när jag vägde som mest hade jag inte ens bmi 20, men den siffran kan ge en uppfattning att kroppen faktiskt mår BRA av att ha ett högre bmi. och inte behöver balansera precis på gränsen.
