två?
är det ens möjligt? jag gick inte ens upp så mycket när jag var inlagd och inte rörde mig och fick en massa mat. då gick jag upp 1.2 kg på en vecka som mest.
och nu har jag stått stilla ett tag, sen helt plötsligt 2 kg, exakt.
när jag hade vägt mig imorse gick jag och la mig i sängen och var i chock.
kände att jag aldrig mer vill äta, inte ens min älskade frukost, ingenting, och hur ska jag göra för att stoppa viktuppgången, hur ska jag kompensera bort det?
efter 15 minuter gick jag upp och åt frukost som vanligt, sen åt jag förmiddagsmål och snart är det lunch. för jag kan inte ge upp, jag kan inte kompensera, det är ju det hjärnspökena vill. de kilona är mina kilon och om jag gör något för att "inte gå upp så snabbt" blir det bara värre.
det gör ont att ha gått upp så mycket på så kort tid, det känns jobbigt och min hjärna hängde inte med riktigt, men de kilona ska jag ju ha. bara det att de kom lite snabbare. och jag vet att det kan vara vätskeansamling och yadayada, och mina hormoner har börjat leva och jag får värmeböljningar och svettas pölar på natten och allt sånt. men det är ju så orealistiskt ändå.
nu är jag plötsligt nästintill normalviktig. eller dvs ett nästan normalt bmi, men fortfarande i underkanten. det känns... jättekonstigt. verkligen jättekonstigt. men inte så hemskt. nu kan jag på något sätt se på mig själv och tänka att ja, ungefär såhär ska jag se ut, kanske liiite till här och var, men snart är jag JAG, och den kroppen jag ska lära mig att leva med och vara nöjd med och må bra i.
nu fortsätter jag att äta.
du är så himla duktig!
och det ÄR vatten osv osv, kanske bättre om du inte väger dig för egentligen tar det ju längre tid för kroppen att hantera viktupp/nedgång, så det är inte alltid "kött" som kroppen har gått upp. men jag tycker verkligen att du är så duktig och att det är bra att du ser på det på dethär sättet och fortsätter kämpa. duktiga, duktiga du.
Ville igentligen kommentera inlägget under ang. gaser, men det gick inte. Ville bara tacka dig för att du vågar ta upp ett sånt "pinsamt" och lite skämmigt ämne. Jag känner igen mig precis i vad du skriver, skönt att man inte är ensam. :)
Du vet, det är så lätt att känna sig avundsjuk på de som fortfarande är beniga. De som sticker ut. Sen finns det de som man inte är avundsjuk på utan bara beundrar. De som inspirerar. Sådana som tar ansvar, som mognar och får perspektiv på livet, som står för vad man själv tror på. Sådana som är förebilder för alla småflickor som än så länge springer runt i rosa mjukiskjolar med nalle puh på, men som snart förstår att rosa var fel, mjukis var fel, nalle puh var fel. Det finns inget hotfullt med dem, inget som sticker ut. De är bara människor, ingen neongul lysrörsidentitet som sticker i ögonen och avslöjar vem de är för alla som passerar. De är lite luddiga i kanten. Men de skimrar på insidan. Och det känner man. Man behöver bara komma lite lite närmare så känner man deras värme.
En som är upptagen med att kompensera och kontrollera för att inte gå upp i vikt, som anpassar sitt liv efter siffrorna. Den skimrar inte. Den sticker i ögonen.
Jag tror att du är på väg att bli en sån som skimrar.
katarina, jag läste din kommentar när jag skulle somna och jag somnade med ett leende på läpparna. tack ska du ha, det värmer så otroligt mycket. du har alldeles rätt. ibland kan jag känna mig avundsjuk på de som fortfarande är smala, men numer tänker jag till en extra gång - jag har ju varit där själv och jag VET att man är varken glad eller nöjd så länge man misshandlar sin kropp och sitt psyke. det är mycket härligare att våga njuta av saker och göra sig själv glad.
jag vill bli en sån som skimrar.
