rutinerna
först var det svårt att stå emot kroppens naturliga invanda rutiner, att säga nej till mat, att ignorera hunger och smärta. det gällde att stå ut, stå emot. vilket ledde till ett fruktansvärt humör, isolering och depression.
sen gällde det att rubba de nya invanda rutinerna - börja våga, börja lägga till, välja nya saker, ta mer, ta nytt.
de rutinerna måste hållas ett bra tag märker jag nu.
nu på min semester sover jag självklart längre och äter inte alltid i samma ordning och absolut inte samma tider som jag vanligtvis gör. det är inte så att jag går runt hungrig, men det påverkar definitivt mitt blodsocker, och det påverkar tankarna. jag har inte samma koll - och fastän det är sjukt att behöva ha den kollen har jag blivit så orolig och får för mig att jag äter otroligt mycket och ständigt är hungrig. jag får för mig att jag gått upp väldigt mycket i vikt just för att jag inte vet riktigt hur mycket jag äter. det är sjukt, ja. men jag verkar behöva mina rutiner väldigt mycket. jag är helt enkelt inte redo, inte tillräckligt klar i huvudet för att inte få för mig en massa saker. jag vet inte sanningen men antagligen äter jag inte alls mer än vanligt och antagligen har jag inte gått upp i vikt.
vad gör man då för att försäkra sig om att man inte blivit överviktig?
för jag tänker inte väga mig.
det jag försöker göra är att resonera. så vad gör det om jag ätit "för mycket"? vad spelar det för roll för mig just nu? jag har uppenbarligen inte blivit tjock, så ska jag verkligen lita på de här tankarna? för det kan faktiskt vara så när man går ner i vikt att man känner sig tjockare, det har ju hänt förut, så vad säger att det inte kan vara fallet?
det är bara känslor och tankar.
som på något sätt bosatt sig i huvudet.
vad gör det om jag gått upp i vikt under dehär veckorna? när jag fortsätter med mina vanliga rutiner hittar ju min kropp den vikt den behöver, så jag ska inte behöva oroa mig. jag kommer aldrig bli överviktig. men för att övervinna den här sjukdomen behöver jag nog mina rutiner ett tag till.
Så sant det du skriver, tankemönstret är nog det allra svåraste hindret att ta sig över. Men fortsätt kämpa, i slutändan måste det vara värt allt slit!
klokt resonerat! när jag fastnar i tankarna om hur jobbigt det är brukar jag tänka att det bara blir värre av att falla tillbaka. man förlorar ytterligare tid då man kunde leva på att vandra runt som ett spöke och dessutom måste man göra samma svåra resa igen för att bli frisk.
rutiner är verkligen a och o för mig. jag har haft en bra semester/sommar men är väldigt glad att hösten nu gör sitt intåg och vardagen därmed är tillbaka. jag har längtat efter mina rutiner, min trygghet som hjälper mig att hålla äs-tankarna stången.
förresten tror jag att de allra flesta människor, friska som sjuka, mår bäst av att ha rutiner, dock i olika stor omfattning.
kram!
