rébellion des hormones

det är en sak att jag faktiskt vet vad som är bäst för mig. och vet ungefär vad som är bäst för andra (i matväg).
och när mina tankar sätter igång vet jag att det går över och att jag bara ska fortsätta.
men när en bekant inte längre vet?
en släkting till och med?
mamma kom just hem från vår släktträff dit jag inte kunde gå och på bilderna ser min syssling precis ut som jag gjorde för ett år sedan. inget leende, sorgsna ögon och en mager undernärd kropp.
mamma berättade att ingen direkt pratade med henne om det och eftersom mamma varit med om det värsta drog hon henne åt sidan och frågade hur det var. då berättade hon hur bra det kändes att någon pratade med henne om det, att hon hört att jag också varit sjuk, att när hon låg på sjukhuset (där hon var inlagd i början av sommaren) var det helt fruktansvärt och att det blivit dåligt igen.
och jag fick en sån jävla klump i magen. jag vet inte exakt varför. kanske för att jag vet hur förjävligt hon mår. hur svårt hon har det. hur de två sidorna drar och sliter i henne just nu. äta? inte äta? plågas? leva? dö?
kanske för att det nu är hon som mår sämst. hon är magrast i släkten, hon är på botten. kan det vara därför? jag har egentligen inte träffat henne på några år, så det är ingen tävling eller så. men det känns fel. det känns fel att någon annan ska vara sjuk.
och jag har taktiskt valt att umgås med människor som inte är sjuka. de som har tendenser till ätstörningar umgås jag faktiskt inte lika mycket med längre. själviskt kanske, med livsnödvändigt. för ett tag sedan var det helt omöjligt. nu är jag starkare, men jag vet att jag inte skulle klara av att umgås med någon som problematiserar alltför mycket med mat.
jag ska maila henne. mamma frågade om hon skulle fråga mig om jag ville skriva till henne. det ska jag. jag ska berätta hur jobbigt det varit men hur jag fortsatt och hur bra jag mår nu. hur underbart livet kan vara igen. ingen i min närhet ska behöva må så dåligt.