ensamhet och ledsamhet
är det på grund av ledsamheten man känner sig så fruktansvärt ensam?
eller är det när man känner sig ensam som man blir ledsen?
det har absolut en direkt koppling. det spelar ingen roll om jag är med vänner, ibland kommer ensamheten och ledsamheten hand i hand inkrypande via en kanal i hjärnan och bosätter sig där, sprider sig som ett virus ut i hela kroppen.
och då börjar tankarna.
när min hjärna känner igen ett beteende eller en känsla som associeras till anorexin börjar tankarna genast frodas.
när jag är väldigt ledsen och ensam - spelar ingen roll av vilken anledning, behöver inte vara mat/kropprelaterat - blir jag genast mer ätstörd. jag börjar genast tänka som jag gjorde när jag var sjuk. senast för två veckor sedan var det så starkt att jag verkligen trodde att jag skulle börja svälta igen. jag bestämde mig att inte äta mer, att plåga mig resten av livet, att inget var värt det. i en timme höll jag på, eller tankarna höll på. sen släppte det och jag ställde mig upp och fortsatte.
för även om tankarna spelar ett spratt och känslorna fångar en i spindelväven av stål så måste man helt enkelt fortsätta med det som man faktiskt vet är det enda rätta. det är oerhört svårt, men jag ser inte att jag har något alls att förlora längre genom att bli frisk. jag vill inte ha anorexin som min kompis längre. hon sög, hon var fan den sämsta vännen, det sämsta som hänt mig. så hur tankarna än kryper in, hur anorexin än lockar när jag känner mig ensam och ledsen så är det inte, och kommer aldrig bli, en lösning.
förresten är det en kul grej att alla som börjar tillfriskna från anorexi börjar nynna spontant till låtar och till och med sjunga med. jag gör det numera utan att reflektera över det. så underbart!
Åh du är så himla bra! Jag har också såna där dippar där jag tänker att "varför ska jag utsätta mig för det här, att svälta är så mycket enklare" men sen kommer jag på att det faktiskt är hur tråkigt och själlöst som helst! Och det där med att gå och nynna gör jag också hela tiden numera! Kan bara inte låta bli :)
Gratängen kan jag verkligen rekommendera! Egentligen var den med körsbästomater men vi hade inte det så vi tog champinjoner och spenat istället och det blev gött som tusan! Gratäng for the win! :D
Massa kramar!
inatt vaknade jag 5 och har legat vaken sen dess för att jag kan känna all mat i magen jäsa. typ. eller så kändes det. igår överåt jag, och jag menar inte att jag åt lite godis eller en bit bröd eller så, jag brukar inte överdriva, så när jag säger att jag överåt så menar jag det verkligen. jag vet inte varför jag berättar ens men jag vet inte vad jag ska göra. jag förstår inte varför jag inte kan stoppa mig själv när jag VET att jag mår så himla dåligt efteråt. det är antingen svält eller hets. förstår inte hur fan jag ska kunna stoppa hetsen, eller känna "so what att jag åt bröd till frukost, hela dagen är inte förstörd för det". jag straffar mig liksom inte genom svält utan genom överätning. vad är det för något? har du gjort så? alltså, att du har hetsat för att du inte vetat hur du ska sluta, eller hur du ska göra för att inte fasta?
förlåt om du inte vill ha såna kommentarer, jag vet inte, de gör dig kanske på dåligt humör? som sagt, vet inte ens varför jag berättar men det känns som att du förstår och du är så himla duktig och jag ser upp till dig för det är verkligen svårare att försöka leva friskt och acceptera hur man ser ut än vad det är att svälta sig och inbilla sig att man faktiskt har någon kontroll. det är lätt att tappa hoppet/tron på sig själv och svårt att faktiskt våga/orka kämpa för att leva normalt. så, ja, all heder till dig. och tack för att du delar med dig av allt och är så öppen.
Uuh, känner igen det där. Igår fick jag veta en grej som gjorde mig jätteledsen, och då tänkte jag direkt "Jag ska fan sluta äta igen". Sen övergick det till att äta och spy... Men ja, de ätstörda tankarna kommer verkligen tillbaks när man mår dåligt.
du har så rätt. så fort jag känner mig ledsn och ensam av någon anledning tenderar det alltid till att de ätstörda tankarna tilltar...
mb - jag mailar dig svar! jag tar inte det minsta illa upp utan blir tvärtom otroligt glad (eller vad man ska säga) för förtroendet och det känns att när folk vågar skriva sådant till mig och känner att jag kanske kan hjälpa är det värt ALLT. svarar snart!
nea - det som är det viktiga är att inte låta tankarna ta över i såna lägen. jag vet att det är jättesvårt och det har hänt att jag också överätit och spytt - endast för att jag känt mig ensam och nere. men för varje gång blir jag mer och mer bestämd att det får fan räcka. jag vill må BRA.
