det är inte längre konstigt
alltså det är inte såhär det ska vara.
en ska inte kunna tänka tillbaka och komma på att "juste när jag var 8 år försökte jag dölja mina lår".
jag minns någon gång kanke i mellan-högstadiet när en kompis berättade att hennes mamma, som var sjuksyster, fick ta hand om en anorektisk patient på sjukhuset. hur hon tog enorma steg för att göra sig av med det hon åt. och att min kompis hört om en 7-åring som åt papper bara.
just det med pappret etsade sig fast. och att man måste ta stora steg om man är anorektisk.
alltså konstiga saker. vem äter papper? vem går runt med enorma kliv på stan?
vilken 7-åring bryr sig om sitt utseende, sin vikt och svälter sig? kanske en?
men så fel jag har haft. under min sjukdom har jag förstått ett och annat. såg de unga personer på avdelningen, barn, och såg dokumentärfilmer om anorektiska barn. att en 7-åring svälter sig är inte längre konstigt. att en 9-åring försöker dölja sina lår när hon sitter är inte längre konstigt. att avdelningen var full med inte ännu byxmyndiga är inte längre konstigt.
bara oerhört och fruktansvärt skrämmande.
Ja, känner verkligen igen mig. Kommer ihåg när jag var ca 3-4 år på dagis. Kände mig störst, fulast och klumpigast. Vågade knappt springa - för då skulle "allt dallra". Kände att jag tog för mycket plats och att jag inte var lika mycket värd som de "smala och söta" flickorna. Inte för att jag på den tiden var annat än lätt barnaknubbig. Precis som det skulle vara..
Det skär i hjärtat när jag hör min 8-årige kycklingsmala halvlillebror (med en pappa som typ är nyttighetsfreak) säga att han är tjock när han nyper tag i litet hud på magen. Eller när han säger att han nog inte borde äta så mycket socker och tackar nej till lördagsgodis. Då blir jag tvärjävlafuckingarg. Fyfan.
Det är fruktansvärt..!
Är hemskt att denna jävliga sjukdom bara jobbar sig mer och mer neråt i åldrarna :(
